x

KRÖNIKA: "Gör om, gör rätt – älskade, hatade covers"

KRÖNIKA: "Gör om, gör rätt – älskade, hatade covers"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Ett säkert sätt att avslöja sig själv som popkulturell analfabet, är att missta en cover för en originallåt. Som min aningslöshet kring Dolly Parton-balladen I Will Always Love You, som jag länge trodde var specialskriven för Whitney Houstons paradroll i The Bodyguard. Eller när jag pinsamt nog inte visste att världshitten Torn (1997) med Natalia Imbruglia i själva verket var en cover på låten Brændt från 1993, som gavs ut med den danska sångerskan Lis Sørensen. Min enda ursäkt är att jag var tonåring och inte visste bättre.

I en cynisk värld där skamlös återvinning premieras, skulle man kunna argumentera för att ingen någonsin behöver skapa ny musik. I alla fall inte inom pop. Allt har ju mer eller mindre redan gjorts förr, för att muteras och mjölkas i all evighet. Varför anstränga sig för att framställa nya original när musikhistorien är så rik på guldkorn? Många låtar som kanske annars hade fallit i glömska hos den stora massan, har blivit hits som resultat av en vältajmad cover. Inte för att en låt som kläs i en ny kostym behöver tävla med originalet, oavsett om det gäller Taylor Swifts starka låtmaterial på 1989 (som Ryan Adams tolkade rakt av), eller The Beatles välanvända katalog.

Det kan komma mycket gott av att återlansera musik och visa nya sidor av artister. Exempelvis var det nog många som fick upp ögonen för The Tallest Man On Earth när han medverkade i På Spåret med en Adele-låt. Precis som Så Mycket Bättre, är programmet en pålitlig leverantör av musik i omstöpt form. Apropå live-versioner, kan den som vänder blicken till Norge upptäcka gudabenådade Aurora, som har gjort så fina hyllningar av såväl Ariana Grandes God Is A Woman och Massive Attacks Teardrop, att man för en sekund glömmer bort att det är covers. Det sistnämnda gäller även för American IV: The Man Comes Around (2002), det sista album Johnny Cash spelade in, som mestadels består av avskalade covers, inklusive Nine Inch Nails-låten Hurt. Cash gjorde verkligen låten till sin och när Trent Reznor såg dess musikvideo ska han ha blivit så överväldigad att han brast i gråt av ren vördnad.

Allt är inte guld som glimmar. Historiens dom kommer att vara hård mot de som lät Limp Bizkit "hedra" George Michael med en tolkning av Faith. Lika tveksamt var konsertögonblicket när Take That gav sig på Smells Like Teen Spirit. För Weezer gick tolkningsglädjen för långt när mycket ville ha mer. De borde ha nöjt sig med förra årets Toto-covers på Africa och Rosanna, ett tilltag som blev en win-win för båda banden (Toto återgäldade uppskattningen med en Weezer-cover). Det som började som en otippad och ganska charmig homage till Toto, urartade i en hel cover-platta med blandade hits som släpptes i januari i år. Förutom Africa, består Teal av lustmord på bland andra Take On Me och Mr. Blue sky. Märkligast är slakten av TLC-dängan No Scrubs, som handlar om en karl som tror att han är något utan att förstå att han inte håller måttet. En scrub, helt enkelt. Det känns bara inte särskilt genuint när budskapet förmedlas av ett Weezer som trivs lite för bra med sin ironiska (?) karaoke. För övrigt gjorde Toto ett cover-album 2002, Through The Looking Glass, som fansen helst verkar vilja glömma.

Ibland höjs röster för att alltför många kreatörer "lånar" välbekanta harmonier och melodier, för att sedan spela aningslösa när plagiatanklagelserna börjar hagla. En anledning stavas pengar; att åka snålskjuts på någon annans konstnärskap kan vara lukrativt, om än inte särskilt hederligt. Den kommersiella musikens obefintliga verkshöjd är bitvis så påtaglig, att man kan fråga sig hur länge det går att återuppfinna hjulet. André Gide, nobelpristagaren i litteratur 1947, fick rätt: "Everything that needs to be said has already been said. But since no one was listening, everything must be said again."

Varningstecknen måste tas på allvar. Om produktionen av originalmusik upphör helt, blir den naturliga konsekvensen att låtskrivare och kompositörer görs överflödiga. Kvar är en enorm förvaltningsapparat utan något nytt att förvalta. Det finns dock en tröst i att den genre som har störst potential att sluta återvinningscirkeln, är hårdrocken. Hårdrocksfans är nämligen den mest lojala publik som finns, till och med på Spotify. När allt annat är uttömt, kan det vara dags för ett uppskruvat Black Ingvars för 2020-talet, som gör kaos med allt från mummelrapp till generisk EDM. Då kanske det äntligen finns fog för att den kortlivade crabcore-genren ska lanseras i Melodifestivalen. Kom ihåg var ni läste det först.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected] 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA