x

“Vi var bara två människor som fruktade världen”

“Vi var bara två människor som fruktade världen”

Med uppföljaren till hyllade debuten ville Londongruppen Jungle utforska om drömmen i väst var verklig eller ej. Det slutade med att kärleken till hemstaden växte.

På Jungles självbetitlade debutalbum för fyra år sedan sjöng Tom McFarland och Josh Lloyd-Watson om hur de gled omkring i solgasset på stranden i Miami. Det var bara det att de aldrig hade satt sin fot där. I sig är det inget ovanligt med att sångteman diktas upp, men inför kommande uppföljaren For Ever bestämde sig de båda Londonsönerna för att den här gången ta sig över Atlanten IRL.

– Vi hade förstås inga egna upplevelser att skriva om, berättar Tom. Allt vi visste var ju vad vi fångat upp från filmer, musikvideor, böcker och TV-spel. Våra berättelser är väldigt fiktiva på första skivan och efter all den fina kontakt vi haft med vår publik sedan dess insåg vi att vi lite bättre ville kunna beskriva våra tankar och känslor på nästa.

Kunna säga att det var baserat på verkliga händelser, typ?

– Ja, jag vill nog påstå det. Att vi valde Kalifornien berodde säkert mycket på att många brittiska musiker länge åkt dit, som exempelvis Graham Nash i slutet av 60-talet när han bildade Crosby, Stills & Nash. Givetvis var saker och ting väldigt annorlunda på den tiden, men Laurel Canyon-epoken med Joni Mitchell, Neil Young, Eagles, Jackson Browne och The Byrds var otrolig, de skapade ett eget samhälle. Sådant har skapat en romantiserad bild som lever än mer idag när Instagram-generationen visar upp en ofta rätt falsk och bedräglig tillvaro. Därför ville vi åka dit och utforska om drömmen var verklig eller inte. Vi fick en mängd nya vänner under vår tid i Los Angeles och skivan är på sätt och vis en hyllning till dem.

Ofta får man ett annat perspektiv på sin egen tillvaro när man varit borta ett tag. Var det så för er när ni återvände?

– För mig innebar det mest att jag återfick mina känslor för London. Både Josh och jag har levt hela våra liv där och efter så lång tid blir man lite blasé. Vid återkomsten från Los Angeles slog det mig att London ändå är en av världens mest kulturellt och socialt frigjorda städer. Kärleken återuppstod.

Två sidor av myntet

När Jungle 2014 dök upp från ingenstans var det med besked. Falsetterna och de coolt funkiga pseudodiscobeatsen trängde djupt in i hörselgångarna hos vem som än hörde dem. Det typiska Jungle-soundet etablerades och när allmänheten fick anledning att välkomna dem tillbaka i våras var det i samband med släppet av låtarna Happy Man och House in LA, de två låtar på For Ever som stilistiskt kanske ligger längst ifrån varandra.

Nu när överraskningsmomentet inte längre finns kvar på samma sätt som när ni debuterade, var det skälet till att ni släppte den lite mer atypiska House in LA tillsammans med Happy Man, som ju till karaktären är en lite mer typisk Jungle-låt än den förstnämnda? Som för att visa att ni minsann inte stått och stampat på samma fläck?

– Både ja och nej. Vi ville visa att det finns två sidor av myntet, att det inte till hundra procent kommer att låta som folk förväntar sig. Samtidigt funderar vi inte så mycket över sättet vi släpper låtar, då skulle vi förlora blicken för varför vi alls håller på med det här. Det primära för oss är att knyta an till vår lyssnarbas och göra det på bästa känslomässiga vis.

Ofta tenderar folk att förbise texterna hos artister inriktade på mer dansvänlig musik. Tror du att det är så för er?

– Potentiellt kan det absolut vara så, där har du helt klart en poäng. Men det är i så fall helt okej för oss, eftersom vårt huvudfokus är att inkorporera fler än ett lager i vår musik. Ofta får vi höra att våra skivor passar till vilken sinnesstämning lyssnaren än befinner sig i, att det inte har någon betydelse om den spelas när någon sitter och funderar, chillar i en park eller har fest hemma. Det behöver inte vara det ena eller det andra.

Från mystiska till offentliga

Som ni kanske minns var Jungle lite av ett mysterium i början; de visade sig aldrig i sina videor, Josh Lloyd-Watson och Tom McFarland gick under initialerna J och T och inget mer. I takt med hur karriären utvecklats har de blivit allt mer synliga och är numera tillgängliga på det mer konventionella sättet. Det fanns dock anledningar till att inledningsvis ducka för uppmärksamheten, menar Tom.

– När vi började skriva låtar för Jungle 2013 jobbade Josh både på en pub och som pizzabud medan jag blandade drinkar på en tequilabar i London, så vi valde att inte släppa in någon annan. Om du omger dig med för många åsikter tappar du förståelsen för vad du själv känner, vilket medför att du börjar ifrågasätta dina egna beslut. Jag berättade inte ens för mina föräldrar om vad jag sysslade med förrän vi med säkerhet visste att det vi hade var dynamit. Alla har rätt till en åsikt, men samtidigt har jag inte för avsikt att ändra mig på grund av vad någon annan tycker, så vad är då syftet med att alls be om den?, frågar han sig retoriskt.

– På ett sätt var det befriande. Vi hade båda varit med i olika band där vi spelat in en ny låt och sedan sprungit till andra och undrat om den var bra eller dålig. Eller så hade vi jagat folk som galningar för att de skulle komma till våra spelningar så vi kunde bli berömda. Nu slapp vi all den oron och stressen, all den psykiska tortyren, haha!

Men när ni nådde tidpunkten då det var dags att släppa er första skiva som Jungle fortsatte ni ju hemlighetsmakeriet och förblev ”J” och ”T” i pressutskick och annat?

– Hmm … Musiken var viktigast för oss. Vi var dock rätt införstådda med hur branschen fungerar. Allt handlar om hur du ser ut, var du kommer ifrån, hur cool du är, vilka kläder du bär, hur många följare du har i sociala medier … ”Åt helvete med det”, sade vi och körde vårt race istället. Visst, vi är lite skygga också, det skall erkännas. Jag är inte den mest utåtriktade utan mer reserverad, så även Josh.

När de för varje ny singel och varje ny turné blev allt mer efterfrågade och intresset växte insåg de svårigheterna med att vara nominerade till prestigefyllda Mercury Prize men samtidigt förbli anonyma och ansiktslösa.

– Innan vi startade Jungle hade vi ett par misslyckanden bakom oss och visste inte riktigt hur vi skulle bli mottagna. Nervositeten som kom från de tidigare, inte särskilt positiva, erfarenheterna gjorde att vi drog oss tillbaka lite från strålkastarljuset, antar jag. Istället för att vara uppriktiga börjar man hålla sig undan, men det förhållningssättet genererar också en del problem. Bara en sådan sak som att lägga en massa energi på att smyga sig in i konsertlokaler utan att bli upptäckt! Det och all annan skit vi inbillat oss som bara fanns i våra huvuden. Med tiden blev vi varse att alla involverade kände sig bättre till mods om vi var öppna och avslappnade kring hela grejen.

– Numera märker vi att folk lyssnar, men innan dess hade vi hjärnspöken som intalade oss att de kom till våra spelningar enbart för att kritisera och inte stötta. Först när det gick upp ett ljus för oss att alla kom och ville träffa oss för att de gillade vår musik och intresserade sig för vilka vi var svängde det så vi kände oss lyckligare, säger Tom och skrattar.

Så i grund och botten berodde hemlighetsmakeriet egentligen till stor del på er rädsla för att bli sågade?

– Självklart! Alla är rädda för att bli sågade. Således handlade det inte nödvändigtvis om att vi gömde oss för att vi ville förbli mystiska figurer på det där skruvade artistiska sättet. Vi var bara två människor som fruktade världen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA