x

DEBATT: Musikbranschen måste införa funktionshinder-perspektivet

DEBATT: Musikbranschen måste införa funktionshinder-perspektivet

Musik sägs vara för alla – oavsett ålder, kön, etnicitet och sexuell läggning. Men så är det inte. Än en gång glömmer samhället bort en grupp. Än en gång stängs en grupp ute från samhället. Den gruppen är såklart vi med funktionsvariationer. Det måste vi ändra på. Vi måste införa ett funktionskritiskt tänk i musikbranschen.

Med tanke på att LSS håller på att dö ut så är kanske allt annat oviktigt att debattera om. Men ändå behövs denna fråga tas upp. Vi som har funktionsvariationer lever i ett samhälle fullt av fördomar och orättvisor. För många av oss är musiken det som får oss att orka med vardagen. När musiken sätts på flyr en från alla problem. Men förutom att lyssna på musik i lurarna är vi inte välkomna att delta i musikevent, spela instrument eller att jobba inom musikbranschen på samma villkor som personer utan funktionsvariationer. 

Vårt avlånga land är fullt av musiktillställningar, men inom musikbranschen är funktionshinderfrågan obefintlig. Vi har mängder av klubbar som ordnar småspelningar. Men sällan för oss i rullstol. Trappor, trängsel och otillgängliga toaletter. Vi har också fått blickar och kommentarer som ”vad kul att du är ute”. Som om det vore något konstigt. Människor kan också fråga våra vänner, utan funktionsvariationer, om de är våra assistenter. Tänk att varje gång du ska delta i ett musikevent med dina vänner som en vuxen människa, så blir du behandlad som en pensionär som äntligen är ute från ålderdomshemmet. Sådant kan förstöra en hel kväll. Vi försöker skratta bort det, men det är lätt att få en klump i magen efteråt. Det pratas mycket om rasism och homofobi. Men varför pratar vi aldrig om funkofobi?

Även stora arenor som har bra ekonomi exkluderar oss. Arenor som tar flera tusentals åskådare har bara ett fåtal rullstolsplatser, som har dålig sikt till scenen. Det är även svårt att köpa biljett till rullstolsplatserna. Det går inte att köpa online, som det går med vanliga biljetter, utan en måste göra det via telefon. Vissa med funktionsvariationer har talsvårigheter. Om en då inte har någon som kan ta telefonsamtalet går en miste om konserten.

Förutom tillgängligheten på konserter så är det bemötandet i den övriga musikbranschen som är ett problem. Jag och mina vänner, med funktionsvariationer, som vill jobba med musik känner ett extremt motstånd. Folk som längtar efter att utveckla sin musikalitet får inte chansen då de redan är ”så duktiga”.

I mitt fall är mitt mål att jobba som bandbokare och inom administration på ett skiv- eller eventbolag, och samtidigt frilansa som musikjournalist. Min plan är att studera hårt för att nå mitt mål. Men jag är orolig över att aldrig få jobb efter mina utbildningar. Jag är en ambitiös kvinna med bra betyg, arbetsmoral och kompetenser som få i min ålder har. Att få jobb inom musikbranschen är svårt för alla, men jag vill ha en rättvis chans.

Jag har precis startat min karriär som frilansande musikjournalist och får ofta mitt yrke ifrågasatt. När jag, till exempel, ska hämta ut våra presspass tror de som ger ut passen att det är min assistent som är på uppdrag. Men när de får reda på att det är jag som är arbetstagaren blir de ställda. På ett sätt är det förståeligt. Det är sällsynt att folk med funktionsvariationer jobbar inom musikbranschen. Men det är ändå inte okej att agera så.

I John Lennons låt Imagine är budskapet att alla människor är likadana om en tar bort alla religioner, länder och ägodelar. Han sjunger om att han kanske är en drömmare. Låten släpptes 1971 men budskapet är lika aktuellt som idag, om inte mer. Om vi, speciellt vi som jobbar inom branschen, lyssnar och tänker på musikvärlden kan vi lära oss mycket. Föreställ dig en musikvärld där alla oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, socioekonomiska förutsättningar och funktionsförmåga får delta på samma villkor. Ja, det kanske är ett drömscenario. Om alla vi i musikbranschen kan hjälpa till att göra vår bransch mer inkluderande kan drömmen bli sann. Men först måste vi inse att musikbranschen inte är så inkluderande som vi tror. Vi måste få in ett funktionshinderperspektiv, och det gör vi bara genom att inkludera oss med funktionsvariationer in i branschen.

/ Natalie Chanise Eriksson – du når henne via [email protected]

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA