x

KRÖNIKA: "Är det här ett tecken på tappad identitet?"

KRÖNIKA: "Är det här ett tecken på tappad identitet?"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Musik handlar om känslor, och för mig har Arctic Monkeys musik regelbundet lyckats framkalla någon typ av oövervinnlighet, ett piller av självförtroende i form av en tre minuter lång låt. Jag fångades då jag gick i högstadiet av bandets råhet och energi. En energi som påminde om en guldkantad punk-era jag tyvärr var för ung för att få uppleva. Bandets musik har sedan dess varit ett soundtrack som följt med under min tid som ung vuxen. Det finns en relaterbarhet i texterna, där sångaren Alex Turner leker med orden till vardagliga situationer, såsom relationer och uteliv. Om framgångar och nederlag. Det har alltid varit bland de sista låtarna jag lyssnat på innan det varit dags att bege sig ut på krogen, och det är alltid bland de första jag sätter på när jag går därifrån. Just för att deras musik passat så otroligt bra in i sammanhanget. Det har funnits ett smittsam coolhet i deras sound, och en fantastisk egenskap i att få endorfinerna att pumpa ut i systemet. Sedan jag började lyssna på dem har varenda album de släppt har haft ett par låtar som gett mig den effekten, fram tills nu.

Den 10 maj släpptes bandets sjätte album Tranquility Base Hotel & Casino och för inbitna fans som mig själv hade väntan varit lång. Fem år hade passerat sedan senaste albumet och när väntan till slut var över kunde jag inte känna annat än att det var ett stort antiklimax. Om jag skulle sammanfatta albumet med ett ord skulle jag säga platt. Det känns som en transportsträcka från början till slut, och det är antagligen därför ingen av låtarna släpptes som singel, inget sticker ut. Jag kan inte annat än att tycka synd om Matt Helders när jag hör deras nya material. Han är en av genrens absolut bästa trummisar men får inte göra mycket mer än att slå ett slag på virveltrumman då och då. Det är inte heller bara en tydlig avsaknad av trummor som är problemet, utan det känns som att hela bandet egentligen är överflödigt på detta album. Låtarna drivs inte längre av gitarren, basen eller trummorna, utan enbart av sången. Det är sångaren Alex Turners album, inte Arctic Monkeys.

Kanske är detta början på slutet? Bandets identitet känns som att den kan vara på väg att försvinna. Absolut, det kan vara en överdrift, och en alldeles för tidigt slutsats att dra. Men som sagt musiken handlar om känslor, och försvinner känslorna, försvinner till slut lyssnarna. Själv kan jag säga att ingen av de nya låtarna lockar till regelbundet lyssnande. De unga killarna från Sheffield som bara gick ut och körde på scenen, med en smittsam frenesi, har bytts ut mot ett gäng välkammade män, och musiken har förändrats därefter. Det känns som att bandet i jakt på förändring någonstans kan ha tappat bort sig själva, och det som fick personer som mig att spela deras låtar om, och om, igen.

Som tur är lever deras gamla musik kvar för evigt, och kommer fortsatt spelas varmt i lurarna. När de arktiska aporna senare i sommar också tar plats på scenen under Way Out West, kan ni räkna med att jag längst fram, hoppandes sjunger med i “klassiker” så som I Bet You Look Good On The Dancefloor och Flourescent Adolescent. Utan en blekaste tanke på min besvikelse över Tranquility Base Hotel & Casino.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA