x

The National: Den maktlösa människan

The National: Den maktlösa människan

Notre Dame brinner och Matt Beringer påminns om när hans The National var mitt i ett annat eldhärjat kaos – och om krisen som följde. GAFFA möter världens största mummelrockband i Paris och intrycken är många.

Måndag. Kärlekens Stad, april 2019. Det franska köket, ändå. När det är bra är det så gudomligt bra. Men när det är dåligt. Då är det så gröndjävulskt dåligt. Le Bataclan har alla mina sympatier och det känns som en hederssak att gå dit, betrakta minnesplaketten på fasaden och bara tyst skänka en tanke till alla som drabbades i attacken 2015. Men denna stund av andakt rubbar inte det faktum att deras café serverar den sämsta caesarsallad jag någonsin ätit.

Däremot älskar jag att åka stadens lokaltrafik. Helst olika linjer och färdmedel varje gång. I Paris är det särskilt njutbart att lyssna till den förinspelade rösten som sjunger ut varje stopp i metron. I synnerhet Ligne 9; bara att läsa stationernas namn efter varandra hela vägen från Mairie de Montreuil till Pont de Sèvres är som att rabbla låttitlarna på det mest älskade favoritalbum du ännu inte hört.

På Café de la Danse förbereder sig Cincinattis avgudade kvintett-och-några-till The National – vad ursprunget nu är värt när medlemmarna sedan länge är utspridda västvärlden över; Bryce Dessner bor ju dessutom ett par arrondissement bort i Paris – för en hemlig spelning den här kvällen. Imorgon är det officiell världspremiär. Första gången allmänheten ska få höra och se I Am Easy To Find, det nya albumet och den tillhörande filmen med samma namn, eller om det nu är tvärtom.

Samtidigt, i en annan del av staden, gör jag med flera kilometer tillryggalagda till fots det enda rätta och intar horisontalläge på en vårvarm gräsmatta på Place des Vosges. Arton grader plus och molnfritt är skäl nog att gripa minsta tillfälle att bli solkysst efter en lång mörk vinter.

Katastrofer i realtid hör vår era till, men det dröjer tills jag äntrar hotellrummet innan min vän Tony undrar om jag sett vad som sker med Notre Dame, endast några ynka kvarter från där jag nyss legat och frotterat mig i värmen. När jag väl kopplat upp mig strömmar rapporter och spekulationer ut i alla tänkbara flöden medan kondoleanser från omvärlden strömmar in. Samma sekvenser i loop. Parisarna hinner knappt komma över en prövning innan det är tid för nästa. Medan lågorna slår ut från katedraltornen vevas skärmen full av klipp på ungdomar som utom sig av oro i kör sjunger Ave Maria. Det är dit vi vänder oss när vi har det jobbigt. Musiken.


Ett underligt äktenskap

Tisdag förmiddag.
Floristerna utmed den bastanta Madeleine-kyrkans kolonnad har ställt fram en färgsprakande oas i det annars grådassiga vädret. En liten hotellobby på en bakgata intill sjuder av aktivitet från tre kategorier människor; avvaktande typer som sitter och tuggar på glasögonskalmar medan de ögnar igenom nedplitade frågebatterier, skivbolagsfolk som stressat förflyttar sig från bord till bord med en laptop i högsta hugg, samt ett gäng amerikaner som yrvakna försöker inta lite frukost innan ett intensivt intervjuschema annekterar deras liv för några timmar. Det är bara en tidsfråga innan Hugh Grant dyker upp med en blomsterkvast i näven.

Han gör det förstås inte, men det gör däremot en annan elegant herre i ljusgrå kostym – filmregissören Mike Mills – i sällskap med sin 7-årige son Hopper. I handen håller Mills en röd ros, måhända från den ovan nämnda kulörta explosionen hos Les Fleurs de Marie- Antoinette, som han aningen kryptiskt låter receptionen ta hand om. Plötsligt öppnas hissdörrarna och ut genom dem stiger en lång, skäggprydd man. Matt Berninger. Hopper skiner upp som en sol när han ser vems kroppshydda som just tornade upp sig. Det gör även Berninger när han får syn på sin lille vän.

– Hej kompis, hur är läget? Vilket är ditt favoritgodis? frågar han medan de sida vid sida vandrar fram till en luxuös kaffemaskin som genom ett par knapptryck väser fram en becksvart, efterlängtad stråle lodrätt ned i en vit porslinsmugg.

Halvtimmen senare, i ett hotellrum på fjärde våningen med ”Stör ej”-skylt på handtaget, ligger The National-sångaren bredvid Mills i en dubbelsäng – for the record: båda fullt påklädda och ovanpå täcket – och håller audiens.

Berninger bär en T-shirt från det amerikanska klädföretaget Vardagen och jag är inte sen med att undra om han känner till vad deras svenskklingande namn betyder på mitt språk.

– Ja, det vet jag faktiskt! Killarna som startade företaget i Indianapolis älskade ordet och tog det som namn. De öppnade en butik i Los Angeles alldeles i närheten där jag bor och bad mig designa en tröja tillsammans med dem.

Genom glipan från ett öppet fönster ljuder sirener några kvarter bort. Kanske har de med Notre Dame att göra. Kanske inte. Ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag det rimliga i att den gamla katedralen fortfarande står där den står efter närmare nio århundraden av krig, revolutioner och bränder, medan ett
rockband från Ohio med nöd och näppe lyckats hålla ihop under två decennier.

– The National har varit ett underligt äktenskap i tjugo år, och det har varit givande, fyllt av kärlek och spänning men också av smärta och ilska, reflekterar Berninger när han blickar tillbaka.

Bandet har stått på randen till uppbrott många gånger längs vägen och alltjämt hittat tillbaka till varandra när det sett som mörkast ut, indragna av viljan att skapa nya stordåd, drivna av en outsinlig hunger efter att prova nya saker och att inte gå i sina egna fotspår. Ett liv tillsammans som konstnärer och yrkesmän har medfört återkommande vandringar genom skärselden. Samtidigt har alternativet tett sig än värre.

Kris på kris

Vad är då egentligen receptet för att lyckas fortsätta? Berninger flyttar upp ryggen mot
sänggaveln och lyfter upp fötterna på överkastet.

– Lite lustigt, det där. För ett par år sedan turnerade vi efter Sleep Well Beast hade släppts. Utanför San Francisco brann det i skogarna precis när vi var där, vilket tvingade oss att ställa in några spelningar. För oss är det en stor sak att behöva ställa in och det utlöste en kris i bandet. Vi blev tvungna att både bokstavligt och bildligt parkera bussen vid vägkanten. Min fru och jag bor visserligen i Los Angeles, men vi beslutade oss för att bryta mönstret och bokade in oss på the Four Seasons, hotellet i Beverly Hills. Där bodde vi några nätter i en svit och bara skämde bort oss med room service och poolbad. Vi behövde det, vet du. Sjukskriva oss några dagar. Under vår vistelse simmade Martin L Gore från Depeche Mode i poolen hela tiden. Jag fick syn på honom och undrade för mig själv ”herregud, hur lyckas dom hålla ihop
och förbli intressanta?”… Nu vet jag. De åker till The Four Seasons, ha ha!

Samtliga medlemmar i The National är, precis som jag själv, mitt i livet. Allt mer varse om att den ständiga oron över ens barn nu även inkluderar oron över ens föräldrar. Alla är till låns. Förr eller senare glider de ifrån oss, om så ut ur boet eller ur tiden. Livet är en hänsynslös lånehaj som obarmhärtigt löser in skuldbreven när vi minst anar det. Så mycket viktigare då att värdesätta det vi gör här.

– Faktum är att det känns som om jag genomgått en existentiell fyrtioårskris under de senaste tjugo åren, säger sångaren med ett leende innan han blir allvarlig. Jag inser hur välsignad jag är med att mina föräldrar fortfarande finns med och även är väldigt närvarande medan de fortsätter att guida mig genom mörkret. Deras fysiska närvaro är temporär, men deras inflytande är evigt. Allt det där fortsätter sedan med min dotter och hennes barn och barnbarn. Han tystnar kort och vänder drömskt blicken mot gränden utanför, medan han rättar till glasögonen och drar ena handen över det grårödblonda skägget.

– Det stannar inte med din familj och dina barn, detsamma gäller människor du stöter ihop med ute på gatan. Servitören som klantar till allting, men som du inte skäller ut eftersom det kanske är hans första dag på jobbet. Du har ingen jävla aning om hur han har det, han kanske bara behöver få en ärlig chans idag? Sådana saker.

Lite som fjärilseffekten?

– Som en version av fjärilseffekten. Varje gång du snuddar vid någon annan färgar du av dig på den personen. Vill du att färgen ska vara vacker eller vill du att den skapar obehag? Tänker du ge någon fingret eller tänker du säga ”det är lugnt, sorry”?

"Jag ser kärlekssånger som otroligt politiska"

Vi pratar om det en del. Berninger berättar att han om någon vet, för han har själv jobbat som servitör en gång i tiden. Sedan återkommer vi till det där med att hålla sig relevanta. Fortsätta skriva låtar som berör. Som talar till människor.

– Allt är en förfining. Jag skulle säga att av alla låtar jag skrivit skulle 75-80 procent kategoriseras som kärlekssånger. 90 procent av dem handlar om en och samma person. Jag menar, hur många jävla kärlekssånger kan du skriva? Men jag har insett att jag bara börjat, att jag precis har börjat komma i närheten av att skriva en kärlekssång som lever upp till ämnet. Samtidigt finns det de som säger ”hur kan vi skriva om kärlek med allt som pågår i världen just nu?” och istället skriver direkt politiskt. Men kanske är det just då vi behöver kärlekssånger som mest?

– Jag ser kärlekssånger som otroligt politiska, till och med mer än vad som normalt beskrivs som politiska låtar. Empati och försöken att förstå en annan människas hjärta, perspektiv och behov är politiskt. Det är vad man skriver om i en kärlekssång. Inte ”jag vill ha det här av dig”, utan mer ”hör på, jag önskar att du förstod mig bättre, jag har känslor för dig, vi måste komma på ett sätt att komma samman, jag kan inte sluta tänka på dig”. Det är vad det handlar om och jag tycker att det är politiskt.

Resonemanget leder till att även Mills – som på nära håll det senaste året varit en del av och fått god insyn i skapandeprocessen – ger sin syn på vad som avspeglar sig i Berningers skrivande. Även på det som ges uttryck i samarbetet med Carin Besser, sångarens textförfattande fru och tillika bandets inte-så-hemliga bakgrundshjältinna:

– Era låtar handlar ofta om maktdynamik också, bryter regissören in. Politik inom ett parförhållande. Vem har mer makt? Hur uttrycker sig maktförhandlingar fram och tillbaka? Ni gör ofta det. Ibland Carin, ibland du, eller så skriver hon utifrån ditt perspektiv eller du utifrån bådas. Som Oblivions, den låten är intressant nog politisk för mig även ur ett normalt perspektiv, men som en annorlunda sida av en kärlekslåt. Lite som undertoner av Brexit i ett förhållande. Vad består det riktiga maktutbytet av när man säger ”Ja” till någon?

De lärde känna varandra för mindre än två år sedan, men Berninger och Mills har fått starka band. Haft tät kontakt och byggt en gedigen vänskap. Ämnet har triggat något hos dem och för en stund känner jag mig som en hockeydomare som bara släppt pucken och satt igång spelet.

– Det här löftet om partnerskap, en union, att vi två är en, filosoferar Berninger vidare. Vi är aldrig en, vi är alltid två, tillsammans. Men vad händer när du eller något under ytan förändras?

– För er är det ett tema, den där myten om att saker är konstanta och hela. Du sjunger ofta om att det inte fungerar så, fyller Mills i och vänder sig mot mig innan han fortsätter:

– En annan viktig sak är att Matt ofta sjunger ur ett sårbart perspektiv. Om nöd och sådant. Jag ser det som oerhört uppfriskande när en ledande man är den rösten. Det ruckar på maktdynamiken, tycker jag. Det är ett politiskt ställningstagande.

Vilja vara maktlös

Berninger, mot sin vilja ibland betraktad som en alfahanne, säger eftertänksamt:

– Märkligt nog vill jag i sångerna vara den maktlösa, jag föredrar att underkasta mig och ligga på rygg med blottad bröstkorg. I somliga låtar ligger jag bokstavligen på bordet med blommor i munnen och lämnar ut mig. Det är en lättnad att lägga ner alla sina vapen och förpliktelser och bara låta någon ge dig vad du tål. ”Säg bara vad du hatar med mig, vad jag gör fel, spöa mig bara”, om du förstår vad jag menar. Men ute i verkliga livet har du inte riktigt den hållningen, det känns mer som att du hela tiden måste vara den starka?

– Jag vet, jag får höra från alla att jag är en ”mobbare” eller ”svår”… Låt vara att de använder snällare ord, ord som när allt kommer omkring på ett eller annat sätt ändå är synonyma med dem. I låtarna försöker jag därför desperat vara den mobbade eller behövande eftersom jag ibland blir förbittrad över att vara den krävande och åtrådde. Allt det där gör mig förbannad, så när jag sjunger lägger jag mig platt. Låtarna är som en trygg plats där jag kan krypa upp i ett hörn och gråta.

"Symboler kan återskapas"

Tisdag kväll.
Det har slagit mig vid tidigare besök också, men nu med full kraft: allting blir vackrare i Paris. Låt vara att regissören Jean-Pierre Jeunet på grund av alla dess byggplatser anser staden ”för ful” nuförtiden för att spela in en uppföljare till Amelie från Montmartre. Skiter väl jag i. Skönheten tar överhand. Ett brasserie i Quartier Latin med en tillbringare rosé. De kulörta paraplyerna som bildar tak över Village Royal. Rökande, tjusiga expediter som lägger rökridåer utanför butikerna på Boulevard des Capucines.

L'Olympia, den 130 år gamla sammetsklädda teatern där Jeff Buckley en gång fick sin skjorta sliten i stycken av en euforisk fransk publik, är precis lika inredd i rött som jag föreställt mig. Framför en filmduk stegar en ensam Matt Berninger ut och fattar tag om en mikrofon innan han sammanbitet tar till orda:

– Tack så mycket alla för att ni kommit hit efter den fruktansvärda branden igår kväll. Världen sörjer, men gudskelov förlorade ingen ett barn, en mor eller en far. Och symboler kan alltid återskapas. Våra hjärtan är med er.

Efter några ytterligare tröstande ord försvinner Berninger ut igen och projektorn startar. Alicia Vikanders anlete tornar upp sig på duken till de varsamma tonerna av ett favoritalbum vi ännu inte hört. När The National är bra är de så gudomligt bra. Dåliga är de aldrig. Det är annat än man kan säga om det franska köket.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA