x

#02 Seven Nation Army – arselhålens hymn

#02 Seven Nation Army – arselhålens hymn

Hur fan hamnade vi här?

Från valvet idag plockar vi upp: The White Stripes – Seven Nation Army.

gallery_medium

Seven Nation Army har nu tagit så många steg bort från upphovsmannen att det mest rättvisa vore om vi helt glömde bort att det en gång var musikfantasten, den analoga arkivarien och rockgourmeten Jack White som skrev denna riffhistoria. Tänk er att den här låten är en människokropp, som tumlar nedför en trappa och blir mer och mer blåslagen för varje trappsteg, så är ni någonstans i närheten av detta styckes aktuella status.

Jag nämner inte den blåa färgen helt utan orsak, för kronan på det här förfallet är när en driven ungmoderat vid namn Zagros Hama springer fram och sticker dolken i den nästan livlösa Seven Nation Army-kroppen, för att liksom försäkra sig om att den inte reser sig igen. Dödar den en gång för alla.

Men vi börjar här: Seven Nation Army släpptes som singel 2003 och låg på The White Stripes omåttligt populära fjärde album Elephant. The White Stripes var en av de akter som ingick i den våg av band som sköljde över musikvärlden under 00-talets början. En radda band som återuppväckte 60-talets garagerock. Bland dessa band så tillhörde The White Stripes definitivt societeten, tillsammans med The Strokes, The Libertines, Yeah Yeah Yeahs och vårt eget The Hives. Som sina svenska kollegor var de också noga med ett genomarbetat koncept. Färgerna var rött och vitt, något som slog igenom i allt bandet gjorde. Och gruppen uppfattades som något av en incestuös powerduo. Sedan skulle det framkomma att Jack och Meg White i själva verket var gifta, men initialt hävdade de att de var syskon. De såg också ut som det manliga och kvinnliga upplagan av ett och samma grundutseende: blekt, lätt otränat och svarthårigt. Nästan som Tim Burton-karaktärer. Minns ni det där Seinfeld-avsnittet när Jerry dejtade Jeannie Steinman? En kvinna vars personlighet var exakt som Jerrys egen. Lite så kändes det med Jack och Meg.
  gallery_medium

Seven Nation Army är The White Stripes absolut populäraste låt, med råge. Ta en titt på Spotify, där har den streamats cirka åtta gånger mer än den näst populäraste låten Icky Thump. The White Stripes hade ett väldigt speciellt sound som i huvudsak endast bestod av Jacks gitarrspel och Megs trummande. Ett strippat och råpolerat sound som trots frånvaron av bas åkallade själva hjärtpulsen i den västerländska populärmusiken.

Jack var och är en sådan där arkeolog och urkundsdykare som bevarar, vårdar och ständigt påminner oss om musikhistorien. Någonstans tar historien en märklig vändning. Riffet i låten är ett halvakustiskt gitarrljud kört genom en oktavpedal. Det gör att gitarrspelet påminner om en bas. Det är det där basliknande soundet och den enkla och slagkraftiga tonföljden som har fått oförutsedda vingar. Ganska tidigt började mindre förfinade musiker låna Jack Whites riff och det östes ut i allehanda remixer, och majoriteten var fruktansvärda. Kanske bidrog detta till vad som senare komma skulle. Låten, eller specifikt riffet, var om inte redan dansgolvs-allmängods så på god väg att bli det.

 

Det sägs att det var fans till den belgiska fotbollsklubben Club Brügge som först plockade upp låten och tog den till fotbollsarenorna. Det specifika tillfället var Champions League-matchen mot Milan 2003. De hade hört låten på en pub innan matchen och började nynna på den i gemensam tropp på San Siros läktare. Överraskade nog vann Club Brügge mot storlaget Milan, det är inte överdrivet att tro att detta spelade in hos ofta vidskepliga fotbollsfans. Låten blev en inofficiell klubblåt för belgarna. När de sedan spelade på hemmaplan mot Roma 2006, och förlorade, plockade de gästande fansen upp låten. Lagkaptenen och Roma-ikonen Francesco Totti berättade i en intervju att han inte kunde få det där riffet ur huvudet, ”po po po po po poo pooo”. Sedan blev den en inofficiell VM-låt för italienarna under slutspelet i Tyskland 2006, där de också knep guldet.

 

Här någonstans spinner det helt ur kontroll. Låten sprider sig till fotbollsarenor över hela världen, men också till andra sporter. Och under fotbolls-EM i Polen och Ukraina 2012 funkar Seven Nation Army som den officiella mål-låten, när nätet rasslar så drar den igång.

Därifrån är ju steget inte särskilt långt till gemene douche och allmänt fylleskrålande. För det är så den ofta hörs nu för tiden. I folksamlingar med påstrukna (mestadels) dudes. Sportfans har en förkärlek för enkla och direkta riff, tänk på Smoke On The Water. Men det föreligger ändå en skillnad här, visst kan man se likheter mellan Deep Purples huvudverk och Seven Nation Army. Den senare är bara betydligt bättre och inte lika dum. Men låtar förknippade med sport är sällan särskilt bra låtar. De är generellt sett vulgära, vråliga och pråliga stycken. Betänk We Will Rock You eller vad som helst med E-Type eller Markoolio.

 

Mellan The White Stripes och läktarna (samt offentligt fylleskrål) har en koppling brutits. Det finns inget samband mellan det Jack och Meg White gjorde och sportskrän. Förutom att båda sysslorna är något slags mänsklig verksamhet som riktar sig till stora massor. E-Type och Markoolios uttryck är däremot exakt detsamma som det en supporter sysslar med. Men men, det är bara så det är. Och folkmusikfanatikern Jack White har själv sagt att låten verkligen är folkmusik, eftersom folk sjunger med utan att ha en aning om vem som gjort den. Den är liksom allas nu. Den är också betydligt kändare än både upphovsmannen och The White Stripes. Mun till mun, så färdas den över världen nu för tiden. Och vid folksamlingar fungerar den pavlovskt, när den ljuder ur munnar föranleder den känslor som oro, rädsla eller matthet.  

Det är långt ifrån en dålig låt. Tvärtom. Men den här biten är snarare en ramsa nu, mer än en låt. Den är förknippad och omgiven av så mycket lort att det är omöjligt att urskilja den ursprungliga kärnan. Och som om det inte vore nog, så har vi i den där ungmoderaten.

Zagros Hama tillhör den sortens nya kategori konservativa Hanif Bali-moderater som är svaga för fascism, memekultur och 4chan. Han har gjort en propagandafilm med den blygsamma titeln Gör Sverige Mäktigt Igen. I den här delen av politiksfären ses det som lite rebelliskt att flörta med auktoritära styrelseformer och rashat, det är därför grabben travesterar Donald Trumps slagord.

 

Reklamfilmen är smockfull av storhetsvansinne och svulstig var rädd!-retorik. Och den i dessa sammanhang ständigt underliggande hållningen att något slags oförrätt ska hämnas. Men viktigast är, just här, att han också använder Seven Nation Army när han ”blåser upp till strid”.

Jack White är i huvudsak en apolitisk artist. Eller, ja, så apolitisk man nu kan bli när man sysslar med musik. Men han har uttalat sig mot Trump – det är få som inte har gjort det. Och i tidigare nämnda låt Icky Thump sjunger han:

”White Americans, what/ Nothing better to do/ Why don't you kick yourself out/ You're an immigrant too”

Alltså, en Trump-kåt ungmoderat har dragit ihop en propagandasnutt som kunde imponera på självaste Leni Riefenstahl och därefter tonsatt den med Seven Nation Army. En låt som är skriven av en musiker som uttryckligen kritiserat Trump – han säljer de facto t-shirtar med trycket ”Icky Trump”.
  gallery_medium

Ironin i detta. Nu har ju inte moderater och kanske framför allt inte ungmoderater gjort sig kända för varken musiksmak eller någon som helst kunskap om popkultur. Men detta måste ändå ta priset. Tyvärr överskuggades Hamas tilltag av att Anna Kinberg Batra avgick samma vecka som han släppte filmen.

Så spinner en i grunden fantastisk låt, från en grym grupp och en strålande låtskrivare, helt ur kontroll. Så blir den uttjatad, överanvänd och någonting helt annat än den från början var. Människan är verkligen en fantastisk och skrämmande kulturvarelse.

Så hamnade vi här.

Seven Nation Army hittar ni i Spotify-listan nedan. Listan kommer att fyllas på vartefter, med fler låtar ur Emils Musikvalv.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA