Årets bästa enligt Amelie Schenström

Årets bästa enligt Amelie Schenström

Musikåret 2018
I år har jag både Orpheus och Euredike på pallplats. Den grekiska myten om vandringen från dödsriket  visar sig ännu högst gångbar. Tillsammans med silverplatsplacerade Behemoths antireligiösa lyrik säger det kanske till och med något om mina preferenser. Gällande låttexter i alla fall. Året började mycket starkt med plattor av Watain och Orphaned Land i januari. Engel och At the Gates följde på våren medan bland andra Behemoth förgyllde sommaren. På senhösten stormade Crash Nomadas ickemetal- och ickehårdrocksplatta in i mitt musikliv.

Låtarna som nämns här i början då? Like Orpheus är förstasingeln från Orphaned Lands album Unsung Prophets & Dead Messiahs medan Euredike ombesjungs i Crash Nomadas Under En Mörk Europeisk Himmel. Två toppkandidater till Årets låt.

Årets album - Orphand Land
Orphand Lands konceptalbum Unsung Prophets & Dead Messiahs är storslaget nervigt och varierat på ett sätt som håller lyssnaren alert hela tiden. Samtidigt finns det catchighet och medsångsvänliga refränger. Detta konstaterade jag redan i januari när albumet kom. (Läs recensionen här). Det har visat sig att det dessutom är ett hållbart stycke musikkonst som är värdigt att återkomma till gång efter gång för att avtäcka nya lager och finna nya musikupplevelser i. Ett album och ett band värda ännu många fler lyssnare också här i Sverige. Dessutom kan vi höra Tompa Lindberg från At The Gates gasta sig sönder och samman i sista spåret.

Årets svenska album - Crash Nomada
Engel och At the Gates släppte vardera helt fantastiska plattor inom sina respektive grenar av melodisk metal och hamnar båda på övre halvan av min topp 10-lista. Men så kommer, som från ingenstans, ett punkigt folkmusikband med internationell touch - eller kanske ett folkmusikinspirerat punkband - och krashar rakt in i mitt metalhärdade musikhjärta. Crash Nomadas självbetitlade album har så mycket ilska, så mycket vemod och så mycket kärlek som kan rymmas inom tio låtar och dryga 30 minuter musik. Texterna är hårresande vackra. Jag kan inte sluta lyssna. Recension av Crash Nomada här.

Årets festival - Borgholm Brinner
Borgholm Brinner är In Flames egen festival som hade premiär denna sommar på Öland. Enligt mig ett helt perfekt festivalformat med en scen, två dagar, fem band och 4-5 000 i publiken vardera dag. Blandningen av black metal, melodisk döds, hardcore och mer traditionell hårdrock gav scenframträdanden med stor variation trots det sparsmakade formatet. Stämningen på festivalområdet var avslappnad och skön. Glädjande nog har bandet meddelat att festivalen återkommer nästa sommar. Jag bokar in datumen direkt.

Året på Gaffa - mitt första
Detta mitt första år som medskribent på Gaffa har varit riktigt, riktigt spännande och roligt. Trots att jag skrivit om hårdrock och metal i många år och i olika former är detta egentligen första gången med skarpa deadlines och hårt tuktat format. Det har varit utmananande, ibland lätt frustrerande ska erkännas, men alltid på ett stimulerande och kul sätt.

Topp tio årets album

  1. Orphaned Land – Unsung Prophets & Dead Messiahs
  2. Behemoth – I Loved You At Your Darkest
  3. Crash Nomada – Crash Nomada
  4. Engel – Abandon All Hope
  5. At The Gates – To Drink From The Night Itself
  6. Vreid– Lifehunger
  7. Watain – Trident Wolf Eclipse
  8. Coheed And Cambria – The Unheavenly Creatures
  9. Bloodbath – The Arrow Of Satan Is Drawn
  10. Tribulation – Down Below

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA