x

"Det här året har varit hemskt"

"Det här året har varit hemskt"

Mark Kozelek (Sun Kil Moon, Red House Painters) har under de senaste åren skrivit musik som, på ett väldigt skarpt sätt, målar upp vardagen med poetiska melodier. I år släppte han album Common As Light And Love Are Red Valleys Of Blood, ett två timmar långt verk som både kräver och förtjänar energi för att ta sig igenom. Under hans Europa-turné pratade vi en kort stund med honom om att ha livet som musa.

Garden Of Lavender har, sedan jag hörde den för första gången för två år sedan, blivit en sådan där låt som jag ständig återkommer till. Det är en av de vackraste låtar jag någonsin hört. Låten fokuserar på enkla detaljer från vardagslivet och vidgar ut dem på samma sätt som många låtar på Common As Light … gör. På ett väldigt annorlunda sätt verkar det finnas en sorts törst från många människor idag att dela med sig av alla detaljer från sina liv. Men vad tycker Mark Kozelek om den trenden? Är den sortens transparens bara positiv?

– Jag ser inte mycket positivitet i det sättet som människor idag uttrycker sig genom sociala medier. Det är skillnad på att dela detaljer och att vara narcissist. Om du uttrycker ditt vardagsliv på ett artistiskt sätt, är det troligt att du kommer att få fler givande resultat. Men man kan inte klumpa ihop att uttrycka sig själv genom sociala medier och att uttrycka sig själv genom konst. Vem som helst kan starta ett twitter-konto, men det är inte alla som kan skriva poesi eller spela music och göra det på ett effektivt sätt.

Förresten, när blev odling och trädgårdsarbete en del av ditt liv? Du nämner det på det här albumet också. Hur lyckas du hålla igång det intresset när du turnerar så mycket?

– Jag började hänga på ett ställe där det var mycket mark när jag var 40 år gammal, så för tio år sedan. Jag blev besatt av att hålla ihop gården och sköta om den, men charmen försvann så småningom och det blev kämpigt att hålla sig engagerad. Ibland gör jag lite arbete där själv, men för det mesta anställer jag andra som upprätthåller det. Jag slutade odla grönsaker över somrarna eftersom mina somrar för det mesta spenderas utomlands.

När Mark Kozelek observerar livet och försöker skriva om det stöter han inte bara på det vackra men också det oehört tragiska. Han frågar i låten Bergen To Trondheim ”Why is this world simutaneously so beautiful and a pile of shit?”

Det skrev du om året 2016 som var ett speciellt horribelt år, tycker jag. Hur ser du på det här gångna året?

– Detta år har varit lika hemskt. Las Vegas-konserten, cykelvägen i New York, Tom Pettys död. Som jag säger på mitt nya album med Ben Boye och Jim White “there is too much hatred on this planet, and it ain’t in our best interest, its oozing through the air like napalm mist”. Politiskt sett tror jag att amerikaner måste hitta nya saker att förenas kring, istället för att ständigt peka finger. Vi måste visa exempel på vad det betyder att vara en dräglig människa utan att peka ut vad andra gör fel.

Window Sash Weights pratar du om att studenter på högskolorna [i USA] ibland kan ha mycket lättare att bli upprörda jämfört med annan slags publik. Är detta något du tänker på nu när du skriver musik eller när du uppträder live? Har samhället blivit överdrivet känsligt?

– Just i den låten pratade jag om ett liberalt universitet, vilket gjorde att tankarna tyngde ner mig extra mycket. Jag vet att komiker har slutat turnera på campus på grund av alarmismen och epidemin av människor som ser att vara kränkt som sätt att vara. Men jag gick dit och var överraskad. Jag har blivit vän med bokaren där, det var trevligt att prata med alla studenter, allt kändes bra, att vara accepterad av dem. Jag var väldigt nöjd med konserten och det var bara positiva vibbar. När man tänker sig att situationer kommer att bli läskiga, blir det oftast helt okej.

Du har nyligen arbetat med många olika slags musiker och spelat in flera plattor med dem. Ser du detta som en slags träning i ditt låtskrivande?

– Det är ett privilegium för mig att arbeta i alla genrer av musik. Med Jim och Ben får jag tillfälle att jobba med väldigt intressanta rytmer. Med Sean Yeation blir det väldigt intressant elektronisk musik. De är alla annorlunda musiker och det tar fram olika sidor och nivåer av min sång eller av mitt själv-uttryck; saker som jag själv inte kan ta fram sittandes på en stol med en akustik gitarr.

Trots att din sång är väldigt ordrik, eller kanske tack vare det, är låtarna på detta album väldigt meditativa. Jag undrar om du personligen använder dig av meditation. Vad hjälper dig att hitta det inre lugnet som vi andra kan hitta med hjälp din musik?

– Jag hör talas om meditation mer och mer, och dessutom från människor som jag respekterar och beundrar, men jag har själv inte hittat den typ av meditation som de verkar tala om. Jag rensar tankarna genom att titta på boxning, jag fiskar, promenerar, spelar in musik, tittar på TV-serier. Jag har läst mycket i år också. Jag hittar ro i Henry Miller. Jag har läst mycket från [TV-predikanten] Joel Osteen i sommar vilket jag tror hördes i musiken på detta album. Jag är själv inte kristen men jag gillar hans positiva budskap.

Din bortgångna vän Butchs favoritdel på kalkonen var klubborna. Som sista fråga, vilken är din favoritdel på kalkonen?

– Vingarna. Min mor sparade alltid vingarna för mig när jag var liten.

LÄS OCKSÅ: Sun Kil Moon i Stockholm: "Kattljud, hippiejam och låtar som aldrig tar slut"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA