x

14 nya plattor som förgyller påsken

14 nya plattor som förgyller påsken

The Tallest Man On Earth – I Love You. It's A Fever Dream
Aldrig har Matsson låtit så lik Bob Dylan som på det nya albumet. Den raspiga, trötta men också outtröttliga rösten i kombination med det lena perfekt tajmade munspelet på plattans tredje spår There’s A Girl är slående likt något som även Dylan skulle kunna ha i sin repertoar. Kanske är det vid det här laget j*vligt tröttsamt att bli jämförd med en självupptagen gammal gubbstrutt som vänder ryggen från publiken på sina konserter, men Dylan är trots allt en legendar och det är uppenbart att Matsson är påväg åt legendar-hållet han med. – Alexandra Loven

Jade Bird – Jade Bird 
Låtarna för tankarna till drömmar om roadtrips i den amerikanska södern. Musiken känns som skapt för att ha på i bilstereon medan man i hög fart åker ner för vägar utan slut med blicken fäst mot öppna fält i solnedgången. Låten Uh Huh är en av skivans höjdpunkter, i den går Jade Bird ifrån det gulliga och lite lugna och utforskar istället höjden och den starka delen av hennes röst. I den stunden förenas musiken och hennes röst på ett sätt som känns ovanligt för en debuterande artist. – Amanda Ekblad

Daniel Norgren – Wooh Dang
Pinaler flyttas, det görs plats för konsert; inuti ladan, på loftet eller i den gamla byskolan. Likväl görs det plats i våra hjärtan, för Norgren förmedlar ett förälskat uppvaknande. Känslan av att det spritter i kroppen av liv, ett liv som man väntat på men kanske inte vågat tro på. Albumet är berättartekniskt briljant, känslor stegras, transformeras. Katarsiseffekten blir ett slags helande. – Veronica Larsen

Beyoncé – Homecoming (live) 
Beyoncé kan leverera en av de största hitkavalkaderna som finns och hon behandlar det inte slarvigt. Homecoming är ett två timmar långt medley av Queen B:s bästa låtar, de bästa delarna av hennes låtar och delvis nytt, invävt material. Den college-influerade orkestern på scen spelar en viktig roll i att skapa nya versioner och snygga övergångar. Ursäkta, uteslutande utsökta övergångar. Allt är nämligen helt perfekt. Det finns inte en enda skavank, inte en enda felsatt ton eller misstag från någon inblandad. – Morgan Storesund Skarin

Grand Magus – Wolf God
Skapat ur diverse jamsektioner känns Wolf God som en självklar arvtagare till mästerverket Iron Will (2005). Musiken har inte bara fått sig en välbehövlig vitamindos utan den atmosfär trion får till live verkar ha sipprat in i skivans nervsystem. Med sina sköna Candlemass-vibbar och sitt skamlösa flörtande med Black Sabbath blir den gradvis tempostegrande musiken bara bättre för varje genomlyssning. – Cecilia Wemgård

Fat White Family  – Serfs Up!
Borta är deras countrypunk och psychorock, till förmån för Pink Floyd-flum, funkjazz, electronica, stråkar, distade röster, såsig saxofon … och … ja det mesta man kan tänka sig har slängts in i mixen och ut kommer en provkarta på all popmusik som skapats de senaste 40 åren. – Janne Hallman

Satan Takes A Holiday – A New Sensation
A New Sensation är egentligen ingen utveckling vad gäller sound och uttryck, men vem bryr sig om det när låtarna är bra? Här finns bredd, en variation mellan ös, melodi och finess. Det är smutsigt och rent, stökigt och prydligt, och Fred Burmans nästan neurotiska falsettvibrato är lika signifikant som alltid. Allt på en gång, som bandet själva menar. – Gustav Påhlsson
 

Gods Forsaken – Smells Of Death
Anders Biazzis gitarrhantverk är ett mellanting mellan en splitterbomb och en motorsågskedja. Det fläskiga smattret från Brynjar Helgetuns trummor trycker den kompakta ljudvågen framåt samtidigt som Jonny Petterssons raspande vrålsång ger en gåshud av lycka. – Cecilia Wemgård

Tr/st – The Destroyer - 1
Det har gått fem år sedan senaste albumet Joyland släpptes men nu är Robert Alfons äntligen tillbaka med mer Tr/st. Som titeln antyder är det också bara första delen, nästa halva av albumet dyker upp i höst. Då ska det vara mer piano, mer rent. Nu är det fortfarande mörk elektronisk popmusik, men som ändå spänner rejält. Från den rena poppiga Gone till det karga, närmast industriella Poorly Coward. Tr/st är ett perfekt steg ut i det okända, lite mer mörka, för folk som redan gillar Robyn eller Purity Ring
 
Marcus Norberg And The Disappointments – Absolute Music
Den "gamle" Yast- och Toi Let-sångaren Marcus Norberg fortsätter att leverera ny solomusik tillsammans med sitt välmeriterade kompband. Om Yast är solskensindie perfekt för vårsopande trottoarer låter soloprojekt mer som att man dränkt en singer- songwriter i bourbon och tvingat ut hen på dejt med Marlboro Man. Det är vilsamt, mjukt och indragande. För fans av fina melodier och djupa sångröster.
 
Lizzo – Cuz I Love You
Det blir framförallt storslaget och pampigt – men också lite närgånget – när amerikanska rapparen och sångerskan Lizzo släpper sitt nya album, det första på majorbolag. Cuz I Love You rymmer allt från poppiga bangers och 80-tals syntiga disco-doftande historier till Prince-funkigheter. Just ja, här finns såklart också en feature av Missy Elliot. Nog så.
 
Kelsey Lu – Blood
Det är inte ofta man kan kasta in att artisten och låtskrivaren på ett projekt också spelar cello på plattan – men så är fallet med Kelsey Lu och hennes debut. Det är närgånget men ändå svulstigt, perfekt producerad men ändå med en intim och äkta känsla. Albumet är producerat av Kelsey Lu och Rodaidh McDonald, men både Jamie XX och Skrillex (?!) ska finnas med på något litet hörn.
 
Loyle Carner – Not Waving, But Drowning
Med sin debut Yesterday's Gone blev den brittiska rapparen nominerad till prestigefyllda Mercury Prize. Nu, två år senare, är han tillbaka med sin uppföljare. Det är en platta av samma snitt, med texter om vardagen, om familjen och vännerna. Med framgången har också ett par fina gäster tillkommit, exempelvis Jorja Smith och Sampha.
 
Drugdealer – Raw Honey
Den andra given från Michael Collins som Drugdealer bjuder på en fin skara popsånger. Det är skevt, mjukt, varmt – och samtidiga nostalgiskt. Det är 60-tal, Roy Orbison, Mamas And The Papas, spaghettiwestern, mysblås och pasteller. Dessutom gästar en av vårens starkaste artister Weyes Blood. Ett album perfekt för din helgfrukost!
 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA