x

KRÖNIKA: "Personen, verket och skammen däremellan"

KRÖNIKA: "Personen, verket och skammen däremellan"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Varför kan inte musiker bete sig som folk, så att vi med gott samvete kan lyssna på deras låtar och kokettera med vår goda smak i sociala medier? Detta tvingas Swans-fans förhålla sig till, då rockbandets Sverigeaktuella sångare Michael Gira har anklagats för våldtäkt. Giras påstådda brott återaktualiserar den eviga debatten om verk och person. Var går gränsen för vad lyssnarna kan tolerera? Är det en rimlig kompromiss att ta avstånd från personen men inte konsten? En MTV-skribent har adresserat dilemmat: "When allegations of sexual assault or other interpersonal crimes surface against beloved artists, fan bases must decide what to believe and whether their beliefs will change the way they consume the art they love."

Lostprophets-sångaren Ian Watkins, som 2013 åkte dit för synnerligen bestialiska former av pedofili, borde kvala in på toppen av monsterskalan. Det är mer än väl förståeligt om bandets fans inte klarar av att bortse från Watkins brott, men finns det gråzoner när avståndstagandet till musiken inte känns lika glasklart? Ponera att det skiljer decennier mellan konstnärlig gärning och eventuella missdåd. Ta Phil Spector, som nu på ålderns höst avtjänar ett 19-årigt fängelsestraff för ett mord han begick 2003 (och fälldes för 2009). Hur förhåller man sig till hans samlade verk?

För de flesta verkar det vara högst personligt om, när och varför man bör dumpa sina befläckade idoler. Det går dock utmärkt att hitta kryphål i sin egen moraliska kompass. När jag så sitter på min kammare och ser över min egen konsumtion, fnyser jag åt andras godtyckliga tänk. Sedan börjar jag analysera mina egna preferenser och inser hur inkonsekvent jag själv är. Jag minns till exempel att jag gillade Nicki Minaj-låten Only när den släpptes 2014, där Chris Brown sjunger refrängen. Mitt försvar, om jag ska resonera mig fram till varför jag kan ignorera det faktum att Brown är kvinnomisshandlare och ska ha slagit Rihanna, är dels att han har erkänt och tagit sitt straff, dels att han i mitt huvud är låtens mest utbytbara gästartist (även Drake och Lil Wayne gästar).

Så, precis när jag har rättfärdigat att det är helt okej att lyssna på Only och titta på den mörka musikvideon, läser jag att Dr. Luke är krediterad medproducent. Lukasz Gottwald, som han egentligen heter, är demonproducenten som påstås ha fördärvat större delen av Keshas vuxna liv, en tragisk historia som blev föremål för en flerårig rättsprocess. I ett svep har jag alltså lyckats gilla ett verk där minst två tvivelaktiga figurer medverkar. Det stannar inte där. Låtens animerade lyric video väckte ramaskri då dess estetik påminner om dokumentärfilmarens Leni Riefenstahls propagandabilder av Nazityskland. Till råga på allt hade den premiär ett par dagar innan Kristallnattens årsdag.

På Quora.com har författaren och galleristen Michelle Gaugy ställt den relevanta frågan: "Can a bad person be a good artist? More interesting is the question of whether good art can be bad. That is, can a work of art be artistically good but morally bad?" Som exempel ger hon just Leni Reifenstahls Hitlerhyllning Viljans Triumf (1935), vars estetiska hantverk kan anses vara av god kvalitet för sin tid, trots dess avskyvärda innehåll. Detsamma kan sägas om stumfilmen Nationens Födelse (1915) av D. W. Griffith, som lär ha fungerat som en värvningsfilm till Ku Klux Klan men likväl brukar räknas som ett av filmhistoriens viktiga, tidiga verk.

Kan jag sjunka lägre? Det skulle i så fall vara många timmars lyssnande på R&B-legendaren tillika snuskhummern och förmodade sexförbrytaren R. Kelly, som uppenbart omsätter sina låttexter till verklighet. Problematiskt nog verkar han aldrig sluta med sitt rovdjursbeteende. Förut gick det hyfsat att intala sig själv att det "bara" rörde sig om gamla synder, som en ökänd sexvideo och ett hemligt äktenskap med en minderårig Aaliyah i mitten av 1990-talet. Skandalerna och anklagelserna har dock vuxit sig så grava och omfattande att det blir allt svårare att uppbåda glädje i lyssnandet. Denna gång försvarar jag mig med att det är artistens ofarligaste låtar som har spelats mest i min playlist: pastischartade anthems med gospelkörer och omotiverade tonartshöjningar, som mitt i allt storhetsvansinne slår an en feelgood-nerv. Jag vet att det är fel, men under några minuter låtsas jag att jag inte vet annat än den sakrala lycka jag ser i videon till The Storm Is Over.

Musikjournalisten Jim DeRogatis har rapporterat om och bevakat Kellys förehavanden sedan sent 1990-tal. I The Village Voice lanserar han teorin om den förbjudna fruktens lockelse, att vissa lyssnare gillar Kellys musik på grund av vad sångaren har gjort sig skyldig till: "Here’s the most sinister [...] there is some sort of vicarious thrill to seeing this guy play this character in these songs and knowing that it’s not just a character". Jag pustar ut då jag inte känner igen mig i DeRogatis beskrivning av fans som kittlas av Kellys dekadenta privatliv. Jag bryr mig bara om musiken och föredrar den harmlösa delen av diskografin – guldstjärna till mig?

R. Kellys antites, den i media alltid ödmjuke och sympatiske Pharrell Williams, har varit lättare att gilla öppet. Åtminstone fram tills att han medverkade i Robin Thicke-låten Blurred Lines (2013), som fick hård kritik för sexism och skeva budskap kring samtycke. 2014 ställde sig en (manlig) skribent i Billboard frågan om det fortfarande är möjligt att tycka om Blurred Lines. I sin analys konstaterar han att Pharrell, som även producerat, är den verkliga arkitekten bakom låten. Trots det verkar Pharrell, som samma år grät under en intervju med Oprah, ha klarat sig bra från mediala bakslag, i alla fall i jämförelse med Robin "årets sexist" Thicke.

I popkulturen har det historiskt funnits en naiv önskan att artister ska vara gudalika, ouppnåeliga varelser, utan fel och brister. Detta gick bättre att upprätthålla under 1900-talet, med stjärnkulturen i Hollywood som förebild i att odla mytbilder och hålla önskvärd distans mellan fans och artister. Numera, i den digitala erans tidevarv, handlar det kanske inte främst om det vi inte vet, utan vad vi kan acceptera trots det vi vet. Det behöver inte alltid handla om kriminella förseelser, men väl uttryck som provocerar. Vad är vårt kollektiva ansvar i detta? I en krönika 2014 såg Bons Kristofer Anderson tecken i tiden: "Numera tävlar också vänstern om att fördöma kultur som inte går i linje med den politiska uppfattningen." Inget tyder på att han måste revidera sin syn. Detta i en samtid där kulturpolitiska styrmedel riskerar att inskränka kreatörers frihet.

Priset vi får betala för högt i tak, är kultur som skaver. På köpet får vi bångstyriga gynnare som Morrissey, som har en osviklig förmåga att reta de som försöker njuta av The Smiths utan att få sina nostalgiska minnen smolkade av frontfigurens bisarra uttalanden. Vissa anser att han rentav har gått och blivit högerextrem. Domen kan bli hård för artister som pratar politik. Ibland kan det räcka med att signalera "fel" ideologisk tillhörighet. Kan man som vänstervriden lyssna helhjärtat på amerikansk mainstream-pop, eller som högersympatisör tilltalas av rättshaverister som vill krossa kapitalismen? Är den som träder fram som Trump-apologet slut som artist? Detta är frågor utan enkla svar, men innan du skärmdumpar dagens hatobjekt och vidarebefordrar till valfritt social justice warrior-konto på Instagram, ber jag dig att granska ditt eget musikbibliotek. Kanske visar det sig att även du är en liten hycklare.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA