x

Valde bort "The Final Countdown" – konserten ställdes in

Valde bort "The Final Countdown" – konserten ställdes in

Europe börjar alltmer påminna om en nostalgiakt, men Mic Micaeli har en annan syn på saken. GAFFA träffade keyboardisten på Copenhell i Köpenhamn och snackade om nya generationer fans, bucketlists och att inte stagnera.

På en festival som Copenhell med relativt unga band, hur känns det att vara en retroakt?

– Vi är ju retro på så sätt att vi hållit på länge och vi spelar mycket gamla låtar. Men jag skulle ändå vilja säga att vi är ett band som är ganska här och nu, även om musiken vi gör är lite retro på ett sätt så stannar vi inte kvar i 80-talet.

Hur är skillnaden mellan att uppträda nu för en publik som kanske inte ens var födda på 80-talet jämfört med när det begav sig?

– Det är bara jävligt kul att se att det är nya generationer som upptäcker vår musik. Jag minns när vi drog igång vår comeback med Start From The Dark 2004, vi hade ingen aning om vad vi skulle förvänta oss. Vi hade precis släppt plattan och gjorde en skivsignering i Stockholm. Det var hur lång kö som helst och vi tänkte ”va, är folk intresserade av oss?” Då såg vi också just det här med alla generationer, från folk i vår egen ålder till tonåringar. Det värmer.

Finns det någon samtida artist som du blivit inspirerad av när ni skriver nytt material?

– Jag vet faktiskt inte, jag skulle vilja komma på något … det finns band som inte alls är i våran genre, ett från USA som heter Whiskey Mires. Vi lyssnar på ganska vitt skilda musikstilar, jag tycker det är kul att plocka inspiration från oväntade håll. Vi har spelat in en ny platta nu i Abbey Road Studios, det var verkligen ”check, bucketlist!”. Det var jävligt kul, den plattan är inspirerad av allt från The Beatles via David Bowie till Black Sabbath, grejer som finns i vårt medvetande. Det är inte så att vi lyssnat på en speciell låt och tänkt att vi ska göra en likadan, det är mer något vi hört i efterhand.

Jag förstår att på Abbey Road blir det kanske automatiskt präglat av de som varit där förut.

– Ja lite grann, det är det man tänker på när man är där, men de flesta av låtarna skrev vi innan vi kom dit. Annars blir jag väldigt inspirerad av filmmusik!

Har det att göra med att du spelar keyboard?

– Kanske, jag lyssnar mycket på musiken när jag kollar på en film. Eller bara musiken i en reklamsnutt.

Kan jag skriva att Europe är inspirerat av reklammusik?

– Haha, det vore kanske lite snett. Men jag tror det är många av oss som är öppna för olika intryck, vad det än är. Då kan det åtminstone tända en gnista till en låt, och sedan låter den förhoppningsvis Europe.

Ni känns som ett band med ganska många ”måstelåtar”. Hur är det att spela på en festival med så pass begränsad speltid, är det tråkigt att spela The Final Countdown istället för något nytt?

– Nej, det är alltid kul! Det är helt sjukt, men vi tycker alla att den är rolig att spela. Det har mycket att göra med den publikreaktion det oftast blir, det är publiken som driver låten. Vi bestämde oss faktiskt för att inte spela den en gång när vi skulle spela på Download Festival i England. Göra en grej av att skita i den. Vi flög in från olika håll och planen var försenade. När vi sedan till slut nästan var framme vid festivalen så var det en sjuk trafikstockning och det slutade med att vi inte hann till festivalen. Det såg vi som ett tecken på att vi nog inte ska skita i den.

Hur väger ni in att det alltid är någon på plats som ser Europe för första gången?

– Aldrig tänkt på! Det är fan sant, det måste vi tänka på, det är ju faktiskt en vettig reflektion. Vi spelar inte bara för vår egen skull utan man är ju någon form av underhållare. Jag ska ta upp det med resten av bandet.

Om vi blickar mot framtiden, vad hoppas ni kan bli nästa grej?

– Vi tycker att den nya plattan är den bästa vi gjort, och vi tänker varje gång att nu jävlar ska vi bli skitstora. Det kommer ni nog aldrig bli, men man vill ju alltid ta det ett steg till och spela för större publiker. Annars är vår plan att fortsätta vår musikaliska resa och spela in fler plattor, vi vill inte stagnera och bli ett band som fastnar i någonting – varken 80-talet eller nutiden.

Är du rädd att folk ska se er som ett sådant band?

– Det är inte en rädsla, snarare en drivkraft, det som gör att vi tycker det är kul fortfarande. Skapandet av någonting nytt är det viktiga för oss och det kommer förhoppningsvis driva oss framåt några år till.

Vad finns det kvar som ni inte har gjort?

– Det skulle vara kul att spela i Australien, vi har aldrig varit där. Annars är det inte så mycket mer specifika saker för min egen del, Abbey Road var en jävligt speciell upplevelse. Det är väl bara att kunna hålla på med det här, vi har världens bästa jobb.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA