REPORTAGE: Ogästvänligt på Island (del ett)

REPORTAGE: Ogästvänligt på Island (del ett)

I minibussen från flygplatsen full av euroepiska journalister och fotografer, kommer som så ofta kulturella skillnader och länders specialiteter på tal. Svenska kanelbullar, Lucia-tåg och H&M avhandlas. När britterna klagar på Reykjaviks isande kyla, rycker jag på axlarna och säger att det är samma temperatur i Stockholm. Men det ska visa sig att den råbarkade ön ska få även en luttrad svensk spak. Efter högmod kommer som bekant fall.

gallery_large

(Foto: Florian Trykowski)

Serien Det Svenska Popundret på SVT fokuserar på hur vårt land blev världsmästare på popmusik. En framgångsfaktor tycks vara svensk kompromisslöshet; att betrakta musik som ett dagsverke, ett yrke och en möjlig karriärväg. Liknande inställning verkar 21-åriga Hanna Jäger (Yaeger) från Vaxholm ha. Sprungen ur framgångsmyllan på Rytmus Musikgymnasium signalerar hon målmedvetenhet och självförtroende.

I en intervju med Popmani säger Hanna att en livespelning delvis handlar om underhållning, en förväntan som publik att få se en show. Och är det något som ligger i luften denna novemberkväll så är det just förväntan. Islands showcasefestival nummer ett, Iceland Airwaves, har sedan 1999 lockat storpublik ut till ön och bokningsmässigt visar de ofta fingertoppskänsla.

Iðnó har högt i tak, stora spröjsade fönster och takrosett. Konsertstället påminner om ett lusthus, 1700-tal fast i storlek extra large. Det är gott om folk på plats. Yaeger, som har med sig en anonym trummis på scen, rör sig ideligen, stundtals koreograferat, för att uttrycka musiken. Det är uppenbart att Hanna har det så kallade ”pop-paketet”: sång, dans, utseende och attityd. Det är kul att se! Konkurrensen är dock stenhård, det finns liknande artister som slår henne på fingrarna fortfarande, norska Sigrid till exempel.

Yaeger bevisar att underhållning, det kan hon, men en show behöver också dynamik och introspektion. Att Hanna dansar och sjunger för sin egen skull, inte bara för oss. Detta får vi se prov på när efterföljande akt, brittiska Millie, äntrar samma scen.

Yaeger: ★★★★☆☆

gallery_large

(Foto: Julie van den Bergh)

Millie Turners konsert under torsdagen är av personlig och intim karaktär. Med på scen finns ett energistarkt tvåmannaband på slagverk, synt och gitarr. Låtmässigt är det pop med elektroniska inslag, tydliga refränger och 80-talsvibb.

19-åriga Turner från London i volangkjol och ärmlöst linne ser ut som en tonåring som trotsigt matchat det mest omaka i garderoben. Hon har en klar röst och varm framtoning, flera gånger tackar hon publiken. När hon rör sig känns det behagligt, icke inövat. Musiken tycks flöda genom Millie och hon ser ut att njuta fullt ut.

Lugna Eyes On You inleder hon med spoken word och Turners brittiska accent får oss poetiskt att tänka på Shakespeare. I slutet ber hon publiken att komma fram och skriva sina adresser på vita vykort. Dessa kommer hon sedan att måla och posta – ett sätt att förlänga upplevelsen av mötet på en konsert förklarar hon.

Hon avlutar med ytterligare en självklar poplåt, osläppta January. När Tove Lo drar på Europaturné nästa år är Millie supportakt, ett onekligen passande val för udda popfågeln Turner levererar.

Millie Turner: ★★★★☆☆

gallery_large

(Foto: Veronica Larsen)

Reykjaviks hamn är full av stora båtar, ett industriområde som hippats till med butiker, restauranger, food market och diverse museum. På det marina museet lär jag mig om havets betydelse för ön och i ett videoklipp berättar en kvinna om yrket som fiskare omgiven av män, ett val hennes barn ifrågasatt. Kvinnan menar att livet till havs visserligen är tufft men att den själsliga aspekten väger tyngre. Havet är en meditativ arbetsplats. Sporrad av kvinnans ord tar jag en promenad längs kajen, men den ro hon beskriver infinner sig inte alls. Inre bilder av förlisningar med höga vågor har skrämt upp mig. Utsikten med vitklädda berg i horisonten är hänförande men den iskalla vinden och det omgivande havet viskar att jag är långt hemifrån.

gallery_large

gallery_large

gallery_large

gallery_large

(Foton: Veronica Larsen)

 

Att bevaka showcasefestivaler är ett ångestframkallande lotteri, årets Iceland Airwaves bjuder på över 130 akter under fyra dagar, främst från norden, Europa och USA. Således uppstår diverse krockar i schemat och de akter man väljer att se levererar inte alltid enligt förväntan. Så är fallet med isländska rapparen Emmsjé Gauti, en etablerad artist med fem album i bagaget.

Emmsjé Gautis konsert på Gamla Bíó är en maxad historia med fyra stora ljuspelare på scen, fyrverkerier och en peppad publik. Låtleveransen, publikkontakten och showen får vi men det är något med rapparens attityd som irriterar. Gauti framstår som en blandning mellan rockstjärna och komiker på scen, en kaxig underhållare som struttar omkring likt en tupp. Gauti må betrakta Gamla Bíó som sin egen hönsgård där han kan göra som han vill (ta av sig tröjan, dela publiken itu för sin egen runway, blända oss med strålkastare) men mannen under all den där fjäderdräkten förblir dold. Kanske är språkförbistring en del i det hela, men undertecknad är inte övertygad och lämnar Gamla Bíó med slokande rävöron i jakt på ett matigare skrovmål.

Emmsjé Gauti: ★★★☆☆☆

gallery_large

(Foto: Florian Trykowski)

Sallay-Matu Garnett, verksam under namnet Loah, har med sig sin syster och sin producent på scen. En konsert med ihållande teknikproblem, och när också datorn åker i golvet skämtar hon om att det måste vara ”Gremlins” närvarande: små illvilliga monster som förstör. I publiken verkar de också hålla till; vi har ett vilt hånglande par precis vid scen som inte alls är där för musiken samt en påverkad ung man som ”dansar”, d.v.s. rumlar omkring okontrollerat letandes efter något han tappat. Det är en bisarr upplevelse och när en fotograf tränger sig fram och tar min plats är måttet rågat. Jag vänder på klacken och går hem.

gallery_large

(Foto: Ásgeir Helgi)

Nästkommande dag startar jag sömndrucken med att undkomma hotellfrukostens barskast anställda isländska kvinna, dagen innan fick jag nämligen ta del av hennes humör. Lika kärv var den äldre kvinnan i entrén på det marina museet och baristan på gårdagens cafébesök. Trumpet känner jag mig ovälkommen på ön, men inser att det inte är helt sant. Den koreanska kvinnan som igår serverade mig en nudelsoppa het som lava, behandlade mig som sitt eget barn. Kanske var hon tacksam för dagens första gäst.

Vädret fortsätter dock att motarbeta motivationen, i hamnen går det vita gäss under fredagen och en mamma med barnvagn jagar en snuttefilt i den starka vinden. Att besöka en festival under november på en ö gränsades till norra ishavet börjar kännas som en dålig idé, och jag längtar tillbaka till septembervärmen i Wien och mitt senaste festivalbesök. Men skam den som ger sig, med magen full av godsaker och dubbla lager kläder tar jag sikte på Fríkirkjan och norska Siv Jakobsen.

Kyrkraderna är nästintill fullsatta och under de dryga 40 minuterna fylls även balkongraderna ovan upp av nyfikna åhörare. Siv har med sig ett fyramannaband och hon meddelar att det är första gången de spelar ihop. Vi ges stillsam indiefolk med främst gitarr och fiol, samt Sivs luftiga, vibrerande sopranröst. Det hela påminner om Ane Brun och Joni Mitchell.

Textstarka Like I Used To lyfter live och framkallar känslan av fjäril över sommaräng, trots den vinande blåsten utanför. Det är genomgående vackert, men obekväma kyrkbänkar gör att några skruvar på sig, en man passar på att putsa sina glasögon. I den avslutande låten får vi också ett slags ”putsande”: ett dovt gnagande ljud från kvinnan med fiol. Det låter häftigt och att publiken är mer än nöjd med konserten märks på de stående ovationer som Siv får.

Siv Jakobsen: ★★★★☆☆

gallery_large

gallery_large

(Foto: Alexander Matukhno)

Mössa och halsduk åker åter på och med snabba motvindssteg hinner jag med nästa konsert på baren Hressingarskálinn tio minuter senare. Sturle Dagsland är en norsk duo och deras konstnärliga, experimentella, elektroniska ljudlandskap liknar inget annat. Sångaren Sturle alternerar mellan änglalik falsett, höga skrik, väsande flås och ohörbara ord. Han slår på en cymbal och flaxar runt likt en korp. Det är besynnerligt och undertecknad tvingas gå därifrån redan efter två låtar för att inte skratta sig kissnödig i den allvarliga publiken.

gallery_large

(Foto: Ásgeir Helgi)

Nej, Island ter sig stundtals ogästvänligt och de högre konsertbetygen lyser med sin frånvaro. En huttrande svensk känner sig med ens sig lite stukad och snuvad på konfekten, kommer det att vända?

LÄS DEL TVÅ: Lesbisk kärlek & mental ohälsa – det här var höjdpunkten på Iceland Airwaves


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA