x

KLASSIKERN: Svensk antirock som förändrade musiklandskapet

KLASSIKERN: Svensk antirock som förändrade musiklandskapet

Den svenska duon The Embassys debutalbum Futile Crimes landade 2002. I en tid när Mando Diao och The Sounds typ var det hetaste som Sverige hade att erbjuda. Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson var allt det som de banden inte var. The Embassy var antirock och den vackraste popmusiken någonsin.

Det blev ju så bra mytbildningsmässigt också. Nu ska vi inte överdramatisera historien. Men The Embassy hamnade i handgemäng med delar av The Sounds på en Göteborgsklubb. Något som gjorde att duons skivbolagskollegor The Tough Alliance utfärdade en ”fatwa” mot The Sounds. Inte sedan striden mellan syntare och hårdrockare eller raggare och punkare hade en så tydlig skiljelinje dragits i svenskt musikliv.

The Embassys musik bottnade i Manchestersscenenes 80- och 90-tal. Men till skillnad från tidigare nämnda band under svenskt 00-tal så tyngdes de inte ner av sitt musikaliska arv. Både Mando Diao och The Sounds kändes banala i sitt sätt att iscensätta dået. Göteborgsduons harmonier kändes istället fullt syresatta av sina referenser. Musiken blev syrgas rätt in i lungorna på svenskt musikliv.

Precis som kollegorna på Service, det skivbolag som gjorde Sverige mycket roligare från 2002 till 2012, handlade The Embassy lika mycket om musik som om stil och attityd. Lika långt som The Tough Alliance gick de dock aldrig och de hade dessutom bättre låtar. De vårdade den brittiska kvarlåtenskapen, men utan den där maniska svenne-uppehållet vid Liam Gallaghers tydliga men tröttsamma machokarisma.

The Embassy levererade en frontalattack på rocken och rockens förvirrade jakt på ”äkthet”. Ett gammalt trätoämne inom den västerländska populärmusiken. Och hur mycket man än älskar rocken så behöver den hatas med jämna mellanrum, för att tas ned på jorden. Och 2002 var det där behovet mer än akut.

Musiken har en yta av sober slarvighet. Den där slarvigheten skulle också gå igen på livespelningarna, som var lösa i kanten till max och framfördes med singback. Men allt det där var ju utöver ett angrepp på ”autenticiteten” endast ”for show”, precis som en sådan där professionell sminkning som går under beskrivningen ”osminkad”. The Embassys baleariska sound var genomskirt och genomsnyggt. En parfymmixtur på discopop, acid house och Sarah Records-pastischer. Allt paketerat i ett färgglatt och majestätiskt skivomslag, som hade känts fräscht även om det prytt en skivfordral idag.

gallery_large

Så inspirerade var Service av det anrika Manchester-skivbolaget Factory Records att de använde en liknande katalogiseringsnumrering som det brittiska skivbolaget populariserat. Service blev en kulturell rörelse mer än ett skivbolag, precis som systerbolaget i England. Med artister som tidigare nämnda TTA samt Studio, Franke och Jens Lekman så förändrade de musik-Sverige för alltid. Det var kul igen, med musik. Musik var i mångt och mycket fortfarande någonting för män. Men nu var det för mindre jobbiga män. Mindre snubbadur-iga män. Och i förarsätet satt The Embassy.

Undertecknad köpte albumet i fysisk CD-form. I ärlighetens namn är det nog min sist inköpta CD-skiva. Då var inte heller musik en slit och släng-vara på samma sätt som nu. När man skulle punga ut uppåt 200 pix för en platta gällde det att den levererade. Och den skulle inte bara leverera musikaliskt. Den skulle också vara snygg att titta på. Och man ville till och med att världen skulle växa och förändras när man inhandlat en sådan ”kapitalvara”.

Alla de där kriterierna uppfyllde Futile Crimes. Jag svävade på moln när jag lyssnade på albumet. Musiken var så luftig att det kändes som att man lyfte från marken och såg allt uppifrån. Hajade saker och ting, så att säga. Med det följde givetvis ett elitistiskt jag-vet-mer-än-er-attityd som var oklädsam redan då, men ännu mer oklädsam idag. Ni får tänka på att The Sounds ”JC-rock” – som Andres Lokko uttryckte det – hemsökte landet. Detta var motrörelsen. Och ingen motrörelse utan snobbig renlärighet. Denna reaktion var nödvändig och svensk musik, eller, ja, kanske mest så kallad indiemusik, hade inte sett ut som den har gjort genom åren och gör idag utan The Embassy och Service. Inget Air France exempelvis – ett av Sveriges mest drömlika och vackra bandskapelser någonsin.

Känns nyskapande än idag

En sådan här tillbakablickande recension tenderar ju att bli en nedsänkning i ett nostalgibad. Mycket av musik som kom förr är en påminnelse om dåtiden och det man inbillar sig var bättre tider. Men med Futile Crimes är det inget sådant där. Hade den kommit idag hade Lindsons trevande, ”smådefekta” sång och de där porösa synt- och gitarrslingorna känts nyskapande.

Sedan vet vi ju hur det blev. The Embassys andra album Tacking (2005) var ett mästerverk precis som debuten och bandet har fortsatt att leverera högkvalitativ antirock ända in i 2018. Antirörelse brukar dö ut när tiderna förändras. Men inte i The Embassy fall. Och de är lika oumbärliga idag, när svensk indie ännu, om inte präglas, så i alla fall uppehåller sig orimligt mycket vid sådan där rockromantik som återfinns i Avantgardet och andra Pete Doherty-besatta spektakel.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA