x

KRÖNIKA: “Förödande om kritik likställs med hat och mobbning”

KRÖNIKA: “Förödande om kritik likställs med hat och mobbning”

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Kreatörer brukar uppmanas att lyssna på fler än de närmast sörjande, välkomna ett brett spann av åsikter och ibland ifrågasätta det egna skapandet. Ingen gillar att bli sågad men att göra sig immun mot kritik gagnar vare sig individen eller det offentliga samtalet. SVT:s största underhållningsprogram Melodifestivalen, är ett talande exempel på hur en imaginär järnridå kan bygga orimliga förväntningar och skeva relationer till media.

Svensk public service har brett folkligt stöd. Gott så, men makten förpliktigar. Därför är det olyckligt om man underskattar publiken och värjer sig mot negativa reaktioner. Melodifestivalens dalande tittarsiffror talar sitt tydliga språk och kritikerkåren är närmast enhällig: kulmen är nådd. Karin Andersson på Uppsala Nya Tidning tycker att ambitionen att göra inkluderande feelgood-teve misslyckas: "I manus finns också en röd tråd av att försöka ligga rätt i tiden, men där försöken är så ogenomarbetade att resultatet blir det motsatta: bakåtsträvande." Expressens Anders Nunstedt för ett liknande resonemang och utkräver större ansvar för den utlämnande situation programledarna utsätts för. Kanske har SVT skapat ett monster som håller på att kväva sig själv till döds, för att parafrasera Hanna Fahls svidande profetia i DN där hon lyfter haveriet med de så kallade hjärtrösterna.

LÄS OCKSÅ: Festival vägrar stryka dömd mördare

"Mellons" programledare David Lindgren talar ut i Aftonbladet om hur låten This Is Me från The Greatest Showman har stärkt honom i att inte ta åt sig av det som skrivs. I intervjun utvecklar han: "Man blir bedömd i allt man gör. Ända sedan man började fick man recensioner och kritik, skulle jag lyssnat på dem hade jag inte varit där jag är i dag i slutändan måste jag lyssna på mig själv och bara köra." Om årets upplaga av festivalen säger han att han är "bra på att inte läsa, men det kommer ändå fram till en ändå." Det är förståeligt om man under pågående produktion inte vill låta sig störas av externa faktorer som kan sänka motivationen, men att av princip undvika det som skrivs i recensioner, är en anmärkningsvärt rigid hållning. Varför är det så här? Har debattklimatet blivit så rått och hänsynslöst, att kulturarbetare av självbevarelsedrift väljer att helt avskärma sig från flödet av kommentarer och betyg? Har vi blivit så oförmögna att göra skillnad på sak och person, att allt annat än hyllningar avfärdas?

Det kan vara känsligt att anmärka på kollegor, särskilt om kritiken inte uppfattas som konstruktiv. Det vore dock förödande om kritik i största allmänhet likställs med hat och mobbning. Melodifestivalens regissör Sunil Munshi tar på sig ett samhällsansvar – från produktionens håll vill man förena Sverige när "det blåser kallt och ganska otäcka fascistiska vindar" – och tycker att vi alla ska gå hand i hand istället för att "hacka". Enligt projektledaren Anette Hellenius är den utskällda manus- och regibiten "en väldigt liten del av programmet, tio procent, och jag har svårt att tro att gemene man ute i stugorna tycker att det är faktorer som styr om man tittar eller inte." Den ständige festivalgeneralen Christer Björkman har en mer cynisk inställning till kritiken och konstaterar krasst att "det ingår i dramaturgin". Den samlade attityden verkar vara att publik och kritiker är brickor i ett spel att inte ta på alltför stort allvar, utnyttja eller ignorera. Det är förstås oroväckande. Att indirekt skuldbelägga besvikna tittare och skribenter, är lika märkligt som när Katerina Janouch konspirerade mot bokhandlare för att hennes böcker sålde sämre.

LÄS OCKSÅ: Hyllas för sitt soundtrack – men nu stoppas filmen

När Eric Saade medverkade i Moraeus Med Mera 2013, vittnade han om hur illa han tagit vid sig av skriverier i tidningarna. Tårögda kollegor fick veta hur han hårdhudat skakat av sig skarpa ord. Media utmålades som fienden och i luften låg en tyst pakt: vi (artisterna) mot dem (journalisterna). Denna anda verkar fortfarande råda, om det nu någonsin har varit annorlunda. Är detta en osund eller nödvändig skyttegravsmentalitet? För att hålla den mediala symbiosen intressant kanske det trots allt måste finnas en viss spänning mellan den tredje statsmakten och kulturskaparna som kollektiv. Förhoppningsvis ska det inte behöva gå så långt som att musiktidningar polisanmäls för förtal, men varningsklockor bör ringa om kritiken nöts ned till ren lobbyism: insmickrande texter censurerade från syrliga adjektiv, allt för att skona public service-sanktionerade arrangörer och musiker som fostrat varandra i att vända taggarna utåt.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA