x

KRÖNIKA: "Är det nu Broder Daniel ska slå i USA?"

KRÖNIKA: "Är det nu Broder Daniel ska slå i USA?"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Mars, 2009. Jag och en vän är på en bar i i Williamsburg i mitten av hipstermekkat Brooklyn, New York. Vi pratar lätt och ledigt om musik med en amerikan och mitt i allt visar det sig att han är ett stort fan av Familjen. Han får ett infall och börjar sjunga Det Snurrar I Min Skalle med en härligt amerikansk-klingande klang. Snacket går vidare med hur mycket han älskar The Embassy, Air France, Dungen och så vidare. En Brooklyn-hipster har hittat till Sverige.

Och det är väl där nånstans, vid den tidpunkten, som den lilla musikklicken med makt (läs: Pitchfork) fångar upp svenska band som spontant inte har några givna export-kvaliteter men lik förbannat får spaltutrymme. Här handlar det istället om det lite exotiska. Man hör nåt som man känner igen, men med en skev men ack så swindie-charmig detalj. Försök att sätta dig in i en amerikan som tar sig an Familjens elektro och Dungens folkhems-psykedelika. Musiken är inmallad och lätt att ta till sig – sången är av en annan värld. En värld där The Swedish Chef är kung och där folket är sexglada och blonda. En värld där sjukvården är “gratis”. Ack du märkliga värld.

Har du svårt att lajva amerikan kan du ju alltid smaka på Kikagaku Moyos krautiga psykrock som förmedlas med japansk sång. Mmmm, exotiskt.

Nåväl, sedan några år tillbaka har två amerikaner frossat i Broder Daniel vilket har resulterat i en dokumentär som är så gott som klar. Och man frågar sig: Är Broder Daniel vår nästa oväntade hipster-export? Inte alls omöjligt, för här finns potential. Här finns en historia i droger och kaos och sömnsjuka. Här finns musik som jänkarna kan relatera till (ja, det blir ju nån form av weird postpunk). Här finns den exotiska sången som bjuder på skönt svengelskt uttal – eller vad sägs om herr Berggrens sätt att sjunga ut “just” som det stavas. Här finns det som mer eller mindre ligger till grunden för en annan oväntat älskad akt i staterna: Makthaverskan. Här finns allt att älska. Och hata.

För det kan ju också falla helt platt. Som när en utsänd Pitchfork-reporter lämnade rapport från 2010 års Way Out West och ställde sig totalt frågande till Håkan Hellströms succé. Eller som han så putslustigt skrev: “As for the sailor suit, I still have no idea what the hell is going on. Here's one girl's explanation: ‘The two main components of Swedish pop are structure and sailors.’ OK then!”

Vi låter det vara osagt om svensk pop kan sammanfattas med struktur och sjömän men att det mest självklara för dig kan vara det mest oklara för någon annan, det råder det inga tvivel om. Och mitt i sådana frågetecken skapas också fenomen. En Amerika-turné med ett Broder Daniel-hologram är förmodligen att vänta. Glöm aldrig var ni läste det först.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA