REPORTAGE: Lesbisk kärlek & mental ohälsa – det här var höjdpunkten på Iceland Airwaves

REPORTAGE: Lesbisk kärlek & mental ohälsa – det här var höjdpunkten på Iceland Airwaves

LÄS DEL ETT HÄR: Ogästvänligt på Island

Det finns artister som kan bära upp vilken klädsel som helst. Norska Anna Of The North är en sådan artist. Hon äntrar scenen i konserthallen på Reykjavík Art Museum vardagligt klädd i röda jeans och collegetröja men lyckas ändå se extremt cool ut. Backad av en kille på synt och en annan på trummor rör hon sig fram och tillbaka, i början försiktigt men efter ett tag avslappnat med större rörelser.

På en skärm i bakgrunden syns hennes namn omringat av dimmiga pastellblommor. Vi får Dream Girl och Leaning On Myself, introspåren från nya albumet, men det är först när upptempo-låten Playing Games kommer som publikens fredagsfeeling vaknar.

Annas röst är stundtals lite klen, om det är mickvolym eller ansträngning är svårt att säga. Hennes mjuka elektropop värmer dock likt sommarsol, vi tinar upp och stela muskler slappnar av. Hoppet om att Iceland Airwaves kan bli en njutbar festival har äntligen återvänt.

Anna Lotteruds konsert är en utmärkt förfest och det blir allt trängre i den avlånga hangarformade lokalen. Luftiga R&B-pop-pärlan Lovers, hennes kanske bästa låt, får rejäla vingar live och den glidflyger sedan över i Fire – en peppig avslutning som framkallar bilder av het savann.

Anna Of The North: ★★★★☆☆

gallery_large

(Foto: Alexander Matukhno)

I första delen av detta festivalreportage, ställde undertecknad huttrande sig frågan hur vidare smart det egentligen var att besöka en festival i november på en ö gränsades till norra ishavet. Denna tvivelaktiga bedömning av ”agera och tänka sedan” visade sig även på planet till Reykjavik. Den Oscarsbelönade dokumentärfilmen Free Solo (USA, 2018) är en av filmerna som erbjuds på min flygstolsskärm. 99 minuter senare, stundtals kisandes genom mina fingrar, pustar jag darrande ut. Att bevittna Alex Honnold frisoloklättra upp för den 900 meter höga vertikalklippan El Capitan, när man själv befinner sig på 10 000 meters höjd var en svindlande pulshöjare.

Alex klättrar utan säkerhetsutrustning, faller han gör han det mot sin död. Det intressanta i dokumentären är emellertid skildringen av Alex personlighet och hans relationer. Alex beskriver klättringen som ett oerhört nördigt intresse. Att frisoloklättra utan att förlora livhanken ser han som den ultimata fulländningen, en chans att ”en endaste gång få känna sig perfekt”. Psykologiskt verkar en krävande mor som aldrig blev nöjd med Alex prestationer som barn ligga till grund, men en hjärnscanning visar också att hans hjärna ser annorlunda ut.

I relationen till sin flickvän möter han utmaningar och en form av kärlek han aldrig tidigare upplevt. Han beskriver henne pragmatiskt: söt och tillräckligt liten för att få plats i hans husbil. Flickvännen säger att han hellre visar än pratar känslor. Skildringen är amerikansk; hon håller beundrande i hans rep när han tränar, hon vill inreda ett gemensamt hem, han säger att klättringen går först. Men utan att avslöja allt ser vi i Free Solo en relationsmässig mognadsprocess. Alex förklarar att deras perspektiv skiljer sig åt; om han anser att prestation och en krigande inställning är livets mening, anser flickvännen att glädje är det. Men glädje är inte produktivt menar han.

Tankar på prestation, produktivitet och glädje hänger kvar under mitt festivalbesök. Likaså idén om maskulin och feminin energi. För trots att andelen kvinnor och män på Island statistiskt sätt är jämt fördelade, känns festivalen till större delen befolkad av män. Musikbranschen är trots ansträngningar, en manligt befolkad yrkesgren, speciellt utanför Sveriges gränser. Därför är det skönt när jag under fredagen hinner se lite av Madame Ghandi på Hard Rock Café, i hennes publik finns flertalet kvinnor. Musikern och aktivisten bakom artistnamnet är Kiran Gandhi.

Kirans CV är en intressant historia, hon har varit anställd som Interscope Records första dataanalytiker och turnerat som trummis åt artisten M.I.A, hon har en MBA från Harvard och 2015 lyfte hon stigmat kring mens när hon sprang London Maraton ”free-bleeding” (menstruerande utan skydd). Under konserten påvisar hon feministisk frispråkighet, tillbakalutat men med eftertryck. Till tunga elektroniska beats sprider Kiran kunskap och vi lyssnar som på en urmoder. Det hon önskar är en värld där både feminin och maskulin energi får ta plats säger hon.

gallery_large

(Foto: Alexander Matukhno)

På Gamla Bíó bjuder stjärnskottet Girl In Red på uppfriskande ös. Det är gas på pedalen från första sekund och hennes fyra bandmedlemmar är med på noterna när inledande Bad Idea sätter tonen, indiepop blir collegerock i livekostym.

Marie Ulven Ringheim från Norge har fått en stor fanskara med sin musik om lesbisk kärlek och mental ohälsa. Likt Billie Eilish är hon ung och emo. En ny typ av kvinnlig popstjärna där fokus i första hand är på artist och låtskriveri, inte utseende.

Intrycket Marie ger är oerhört charmigt. Helt spontant, allting utanpå, får vi hennes oredigerade tankar. Hon kommenterar en tröja i publiken, pratar om ett kreditkort i fickan, drar snuskiga skämt – det är enormt underhållande. Musikmässigt framstår hela bandet väloljade, det går som på räls med svetten lackande och spelglädjen närvarande.

Marie studsar mestadels omkring som ett laddat batteri. Två gånger ler hon blygt upp under lugg, sådär oemotståndligt gulligt som små barn gör när de har publik. Avslutande I Wanna Be Your Girlfriend sitter klockrent, en låt som påminner om suktande tonårsförälskelse, speciellt för alla oss som haft en Hanna i våra liv. Girl In Red levererar tveklöst en av festivalens bästa spelningar.

Girl In Red: ★★★★★★

gallery_large

gallery_large

(Foto: Alexander Matukhno)

I kön ut från Gamla Bíó springer jag på den trevliga fotografen jag delade transport med från flygplatsen, hon säger att hon varit extremt trött och legat på hotellrummet under dagen. Jag instämmer lättad i systerskap, det känns skönt att det inte bara har varit jag och den månatliga värken som haft problem med orken.

Tyska houseduon Booka Shade får sedan avsluta fredagen, en musikkontrast till lördagen som inleds nordiskt med Tuborg Julebrygd i handen och isländska gruppen Ateria. Systrarna Asa och Eir tillsammans med kusinen Fonn (14 år ung!) bjuder folk-goth. En branschkollega bredvid nämner Anna von Hausswolff, vilket är en god liknelse. Ateria ser oskyldigt snälla ut men bjuder dovt mörkt svårmod. Det är både blygsamt och kraftfullt på samma gång.

gallery_large

(Foto: Gunnar Örn)

Efterföljande akten Papercutz på baren Hressingarskálinn består av portugisiska kompositören Bruno Miguel. Med sig på scen just denna kväll har han svenska sångerskan Namelle, Elin Namnieks som till vardags pluggar låtskriveri på Musikmakarna i Örnsköldsvik. Hennes röst funkar fint till Papercutz bastunga, klubbvänliga syntmattor. Det är atmosfärisk mörk elektropop med drag från elektronisk dansmusik. Elin, elegant klädd i svart, är oerhört säker på scen. Stundtals drunknar hennes röst i musiken men när den får ta plats minner den om seg knäckig kola. Njutbar. Även Bruno sjunger ibland men lågt, troligtvis borde båda mickarna höjts en aning.

Loah hade teknikproblem på samma scen under torsdagen och även Papercutz drabbas av vad som tycks vara ett glapp. Men det är en detalj i ett annars stabilt set som gör oss nyfikna på mer.

Papercutz: ★★★★☆☆

Lördagens förväntansfulla klimax att skåda enligt undertecknad är Aron Can. 19-åringen som har släppt ett mixtape och två album, är öns talangfulla rapstjärna. Islands Drake uppträder på Iðnó, en fyrkantig sal med högt i tak och det är många som sjunger med när han inleder med Aldrei Heim, en Majid Jordan-doftande sak.

Sång och rap är det inget fel på, han låter lika mjuk som vi är vana vid, med sig på scen har han en DJ samt en irriterande kille på synt som springer runt och roddar halva tiden. En gästartist glider förbi men sedan lämnas Aron att själv stå för showen, det fungerar eftersom materialet är tillräckligt bra men han skulle behövt en energiinjektion av något slag. Under Fullir Vasar får vi äntligen lite roliga visuals, om än från låtens video.

Underhållningsmässigt är det stor skillnad mot landskollegan, rapparen Emmsjé Gauti som bjöd hela fyrverkerilådan kvällen före, Aron verkar lita mer till minimalism. Men underhållande blir det ändå när en tjej i publiken upprepande gånger skriker att hon älskar honom och vill att han ska ta av sig tröjan. Aron behåller blygt tröjan på men precis när vi värmt upp höfterna tar konserten slut. Underbart är kort heter det va?

Aron Can: ★★★★☆☆

gallery_large

(Foto: Marín Mist)

Någorlunda nöjd över att äntligen fått se min isländska rap-idol, får kvällen oväntat en högre temperatur på klubben Gaukurinn med brittiska post-punk bandet Warmduscher. Genremixen är extrem och det vi inte trodde gick att kombinera fixar bandet galant: punk, rock'n'roll, blues, elektronika och sydstatsrap får sig en omgång. Det är stökigt, genialt och transporterande. Vi befinner oss i en annan tid, en annan stad. Uppfyllda av ett unikt musikögonblick inser vi att det oplanerade många gånger bjuder det mest hänförande.

Soulfolk-bandet Whitney hittar vi på Spotifylistor som Ultimate Indie, Late Night Vibes och Coffee + Chill. På scen i konserthallen på Reykjavík Art Museum är de sju stycken, Whitneys trummis och sångare Julien Ehrlich har en framträdande position mitt i längst fram. Konserten är genomgående finstämd, men den sena timmen och festivalen sista dag gör att vi tillslut nickar till.

gallery_large

(Foto: Linda Fahrmann Dehn)

Om några timmar är det dags att lämna ön som till en början kändes kärv, en annalkande fullmåne hänger på himlen och jag tänker på klättraren Alex Honnold igen.

Vi behöver inte välja, för prestation och glädje är två sidor av samma produktiva mynt.

Du presterar bättre när du är nöjd och glad.

När du gör det du blir glad av presterar du.

Men produktivitet kräver också vila.

Yin och Yang. Simple as that.

Läs del ett av rapporten här.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA