KRÖNIKA: "Vi ville spela punk och bli sedda och erkända för musikens skull"

KRÖNIKA: "Vi ville spela punk och bli sedda och erkända för musikens skull"

Min mor och jag flydde krigets fasor i Bosnien och kom till Sverige 1993. Det var sommar, juni månad. Jag var 15. I skogarna runt LV-7-flyktinganläggningen i Luleå fanns fortfarande högar med bortforslat snö kvar från i vintras. Den har inte hunnit smälta.

Det var en svår tid. Att tvingas fly ett liv och försöka skapa ett nytt är aldrig lätt. Om det nya landet dessutom visar sig vara ... inte så gästvänligt som man hade hoppats på ... så blir det mycket svårare ... utöver det nya språket med mera så handlade kampen ganska mycket om identitet, och tillhörighet. Vem är jag? Vad är mitt? Vad har jag rätt till? Vad ger mig den rätten? Vilka är mina skyldigheter? Och så vidare.

90-talet var en tuff tid överlag för Sverige och de främlingsfientliga krafterna var starka. Vi var en del av flyktingvågen från forna Jugoslavien som då drabbade Sverige och de svenskar som redan var etnocentriskt lagda fick sig tillräckligt med luft i lungorna och under vingarna för att inte ens orka försöka dölja sitt förakt mot oss. Dessutom så befann sig Sverige i något av en ekonomisk svacka, vilket inte gjorde saker och ting bättre. Jag minns att det var helt OK för unga män (ja, nästan uteslutande bara män) att öppet visa sin avsky mot alla oss andra. Och det är vad föräldrarna lärde sina barn, för det var inte sällan som vi, på vägen till skolan (så kallat Introduktionskurs för invandrare) eller på vägen hem efter en sen tur till badhuset fick höra ”Gå hem!” och liknande gapandes efter oss. Ofta gällde det att inte visa rädsla. Vi visste det. Det var viktigt att inte backa och inte ta skit. Gör man det en gång så är det kört för alltid. Det hjälpte oss ta oss igenom dagen – men det gjorde inte heller så att föraktet mot oss blev mindre, snarare tvärtom. Fast vi hade åtminstone en gnutta respekt – för man jävlas inte med oss. Så var det bara. Tänker på alla de böcker som jag läst senare, som exempelvis Respekt – Gatukultur, Ny Etnicitet Och Droger av Philip Lalander eller In Search Of Respect: Selling Crack In El Barrio av antropologen Philippe Bourgois, som just beskriver detta fenomen där ungdomar i utanförskap kämpar för att få ihop livet och vardagen och när systematisk marginalisering och fattigdom får övertaget hur de då skapar ett annat slags kapital, socialt och kulturellt kapital, bland annat genom att docka in i shady men beskyddande nätverk, lära sig att respekt kan betyda skillnaden mellan liv och död och så vidare. Dessa eller liknande böcker borde vara obligatorisk läsning i landets alla gymnasieskolor!

Hursomhaver, fast-forward några år, december ’98 flyttade jag söderut, en arbetarort utanför Stockholm, sådana som jag kom inte närmare huvudstaden än så. Där startade några bosniska vänner och jag ett punkband – BlockBastards. Men vi vägrade vara ”det bosnisk-svenska punkbandet” trots att detta skulle garantera oss speltid i primetime-TV på programmet Mosaik som på den tiden leddes av Alexandra Pascalidou. Vi ville spela punk och bli sedda och erkända för musikens skull. Vi var rädda någonstans att vi skulle få den där hemska ”de är bra ... för att vara blattar”-stämpeln. Vi ville bara vara bra. Punkt! Föga visste vi att just ”immigrant punk” skulle bli en grej ett decennium senare med ukrainska New Yorkarnarna Gogol Bordello i bräschen. Men just i den här låten (text längre ner och Spotifylänk i slutet) tillät vi oss skildra oss själva och vår situation som invandrare i Sverige. Låten var skriven bokstavligen på fem minuter och var som ett eko av den där obehagliga känslan av att inte vara önskad. Tacka vettja musiken! Vilken räddning den blev för oss som sökte och fann tröst i den. Känslan av tillfredsställelse varje gång vi spelade den här låten live var enorm! Oändligt mycket större än handgemäng.

Men det var då det! Idag är det ännu värre! Nationalismen och extremismen har vuxit sig större och starkare och har numera kommit in i de fina rummen ... och det skrämmer mig på riktigt! Emellertid lär jag mina barn att vara förståndiga och resilienta och att inte ge efter för hatet. Jag lyfter tjuren Ferdinand för min son, ni vet tjuren som var störst och starkast men ville inte slåss för han gillade blommor! När min son frågar varför Ferdinand bara inte tar och spöar upp de andra elaka tjurar som mobbar honom svarar jag: ”Men är inte det en mycket större styrka att avstå från att slåss?”. Så snackar vi två ...

Hatet får inte vinna! Klockan är nästan midnatt när det här skrivs. Om några timmar ska jag klä upp mig fint och bege mig tillsammans med min sambo och våra två barn till vår vallokal. Vi kommer att rösta för kärlek och medmänsklighet. Vi kommer att försvara vårt land från hatet och allt det destruktiva som följer med det. Gör så du också! För din och min skull! För alla! För om vi inte angår varandra så har vi ingenting kvar!

Kärlek! /Hardy

Go Home

We are social fuckups and we know what we feel
There’s no rescue in the refuge when you know it’s for real
We are perfect strangers wherever we go
We’re not here on holiday, man, this is our home

Now if I tear my chest wide open, would you believe me?
If I crack my head split, now how could you feel me?
If I’m an image in your mirror would you let me fit in?
I’m fuckin’ Alice in your wonderland man, how’ve you been?

If you would like to stay? No!
You’ll have to go away! Go!
If you would like to stay? No!
You’ll have to go away so
Go, go, go, go home!

Hardy H. Hum är för närvarande musikaliskt aktiv med sitt Norrköpingsbaserade projekt And We Should Die Of That Roar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA