x

När Liam gick om Noel

När Liam gick om Noel

BLOGG: Gustaf Ramsby undrar hur det blev så här?

Som livslångt Oasis-fan tror jag bestämt att en del av mig dog 28 augusti 2009 när Noel Gallagher under tumultartade former lämnade sin bror Liam och resten av bandet innan en spelning i Paris efter ett bråk där det sägs att innehållet av en fruktkorg agerade projektiler de fejdande bröderna emellan.

Efter uttågandet från Oasis gjorde de bägge bröderna försök att återupprätta sig själva kreativt efter ett decennium av ganska svajiga och mediokra studioinsatser, detta med varierande grader av framgång. Noel som vid denna tidpunkt fortfarande ansågs vara begåvad nog att uträtta stordåd släppte 2011 en soloskiva som enade kritikerkåren och den suktande Oasis-publiken och som retrospektivt med facit i hand får anses ha varit en triumf. Liam i sin tur sopade ihop skärvorna som man får säga var de mer anonyma delarna av Oasis och skapade Beady Eye. Ett band som bestod av lika delar bakåtsträvande sentimentalitet och fantasilöshet, trots detta lyckades de på något underligt vis få till två till tre riktigt bra låtar som kan konkurrera med den äldre broderns första solo-epos men den kommersiella gångbarheten lös med sin frånvaro.  

Men ingen kan klandra bröderna för att vara konsistenta, Noels solokarriär började dala och fattigmans-Oasis imploderade efter rastlöshet och besvikelser till försäljningssiffror. Sedan dess har fokus inte längre legat på musiken utan på Manchester-sönernas eviga tjafsande, bröderna tycktes gå i barndom och stundtals har det varit omöjligt att undvika NME-artiklar med fokus på hur Noels huvud liknar en potatis.  

Lyckligtvis verkar vi nu nått en tidsålder där de adolescens-doftande verbala smällarna inte längre är det primära samtalsämnet. Liam har lyckats med samma bedrift som sin bror, han har nämligen släppt två bra skivor i följd, något som Gallagher-familjen inte mäktat med sedan mitten på 90-talet när de gav ut mästerverken Definitely Maybe och (What’s The Story) Morning Glory. 20 september släppte Liam skivan Why MeWhy Not. en efterlängtad uppföljare till den bejublade solodebuten As You Were från 2017. Gallagher d.y. har aldrig hymlat med att han inte skriver ensam utan istället i samarbete med sina “armé av producenter”, men att mannen som under Oasis-eran enbart producerade plattityder som Little James och Song Bird hade det i sig att ens bidra till anthems som For What It’s Worth och Once är uppriktigt sagt förvånande.   

I sisådär sju dagar kunde vi Oasis-frälsta glädjas åt att vår Messias hade återtagit tronen som britpoppens rättmätiga konung, men som en blöt handduk på den metaforiska elden så damp den 27 september Noel Gallaghers nya EP ner på samtliga rekommenderade listor. Den följer de tröttaste singlarna i år A Dream Is All I Need To Get By respektive This Is The Place och tar sin plats som den senaste i en lång rad av besvikelser från den tidigare tungviktaren. Jag försöker minnas tiden när jag förväntansfullt gick och väntade på “Mr. Potato heads” släpp, men det var längesedan nu. Hans febrila sökande efter att återuppfinna sig själv genom att pumpa ut skitnödig skit och detta allt för frekvent känns pinsamt ställt i kontrast till sin lillebrorsas kreativa segertåg. Man skulle kunna gå så långt som att önska att han hade slutat på topp, innan han drog in för mycket syntar och allt live-fokus lades på en fransk kvinna som spelar sax, alltså en sax(?!), inte saxofon utan en sådan sax man klipper familjeband med, vad hände där? Jag undrar nästan varför Noel utsatte sig själv för att släppa en EP som tydligt skulle konkurrera med Liams fullängdare, matchen är ungefär lika jämn som den mellan Oasis och Blur (ja, det kan låta subjektivt och vinklat), men i fallet Gallagher vs. Gallagher behöver man inte vara partisk utan bara vara utrustad med ett par öron. 

Vi kan i alla fall trösta oss med att Noel Gallagher fortfarande fyller en essentiell funktion, även om det bara är som kanonfoder till sin brors Twitter-konto. Men visst saknar man den gamla Noel och jag stänger inte dörren till möjligheten att jag någon gång i framtiden kan tolerera min forne idol än en gång.

LÄS OCKSÅ: Greta Thunberg om den virala videon – "Från och med nu kommer jag bara göra death metal"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA