x

FACIT: Här är januaris 20 bästa skivsläpp

FACIT: Här är januaris 20 bästa skivsläpp

En ny fin tradition tar vid på GAFFA.se. Vid varje månadsslut går vi igenom vilka album och EP:s som har släppts och fokuserar på de 20 bästa. Rankat och klart – här är januari månads bästa releaser:

20. Jinjer – Micro

Den ukrainska metalakten Jinjer fortsätter att skälva metalscenen med en extraordinär EP. Genom en kombination av passionerat raseri, starka känslostormar och ämnen som sträcker sig från evolution till vissa grusiga sanningar kring mänsklighetens förfallna kultur skapar Jinjer en otrolig epos. - Andreas Trella

19. Steve Mason – About The Light

Om vi säger så här: Steve Mason har gjort en Steve Mason-platta, med allt vad det innebär. Mysig och medveten rock med vissa dub-tendenser, som smeker den sedan tidigare inlyssnade medhårs och tar det onda med det goda. About The Light känns enormt påkostad med blås- och stråkorkester men nåt säger mig att den gode Steve Mason har fått skrapa ihop alla kontakter han har för att få till det här. Vilket gör allt ännu mer mänskligt.

18. Rival Sons – Feral Roots

Visst är det Jay Buchanans kraftfulla stämma och Scott Holidays rovlystna gitarr som tydligt leder det musikaliska, men den totala inramningen av albumets spår har en imponerande simpel och rå dragningskraft. Som tidigare och som väntat landar Feral Rootsnågonstans mellan Led Zeppelin och The Cult och lyckas bevisa att bluesrocken fungerar alldeles utmärkt även 2019. - Andreas Trella

17. Sneaks – Highway Hypnosis

Vad som började som minimalistisk postpunk har nu gått och blivit till ett trap-aktigt experiment. Bland annat. Ibland är det dubbigt värre. Dock alltid med ett stadigt beat. Eva Moolchan från Washington gör precis vad hon vill och kan egentligen inte jämföras med någon annan.

16. Jamie Paton – Disk Memories

“Electronic music for the Brexit generation” beskrivs Disc Memoriessom i ett pressmeddelande. Såklart aningen högtravande och sturskt. Men visst går strömningar i ett land som gått populistvägen och nu är på väg att utsätta sig själva för något så märkligt som att lämna en gemenskap tänkt att skapa utbyte, gemenskap och stabilitet. Och med det borde såklart också kulturen påverkas, oavsett om man skapar mainstreampopdängor, leker Banksykonstnär – eller för den delen då, gör undergångsflyende, mörk och nästan ambient techno. - Jonathan Eklund

15. Soilwork – Verkligheten

I mittpartiet hittas skivans starkast glänsande stycken och det är inte enbart en Stålfågel som får plattan att lyfta. Även Full Moon ShoalsThe Nurturing Glance och When The Universe Spoke är fantastiska melodiska pärlor. Också om vissa spår är något svagare finns egentligen ingen låt som inte fyller sin plats på albumet. En harmonisk platta som säkert kommer lyssnas mycket på, hos mig som hos många andra. - Amelie Schenström

14. Bring Me The Horizon – Amo

Amo har beatbox och Grimes. Den har stråkar, Aphex Twin-pyssel och känslopräglad elektronisk rock. Metal-ikonen Dani Filth gästar i en låt med blåsarrangemang och hans karakteristiska röst används i princip bara som en ljudeffekt. Det upplevt mesiga tas hela vägen och musiken kliver på så vis ur emoland. - Jesper Robild

13. Knivderby – Den Första Skörden

Knivderby avslutar sin karriär på samma sätt de startade den med en skiva med känslorna och nerverna på utsidan och som är fylld med intensiv och ärlig rock av allra bästa sort. Det är bara att buga och tacka för denna tid, Knivderby kommer att lämna ett stort hål efter sig. - Mathias Skeppstedt

12. James Blake – Assume Form

Hans fjärde album är en fin och viktig upplevelse, som garanterat kommer ge honom ännu fler fans från både indiehåll såväl som hiphopvärlden. Gästandet av Travis Scott och demonproducenten Metro Boomin kommer förstås att bygga på ryktet om nåt stort. Således är det en artist som nu börjat ta allt fastare form, och är så pass medveten om det att han döper sitt album efter den insikten. - Janne Hallman

11. Lost Under Heaven – Love Hates What You Become

Glädjande nog låter Love Hates What You Become mer som Roberts förra band WY LUF. Det är mer struktur, större känsla och bättre melodier – bandet har helt enkelt hittat sin form. Roberts raspiga stämma blöder ymnigt, särskilt i den gripande The Breath Of Light och albumets final For The Wild. Hoorns mjuka Hope Sandoval-aktiga röst får också ta större plats, framför allt i dramatiska Black Sun Rising och #metoo-hyllningen Bunny’s Blues. - Janne Hallman

10. Deerhunter – Why Hasn't Everything Already Disappeared

Om 2015 års Fading Frontier var en lite väl struken återkomst efter de distade utsvävningarna på Monomania två år tidigare är Why Hasn’t Everything Already Disappeared albumet som, efter Halcyon Digest, åter en gång visar att Deerhunter borde vara på samma nivå som betydligt tråkigare indiekollegor såsom Arctic Monkeys eller Arcade Fire. - Jonatan Södergren

9. Better Oblivion Community Center – Better Oblivion Community Center 

INDIE-SINGER-SONGWRITER-SUPERDUO. Här hittar vi Conor Oberst och hyllade Phoebe Bridgers. I januari skickade de ut ett överraskningsalbum och det känns som att det hela tar vid snyggt och smärtfritt efter samarbetet dem emellan på Phoebe Bridgers finfina debut Stranger In The Alps från 2017.

8. Júníus Meyvant – Across The Borders

Den hyllade islänningen följer upp 2016 års Floating Harmonies med nytt album. Det är varmt orkestrerad musik till Meyvants vibrerande röst. Mjukt och medgörligt och tidlöst utan att för den delen bli urvattnat.

7. Steve Gunn – The Unseen In Between

Grunden på The Unseen In Between skiljer sig inte jättemycket från föregående Eyes On The Lines (2016) men den presenteras på ett något annorlunda vis. Produktionen är fylligare och mer av allt. Hans fallenhet för psykedeliska toner får här mer plats i form av ekon och 70-talistisk värme. Och ur denna aska skådas en avlägsen lite mer inställsam släkting till Amen Dunes eller en mindre dubglad Steve Mason om man så vill.

6. Maggie Rogers – Heard It In A Past Life

Musiken framhäver de melankoliskt meditativa stämningarna, men underordnar sig hela tiden text och frasering utan att släppa rytmen och tillför dessutom “hooks” att hänga upp melodierna på.

Maggie Rogers ber inte om ursäkt för sig och tillför 2019 en unik indieröst med nästan helande kvaliteter, om än i mainstreamförpackning. - Sara Karlsson

5. Toro Y Moi – Outer Peace

Dekoren skiftar mellan finsnickrade trädetaljer och gyllene dimmat ljus. En mixolog står bakom baren och blandar egenkomponerade drinkar döpta efter ex-partners och filmrepliker. Stämningen är statustyngd men kontinentalt uppsluppen. I denna loungebarsmiljö hamnar du i om du lyssnar på Toro Y Mois åttonde album. - Daniel Hånberg Alonso

4. Corroded – Bitter

Den tunga arbetarklassrocken har blandats ut med en giftig bitterhet som väl speglar samhällsklimatet. Utan att skräda orden sätter bandet fingret på en dagsaktuell puls där sångaren och gitarristen Jens Westin blandar ilsket morrande med smäktande skönsång. Gitarrerna är vassa och ära ska ges till Bjarne Elvsgård vars plockande med bassträngarna ges välförtjänt utrymme. - Cecilia Wemgård

3. The Delines – The Imperial

Delines – ledda av Willy Vlautin, sångare och ledare i avsomnade Richmond Fontaine – släpper nu uppföljaren till kritikersuccén från 2014. Fylld av melankolisk americana där indienerven fått ge vika för en mörkare och souligare approach. I bandet hittas även folk från The Decemberists och Minus 5.

2. Orphan Ann – The Practise Of Surrender

Distat brus, mässande röster och syntmattor som vibrerar fram melodier. Orphan Ann vet hur man skapar musik som fyller ut tomrummet som emellanåt går att finna mellan ens öron. Med sina ambientosande, nattsvarta och närmast onda alster lyckas de försätta lyssnaren i ett tillstånd som både kräver och inte kräver uppmärksamhet. - Jonathan Eklund

1. Sharon van Etten – Remind Me Tomorrow

Efter några panglåtar till singlar får vi så äntligen till oss hela Sharon van Ettens femte album. Inledningen är avvaktande och nästan lite paralyserande. Sedan växer skivan till vad som förmodligen kan komma att bli ett av årets bästa och mest genomarbetade albumsläpp. Stark impulsiv men eftertänksam rock när den är som bäst.

LÄS OCKSÅ: Bohemian Rhapsody förlorar nominering efter anklagelser om sexuella övergrepp


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA