x

"Vill att folk ska köpa t-shirts innan de har släppt något"

"Vill att folk ska köpa t-shirts innan de har släppt något"

För dryga två år sedan tog gymnasievännerna Karl "Hovis" Hovmark (trummor) Fabian Ballago (keyboard), Samuel Collmar (bas) och Johan Nilsson (gitarr) kontakt med Paulina Palmgren. Det var ett gäng huvudstadskids som länge letat bland internets skrymslen och vrår och till slut funnit den perfekta sångaren till ett band de gärna ville sätta ihop, en lång textredogörelse och en träff senare var La Lusid på gång. Debutalbum väntas anlända detta år, i september närmare bestämt. Hittills har vi fått njuta av säkerhetsbältesbundna toner från EP:n Legend samt några singlar. Nu handlar det bara om att se till att hösten blir så maxad som möjligt med spelningar och sånt. Vilket är det allmängivna svaret på frågan ”vad händer 2018”. Vi träffas upp på ett typiskt södercafe i Stockholm, lite sådär spartanskt inrett och kaffe i pumpkanna.

Men Paulina, var du intresserad när de hörde av sig?

– Näe, inte från början, det var inget jag hade gått och längtat till eller så utan det kom som en ny tanke liksom, att ha ett band också vid sidan av det jag gör. Det var deras demos, låtarna jag fastnade för.

Tänker direkt på en situation liknad vid en blind-dejt, att träffa någon en aldrig träffat förut. Antingen bär det eller brister totalt.

– Det är så sällan man är i en situation där man träffar någon som man inte har nån koppling till överhuvudtaget, inleder Johan.

– Det kändes naturligt direkt, säger dock Hovis lättande.

– När vi gick därifrån så var vi verkligen jätteglada, det var så himla coolt att det kan funka, instämmer Samuel.

La Lusid är bandet som värderar allas delaktighet lika, det är viktigt att alla får synas och höras lika mycket. Från allra första början kallade de sig enbart Lusid på papper, som ett arbetsnamn, som med en liten tvist sedan kom att bli det slutgiltiga. Gitarristen förklarar:

– ­­Jag har en bild hemma på min mamma och pappas gamla hund, "ska vi inte bara döpa den till det, det kan väl vara kul? Hur ska vi stava det här?"

Detta är alltså den hunden vi ser på omslagen till EP:n Legend och singelsläppet Djävulen Är.

Och Hovis förtydligar:

– Det är nån typ DJ i USA som heter Lusid och i USA är de ju väldigt bra på att stämma varandra … och det kostar ju väldigt mycket pengar … så vi ville inte ta den fajten, och man vill ju inte byta namn helt när man redan släppt musik, så då la vi till La.

– Det blev ganska seriöst, vi var tvungna att göra en presskonferens … säger Samuel med en hint av ironi.

Artikeln fortsätter under videon.

2017 års EP Legend gjordes på både svenska och engelska och Hovis förklarar att på grund av att de är ett nytt band och vill undvika förvirring, kan det vara ohållbart att släppa samma EP på flera språk samtidigt.

– ... så då tänkte vi att i norden så släpper vi den på svenska och på Soundcloud på engelska.

Men nya singeln Empty Bones finns dock på engelska överallt.

– Många av de nya låtarna har blivit på engelska, merparten, och då känns det mer naturligt att börja gå åt det hållet, berättar Paulina.

Artikeln fortsätter under låten.

Det är analogisk pop, melankoliskt, dynamiskt och värmande, eller? Hur skulle ni beskriva er musik?

Ett inledande eko av olika ja-svar hörs.

– Det är ganska vänlig musik, som ett varmt täcke, det är inte så spetsigt, säger Hovis.

– Ja motsatsen är ju spetsigt, strävt, grovt, korning, fortsätter Johan.

– Vi fick ju kritik … feedback när vi skickade runt EP:n och då var det liksom "de borde släppa på säkerhetsbältet lite" för att vi är lite snälla, säger Paulina.

– Och det känns så svårt att höja rösten om man redan skriker, när vi spelar live blir det ju per automatik ösigare, men när man spelar in kan det vara skönt att hålla ner det, så det blir lite "dynamiska spännvidder", säger Johan.

– Det är ganska noggrant också, det låter självgott att säga så men det finns ganska mycket jobb, kanske inte överarbetat, men med EP:n var det väldigt mycket tanke och engagemang, flikar Samuel in.

– … man ville ge lite bredare bild av sig själv och då kanske det är bra att inte börja med en låt som är väldigt lätt att placera in och sen bara jobba med att toppa det, utan man börjar på ett lite annorlunda sätt, en annan vinkel, avslutar Paulina.

Första låten ni släppte tillsammans var Djävulen Är, vad handlar den om?

– Det är så där klassiskt break-up-snyft, lite "ljuset i slutet av tunneln" är väl tanken, berättar Samuel.

– Genomgående, genom alla texter, när vi skriver så är det öppet för tolkning, det känns som det är ganska vanligt att folk frågar, "vad handlar den här låten om" men det känns lite tråkigt att säga att "det här förväntas du tycka eller tänka, känna, höra". Det är roligare om folk får ha en helt skev uppfattning och det inte är som vi tänkte, säger Johan.

– … det är väl det man gillar själv också när man lyssnar på musik, att inte ha nån aning och kunna leka med tanken, att kunna associera det till olika handlingar, säger Fabian.

Artikeln fortsätter under låten.

Vad kommer först, text eller melodi?

­– Det där är nog olika. Vi skriver liksom alla själva, det börjar från det. Det är när vi sätter ihop det sen, låtarna låter nog inte så "bandiga" från början, säger Hovis och Paulina lägger till:

– Det wrappas alltid ihop i slutet, att vi jobbar klart texten tillsammans, så där kan det vara att det redan finns en melodi!

– Vi har en dropbox-mapp gemensamt som heter "tankar och idéer" där alla slänger in idéer och lägger upp, typ "jag satt hemma med det här" Ibland har man 30 låtar som vi ska testa igenom … Man känner ganska fort att "det här kommer liksom bli bra, det här känns som en bra låt" … sen mixas det genom något typ av "Lusid-filter", svarar Johan.

– … det känns som vi har blivit bättre, att allt inte alltid behöver vara bestämt, vad det ska handla om och så vidare, säger Samuel och Paulina tar vid:

– … sen är man lite extra rädd i början när man ska göra det första, sen i takt att man blir mer rutinerad och har släppt mycket får man ju självförtroende att bara göra något man tycker är härligt!

Hur söker sig textraderna fram? Det känns betydelsefullt och med hemliga budskap och referenser.

– Det är väldigt olika, ofta så sätter grundskissen som nån har gjort någon slags grundklang i vad det ska handla om, sen så kanske man har tolkat utefter det på olika sätt, men då försöker man bara fullfölja den bilden på nått sätt, svarar Paulina och Hovis lägger till:

– … det är ganska mycket känslomässigt skrivande, det är inte som att "jag var ute den här dagen och gjorde det här" utan det är verkligen …

– … vi försöker måla mer kanske?, avslutar Paulina.

Ge lite tips till andra begåvade därute, hur gör en för att börja bestiga det här berget? Berget av musik?

– Det där undrar man ju själv?, säger Hovis frågande.

– Jag tror att det är en potpurri av att … utveckla sin craft och försöka få rätta kontakter, våga skicka runt och sen ha tur, säger Paulina.

– Det finns någon slags föreställning om att man spelar jättemycket först tills man blir upptäckt, och det känns som att det kan vara väldigt svårt att göra det. Det vi tänkte var att, innan vi släpper något vill vi verkligen ha några som kan pusha för oss, ett skivbolag och typ att, innan vi ens hade släppt något började vi jobba med att folk skulle veta vad det var för musik, berättar Johan.

– Vi gjorde till och med t-shirtar innan folk visste om vår musik. Det var nån som sa "det här är första bandet som vill att folk ska köpa t-shirts innan man har släppt något." Så det är nog bra att bygga upp någonting. Ta sig själv på lite för stort allvar, folk vill ju konsumera något som en tycker är fett själv, säger Samuel.

– Fake it till you make it, det är ju det, avslutar Hovis och alla skrattar till.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA