x

Ant Wan: "Ingen bar mig, jag kom hit själv"

Ant Wan: "Ingen bar mig, jag kom hit själv"

På bara ett halvår har rapparen Ant Wan gått från att vara tämligen okänd till att toppa albumlistan och turnera riket runt. Allt helt på egen hand, utan så mycket som ett skivbolag i ryggen. Men vem är egentligen den unge västeråsaren bakom de hårda och utelämnande texterna?

– Vad skulle jag annars göra? Det var antingen det här eller …

Den 20-årige rapparen rycker på axlarna där han står halvt lutad mot fönstret på hotellrummet i Göteborg. Vi vet båda två vad han menar. Vad tystnaden betyder. För vad finns det för utsikter när man kommer från ett område som sällan tas på allvar, där föräldrar halvt knegar ihjäl sig och där unga män förstörs av gängvåld och droger? Det finns såklart vägar ut, men det kan vara svåra att se och det finns många hinder i vägen. Ant Wan valde musiken. I höstas började han satsa fullt ut och det har betalat av sig rejält.

– Ja, det exploderade lite där, säger han och skrattar. Jag blev lite av en internetikon, det gick fort. Kanske lite fortare än jag trodde faktiskt.

Han överdriver inte. Någon gång i höstas, efter släpp med singlarna Sativa och Legend dök han upp överallt på sociala medier. När han sen släppte EP:n WOW i januari tog den sig upp i topp på den svenska albumlistan och hans största hit Kall har i skrivande stund snart streamats tolv miljoner gånger på Spotify. Men det var inte självklart att det skulle bli musik.

– Det var mycket fotboll när jag var liten, det fanns musik också såklart, men det var inte som att man ville bli rappare. Det var först senare, när jag var 15-16 och man började gå till gården som hade en studio. Det är som nästan alla såna här historier … det var mest på skoj, inte så seriöst. Det är först nu, sen i höstas som gör jag musik på riktigt.

Växte upp i helvetet

Det skiljer elva år mellan mig och Ant Wan. Elva år och en jävla massa annat såklart. Vi är båda från Västerås – han från Råby, jag från andra sidan stan. Men jag har spelat fotboll och hockey på Råby IP, badat på Råbybadet, druckit julgrogg hemma hos min bästa väns farmor och öl på pizzerian Etna i Råby centrum. Vi har olika minnen och bilder av hans ort, det är tydligt, men vad vet jag? Det är han som levt det. Eller som han själv rappar “jag växte upp i helvetet, det är klart jag blivit ond”.

– Om du kommer från orten och allt omkring dig är dåligt, du blir dålig. Förstår du? Om du växer upp bland blommor och gröna skogar, du blir positiv. Det är vad du ser, det är ögonen.

Förutsättningar är väldigt olika i alla fall ...

– Ja, sen är det från person till person. Om du ser glaset som halvtomt eller halvfullt. När man är liten är man inte lika klok, man ser dåliga saker och känner att man själv aldrig får något bra. Du hamnar i en dålig zon i ditt huvud, därför blir man dålig själv. Man gör dumheter, man blir dumheter.

I en del kretsar gjorde sig Ant Wan ett namn för flera år sedan. Fast då som Råby. Idag skriver han om sitt liv och om hur det livet har påverkat honom psykiskt. Som Råby fanns det mindre djup i texterna.

– Innan ville man glorifiera, man ville berätta att man var tuff. Då var det för gatan, för grabbarna. Nu gör jag det för musiken, för mig själv. Sen har tiderna ändrats också. När jag rappade förut märkte jag att de yngre lyssnade på mig, de följde efter det jag sa. Det var det som ändrade mina tankar och sättet jag rappar på.

Du ville inte att de skulle lyssna på sånt?

– Nej, precis. Det är lätt att säga jag poppade den, högg den, robbade den. Det är lätt. Det är många som rappar om sånt, det är en annan sak att säga riktiga grejer.

Han berättar hur det egentligen inte heller är svårt att skriva om de mörka tankarna, de som kommer på natten – “har du mycket grejer i huvudet, har du levt igenom grejer, då kan du skriva om det”. Sen är det väl bara det att alla inte har Ant Wans talang.

– Det finns säkert de som levt tusen gånger värre än mig, som gått igenom saker som är mycket svårare än det jag gått igenom. Men de kan inte skriva, kan inte rappa. Jag kan. Jag har gjort det länge, därför är det lätt att skriva ner det jag har i huvudet. Och det är skönt att göra.

Vill du vara en förebild?

– Ja, det är klart. Jag har småbröder, jag har kusiner … sen gör jag det inte för att jag vill se ut som en förebild. Jag gör det för det är så här jag känner, för det här livet är inte kul. Jag säger bara sanningen. Det finns bättre saker att göra, gå i skolan, få ett bra liv, säger han och pillar med sin vita mössa han har i händerna, innan han fortsätter.

– Om du frågar vem som helst som kommer från orten, som levt det, “hur mår du, hur lever du?” så kommer han säga “bror, det är inte kul”. För det är inte kul att bära väst, att kolla sin rygg, att vara rädd för att gå ut, att ha fiender, att känna att man måste drifta för att äta, att man måste såra sin mamma, att aina kan komma hem till dig och släpper in hundar i ditt hus … det är inte kul. De som levt, de som sett, de vet.

"När jag var liten visade jag aldrig ansiktet utåt"

I takt med framgångarna har hans fanskara växt. Rejält. Under våren är han ute på en längre turné, efter att den här intervjun gjorts spelar han på ett utsålt Trädgårn i Göteborg och fjärde maj är det stor avslutning på Kraken i Stockholm. Med tanke på att Ant Wan rappat i över fem år kan man tro att han är van med att stå på scen, men vårens spelningar är bland de första han gör överhuvudtaget.

– När jag var liten visade jag aldrig ansiktet utåt, jag använde inte mitt namn och jag gillade inte att stå på scen, inte att synas. Det är först de senaste månaderna som jag började komma ut …

Ser man Ant Wans musikvideor är utvecklingen tydlig. I videon till Sativa bär han svart heltäckande mask, sedan dess har han successivt visat upp sig mer och mer. Men att vara i rampljuset är han fortfarande inte bekväm med.

– Jag gillar inte det offentliga, att vara känd. Det är inte det jag är ute efter, jag vill bara ha en karriär, ett liv. Jag gillar egentligen fortfarande inte att stå på scen, det är inte heller min grej, men det är mitt levebröd, det är pengar.

Men visst har han och vännerna han har med sig ut på turnén ändå rätt roligt under tiden.

– Det är konstigt, men det är kul att få se saker man inte sett förut. Innan var man inlåst som ett djur på ett zoo, man såg ingenting, nu åker man runt och får se nya saker hela tiden. Det är olika reaktioner överallt, vissa bättre, vissa sämre, men det är kul hela tiden.

"Det handlar inte om drömmar, jag har mål"

Ant Wan pratar med övertygelse i rösten, han verkar genuin och intagande. När han pratar om sin musik känns han spontan, precis som mycket verkar vara kring släpp. Han säger “100 procent det kommer ett album” men när får vi se, han säger att han gärna vill testa rappa mer på engelska men att han tar ett steg i taget. När vi kommer in på drömmar visar han däremot upp en annan sida, den som inte bryr sig så mycket om framgång för framgångens skull.

– Det handlar inte om drömmar, jag har mål. Jag vill hjälpa min familj, mina vänner, jag vill få ut så många som möjligt från dåliga zooner. Det är vad jag strävar efter. Det är inte att jag vill stå på de största scenerna, nej det är inte för mig. Om det händer är det såklart kul, men det är inte vad jag strävar efter.

Han verkar uppenbart tacksam för framgången, ödmjuk inför den och han försöker ge tillbaka till alla som stöttat honom, såväl vänner som fans – “Vem fan är jag liksom? Men om de blir glada över att jag delar deras insta-stories, så delar jag”. Men han har också självförtroende. Han vet att det han gör är bra. Sen det som sker på sociala medier, det kanske ibland är lite av ett skådespel och det kan ha gjort att en del fått fel bild av honom.

– En del tänker nog att den här killen flyger, att han har pungkulorna i halsen, men jag är ödmjuk samtidigt som jag har självförtroende, säger han och skrattar innan han visar upp lite av självförtroendet igen:

– Om jag inte tycker att jag är bäst, varför ska jag rappa? Om jag inte är bäst på något, då vill jag inte ens vara bra.

Det har gått väldigt fort för dig. Tvivlade du någonsin?

– Nej. Jag har gjort allt jag sagt att jag skulle göra. Allt jag skrev i början att jag skulle uppnå har jag nått. Och jag har gjort det independent, utan skivbolag. Det finns så fett många keffa rappare i Sverige, fler än det finns mikrofoner. 80 procent är kända för att deras vänner är kända, inte för att de kan rappa. När jag började fanns ingen kändis kring mig, det var gatubarn kring mig. Jag kom från gatan, från botten. Ingen bar mig, jag kom hit själv.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA