x

"Det vi lyssnade på var inte tillräckligt hårt så vi gjorde det själva"

"Det vi lyssnade på var inte tillräckligt hårt så vi gjorde det själva"

Hur skulle det låta om du tog de mest extrema subgenrerna ur metalvärlden och spelade dem samtidigt? Troligen ungefär som brittiska Anaal Nathrak. Den 28e september släpper duon A New Kind Of Horror, ytterligare ett album fyllt av bland annat black metal, death metal och grindcore i en säregen mix, lika kaotisk som uppstyrd. GAFFA snackade med sångaren Dave ”Vitriol” Hunt om trummaskiner, Satan och första världskriget.

Vilken är den nya skräcken?

– Det finns ett antal teman på albumet som cirkulerar kring skräck, det mest uppenbara är troligen första världskriget. I år är det hundra år sedan det slutade. Den skräcken är lättast att identifiera, både med tanke på hur världen såg ut på den tiden men också på grund av alla paralleller till idag. Det är inte ett konceptalbum kring kriget, men det är en av influenserna. De senaste fyra åren har det pågått en sorts dramasändning i brittisk radio, med nya avsnitt varje dag. Varje dag tar de upp en händelse från kriget som ska ha skett just det datumet för hundra år sedan. Att ständigt höra de här sändningarna fick mig att känna en mental koppling till små detaljer i de här personernas liv. Mick (Kenney, multiinstrumentalist) och jag är fascinerade av kriget. Inte det militära, vilka gevär som användes och sådant. Snarare i termer om hur förfärligt och fruktansvärt det måste ha varit att vara en soldat i en skyttegrav. Vi refererar till det som ”helvetet på jorden”, något som illustrerats på ett vackert sätt i många dikter jag läste i skolan. Wilfred Owen har skrivit Dolce Decorum Est som gav en väldigt rik inspiration, den handlar om hur det är att vara mitt i en gasattack. Där kan vi snacka om en ny sorts skräck.

Vilka andra obehagligheter har ni inspirerats av?

– Det handlar ju inte rakt ut om historia. Exempelvis, för inte så länge sedan såg jag på nyheterna om att Ryssland har lanserat en ny missilplattform för massförstörelsevapen. Jag bryr mig inte om att det var ryssarna, bara det faktum att det existerar något sådant idag. Sedan har vi det nya kalla kriget som pågår i cyberspace, något som aldrig kunnat ske förut. Politikerna har nya medel för att manipulera oss.

Artikeln fortsätter under videon.

Det är inte ovanligt att duon för enkelhetens skull placeras i black metal-facket. Den här gången finns det faktiskt en låttitel som hade passat genrens typiska teman, men Mother Of Satan är en metafor. Och nej, det är inte Hitlers mamma som åsyftas.

– Nej, det är inte så enkelt. Och det är inte din svärmor heller … det finns två anledningar till att vi gjorde en låt med den titeln. Dels att vi för en gångs skull ville använda en titel som hade passat ett klassiskt black metal-band. Jag skriker Satan, Satan om och om igen. Men det finns också något djupare och mörkare bakom titeln. När vi höll på med idéer till texterna hörde jag någonting på nyheterna om en kille som hade planerat ett terrordåd. Sprängämnet han skulle använda heter TATP men går också under namnet Mother Of Satan. Det är tydligen väldigt svårt att arbeta med, risken att du spränger dig själv är lika stor som att du spränger vad det nu var du skulle spränga. Det är ett märkligt smeknamn, en krock mellan en övernaturlig karaktär och ett reellt, tragiskt resultat.

A New Kind Of Horror är Anaal Nathraks tionde studioalbum. Även om den säregna blandningen av extrema element hängt med så kan soundet också upplevas som mer och mer organiserat och cementerat. Hunt utvecklar hur medlemmarnas inställning till skapandet förändrats under åren.

– Jag hade ingen aning om att det var vårt tionde album förrän någon påpekade det i en intervju för några veckor sedan. Det är en fråga om både skillnader och likheter. Den största skillnaden är att vi har en aning om vad vi håller på med nu. Det betyder inte att vi tycker att vårt gamla material är skit, vi hade en tydlig idé om vad vi ville åstadkomma. Men vi har blivit bättre på att göra det vi vill göra. Musiken är också bredare idag skulle jag tro, det är mycket mer som händer och det blir mer frenetiskt. När vi repar våra gamla låtar så känns de väldigt simpla jämfört med de nya. Det handlar inte så mycket om det tekniska, det är mer en bieffekt av att vi har testat så mycket nya grejer genom åren. Utöver det så är vår inställning densamma. Även om resultatet är annorlunda så har vi samma kreativa tankesätt. Likheterna är starkare men skillnaderna gör det förhoppningsvis mer intressant att följa oss.

Artikeln fortsätter under videon.

När det kommer till den unika blandningen av genrer har det aldrig funnits någon klar idé om vilket fack som är mest attraktivt. Hunts tankar om genretillhörighet känns igen från många musikers uttalanden. Anaal Nathrak handlar varken om att blanda extrema element eller att utgå från en viss genre och sätta en twist på den.

– Vi ser inte oss själva som någonting alls och det är inte helt ovanligt att band säger så … vissa vill ta kvintessensen av black metal och arbeta utifrån det medan andra inte vill bli placerade i en mall alls. Vi försökte aldrig vara något specifikt. I början handlade det kanske om att göra någon annorlunda sorts black metal, det vi lyssnade på var inte tillräckligt hårt så vi gjorde det hårdare själva helt enkelt. Men samtidigt har vi alltid varit intresserade av olika sound, oavsett vilken musik det handlar om, och vi är inte kräsna. Vi märker inte av vilken genre det är. Mick har lyssnat massor på Elvis på sistone – det betyder inte att vi kommer låta som Elvis, poängen är att vi tar det vi behöver från alla möjliga håll för att skapa den atmosfär vi behöver. Vare sig det är ett grindcore-riff, ett black metal-skrik eller industriella ljudeffekter.

Just de industriella inslagen är kanske det som skapar störst känsla av unicitet. Bland annat har Mick alltid programmerat trummorna till bandets studioalbum. Från början ville de inte spela live av den anledningen, men så småningom dök det upp trummisar som klarade av det höga tempot. Dock är trummorna fortsatt programmerade på alla inspelningar.

– De som hjälper oss är bara medlemmar av livebandet. Vi har haft tur nog att få tag i folk som är våra vänner och våra idoler, inte minst var det häftigt när vi fick spela med medlemmar från Napalm Death. Men jag och Mick har alltid upplevt att vi kan diskutera musikaliska idéer nästan som i en sorts kod, med små ljud och grejer. Vi tänker väldigt lika när det kommer till musik. Så vitt vi upplevt än så länge så har vi alltid ryggat tillbaka när någon tredje part kommit in och föreslagit något. Vi vet vad vi ska göra, det funkar för oss att vara två. Mick har spelat trummor förut, hade han inte varit en trummis hade det låtit skit med programmerat. Nu låter det varken som en person eller en maskin, det låter bara som musik.

– Jag förstår de som tycker att allt måste vara ”äkta” men dels har vi ju faktiskt en riktigt trummis live, dels lurar folk sig själva när de tror att allt annat är äkta. Vem bryr sig, så länge det är bra och så länge du kan få det på riktigt när du går på konsert. Folk som står vid en dator live och spelar metal är riktigt löjlig skit, men det är en fri värld så gör du så om du vill. Vi har allt där när vi spelar live.

Finns det någonting kvar för Anaal Nathrak att utforska?

– Vi planerar inte sådant alls, så egentligen kan jag aldrig svara annat än ”nej” på frågan om det finns något mer vi vill göra. Inget specifikt. Vi vill göra nya saker, men vi vill också upptäcka vad medan vi håller på. Det finns en tanke vi har lekt med ett tag dock. En brittisk tidning frågade oss om vi ville göra en cover på Iron Maiden, och då spelade vi in Powerslave. Det var riktigt kul, men den var lite uppenbar. Vi har gjort flera covers och om möjligheten dyker upp så har vi en lista på upp mot 15 låtar som vi gärna hade lekt runt med. Det är kul att se vad som händer när vi gör andras saker på vårat sätt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA