x

KRÖNIKA: Mummelrappen – järtecknet för jordens undergång?

KRÖNIKA: Mummelrappen – järtecknet för jordens undergång?

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Jag är inte konspiratoriker, men mycket talar för att Texas-rapparen Post Malone och hans gelikar kommer att ta kål på oss alla. Jag säger inte att mänskligheten inte förtjänar sitt öde, jag menar bara att det finns fler akuta varningsklockor än klimathotet. Det här är ingen ny spaning, SvD:s Andres Lokko har redan konstaterat att det är kört för oss. För den som inte är bekant med fenomenet och konstformen "mumble rap", kan den beskrivas som medvetet obegripliga raptexter, ofta levererade med aggressivt Auto-Tune:ad pratsång över trap-beats.

En av 2018 års största låtar i genren, är Mo Bamba med Sheck Wes. När den klassiskt skolade EDM-stjärnan Zedd förfasade sig över låten på Twitter, fick han en torr, musikteoretisk replik av verkets producenter:

"The 1st two chords are Emaj & Fmaj acting as the 5th & 6th chord in A harm min, the 3rd chord Bmaj is not present in A harm min so it is borrowed from E harm min. This interval of F-B is a tritone, which is common in classical music to build tension."

Värt att notera, är att producenterna medger att de har använt sig av tritonus, även kallat djävulens intervall, för att framhäva dissonant spänning. Kudos till dem, men att det finns de som hävdar att de gillar Mo Bamba på riktigt, är bevis nog för att ondskan lever mitt ibland oss. Den finns överallt och går inte att fly. Se bara hur Universal Music Sverige i sina sponsrade sociala medier-kampanjer gnuggar in att Mo Bamba (som skivbolaget distribuerar) "tar över världen". Det värsta är att de har rätt, åtminstone ur ett större genre- och streaming-perspektiv.

GAFFAs skribenter har tidigare diskuterat hiphoppens tillstånd i Sverige, men för att förstå hur den mumlande robotrösten blev den dåliga frukten av två svåra decennier, bör vi lyfta blicken till global nivå. Allt är som vanligt poppens fel. Att på digital väg polera sura toner – använda sig av tonhöjdskorrigerande verktyg som Auto-Tune eller motsvarande mjukvara – har länge varit standard inom pop. Rösteffektens betydelse för populärkulturen uppmärksammades nyligen med anledning av Chers världshit Believe och dess 20-årsjubileum. Genomslaget för överdrivet använd Auto-Tune berodde dock inte på att Cher behövde hjälp att sjunga rent, utan för att det ansågs coolt. Snart började Auto-Tune dyka upp i alla möjliga sammanhang; minns det omotiverade inslaget i bröderna Olsens ESC-vinnare Fly On The Wings Of Love. Detta mörka ögonblick i europeisk tv-historia var dock bara början.

Artikeln fortsätter under videon.

Ett tag såg det ganska ljust ut för hiphop. I mitten av 2000-talet kunde T-Pain kapitalisera på sin ställning som i stort sett ensam Auto Tune-ambassadör. Hans signum sågs mest som en charmig R&B-gimmick och de flesta trodde nog att det skulle stanna vid låtar som Buy You A Drank. Så släppte Kanye West sitt inflytelserika konceptalbum 808s And Heartbreak (2008), där han sjöng med stenhård Auto-Tune, men inte utan finess och något att säga. Lil Wayne fortsatte på samma spår och banade även han väg för dagens urvattnade avarter. Kanye et al bör ändå förlåtas för monstret de skapade – de kunde aldrig ana vad som hände sedan.

Nu är det inte längre häftigt att vara noggrann. Apatin segrade. Vad blir nästa steg? Jag är inte säker på att våra hjärnor klarar ännu en slö hybrid av trötta trummaskiner och bastardiserad pop. Tanken ger mig mardrömmar om smurfpitchade chopped and screwed-slukhål, där arma Spotify-lyssnare sugs in för att sakta mumifieras i plast. Eminem är så rasande över utvecklingen att han i låten Lucky You från senaste plattan Kamikaze uttrycker sig så här: "Hatata batata, why don't we make a bunch of fuckin' songs about nothin' and mumble 'em?" Andemeningen ryms i en fråga som riskerar att avfärdas som bakåtsträvande nostalgi: "Vad fan hände med hiphoppen?". Det frågar sig även Washington Post-kritikern Jeff Weiss, som har dykt ned i ämnet med en så skoningslös betraktelse av Post Malone-samtiden, att den skulle kunna omvandlas till en rapvers värdig Eminem:

"He makes Vanilla Ice look like Luther Vandross. He makes Macklemore look like Mac Dre. [...] Who allowed this happen? What hole in the system allowed this greasy discarded barbecue wrapper to prosper?"

Texten landar i den nattsvarta slutsatsen att Post Malone är en logisk produkt av vår ytliga, själafattiga era. Weiss påpekar också att rapparen, ironiskt nog, är en domedagsprepper. Så ja, Andres Lokko lär få rätt i att "ansiktstatueringsrappen" överlever oss alla.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA