2010-talets bästa album: Plats 40 – 21

2010-talets bästa album: Plats 40 – 21

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

Kolla in hela listan från start

  1. Casualties Of Cool – Casualties Of Cool

Favoriten Devin Townsend är en äkta ”man of a thousand voices”. Han har skrivit allt från new age till metaloperor om kaffeälskande rymdvarelser och porrmissbruk. Casualties Of Cool toppar diskografin, trots att den går rakt emot hans patenterade megamaffiga produktioner. Tillsammans med sångerskan Ché Aimee Dorval och med hjälp från bland annat en kammarkör från Umeå spelade han in ett lågmält och avskalat countryalbum. Lika mysigt som hemsökande, lika delar amerikansk landsbygd och månens kratrar. (JR)

  1. Niki & The Dove – Everybody’s Heart Is Broken Now

Albumet kännetecknas av en ljudbild som är aningen mindre storslagen än på debuten Instinct. Bandet är skickliga på att låta influenser från då- och nutid virvla genom låtarna och skapa något passionerat och med ett alldeles eget bultande hjärta. Eftersom de hör som mest hemma på dansgolvet är det där albumet börjar, fast med melankoliskt längtande ensamdans istället för kollektiv eufori. (BS)

  1. The Radio Dept. – Clinging To A Scheme

Frågan är om inte Clinging To A Scheme är The Radio Depts mest utåtriktade skiva hittills. Det är som att de tagit fram det bästa med bandet, som sångaren Johan Duncansons förmåga att genom små skiftningar i rösten kunna framkalla starka känslolägen och de allra självklaraste melodierna, bakat ihop det och lagt på en glasyr av självförtroende. "I wanna come closer, that's all I want" sjunger Johan Duncanson i vackra och sorgsna You Stopped Making Sense. Och det är precis det som Radio Dept. gör på Clinging To A Scheme. (BS)

  1. Tr/st – Joyland

Robert Alfons leker med sin röst, nästan som ett verktyg eller instrument. Den funkar som ett komplement, ett drivmedel, i hans låtar och tillför en närhetskänsla som är närmast total. Den tar med sig lyssnaren igenom spåren fyllda av mörka syntslingor, poppiga verser, eurodiscohintar och Pet Shop Boys-influenser. Många gånger känns Tr/sts musik som ett väsen i de ruffa, syndiga delarna av staden. (JE)

  1. Chromatics – Kill For Love

Det som tar avstamp i en briljant och lågmäld cover på Neil Youngs Into The Black förvandlas senare till en underbart drömsk albumpärla. Chromatics har på sitt fjärde studioalbum fått till sitt eget sound och det är en underbar mix av drömpop och syntrock. Det känns stundtals som att sväva på moln med de underbart mjuka effekterna på de lekande elgitarrerna och sedan dras man ner av de hårda 80-tals-doftande syntarna. Något extremt futuristiskt möter en underbar känsla av nostalgi på ett läckert album. (SLu)

  1. Viagra Boys – Street Worms

Singelspåret Sports är en genial urladdning om desperat och misslyckad manlighet. Detta är viktigt för förståelsen av Viagra Boys, att här finns en ironi i såväl namn som i låttexter. Missar man ironin är bandet vidrigare än Manowar. Men Viagra Boys är snarare en skrattspegel över den oroliga och hotade manligheten än en manifestering av den. Desperationen är lika påtaglig som tidigare släpp, bara mer nyanserad. (FLa)

  1. The Raveonettes – Observator

Hela Observator osar praktiskt taget av ångest. Det är refränger att dö eller döda för och verser att knyta näven i fickan och överleva vintern med. Eller att gå i ide för gott till. Beroende på hur man är lagd. Kombinationen jangliga gitarrer, drunknande sol, den klassiska disten och reverben tillsammans med hederlig dansk dödsångest i Los Angeles har aldrig fungerat bättre för The Raveonettes. (AB)

  1. Tame Impala – Currents

Currents är en relativt naturlig uppföljare till 2012 års lysande Lonerism. Mjuka pads och solstänkta gitarrer finns kvar. Skillnaden är istället att Kevin Parker låter mer som sig själv än John Lennon och att de tydligaste flörtarna med 60-talets psykedeliska rock och 90-talets stoner är borta. Istället flyttade Tame Impala mer av tyngden in i framtiden. En sommarkrispigare och mer erotiskt svajande produkt än föregångaren, vilket gör att den lyckas gegga in sig i sig själv ännu mer. (HL)

  1. Björk – Vulnicura

Det är med en besk bismak i munnen som Björk måste nämnas i samma mening som begreppet "skilsmässoskiva". För skilsmässan från maken Matthew Barney är själva utgångspunkten till Vulnicura och rädslan för tomma klyschor och överdrivna gester infann sig omedelbart hos undertecknad. I händerna på Timbaland hade dessa farhågor kanske också uppfyllts men istället fångar Arca och The Haxan Cloak perfekt den stämning som bara Björk kan förmedla. Vulnicura är den bästa tänkbara hybriden mellan Homogenics storslagenhet och Vespertines bräcklighet, utan att någonsin kännas mossigt retrospektiv. (AFä)

  1. Disclosure – Settle

Det här är historien om när två pojkspolingar från Surrey fyllda av "vi skiter i vad ni har gjort, vi gör det bättre"-mentalitet skapade en helt egen scen på dansgolvet. Settle är perfekt för din joggingtripp, för din road trip, för din tripp ut på dansgolvet, för din tripp in i dig själv. För söndagen, för vardagsstressen och -tristessen. Om någon i nutid anser att dansmusik är bruksmusik bör denna någon suga i sig Settle och sedan ta tillbaka allt. Disclosure ligger bakom ett av 2013 års mest helgjutna album. (DH)

  1. Anna von Hausswolff – Ceremony

Glöm allt du visste om musik. Anna von Hausswolff rubbar det ur fogarna, drabbar en som ett knytnävsslag och ruskar om en som en hagelstorm i juni. Ceremony är en skiva som både är mörk och storslagen, där kyrkorgelns majestätiska sound kontras med handklapp och mitt uppe i allt: Anna von Hausswolffs röst som böjer, vrider och vänder på det man trodde var fysiskt omöjligt. (CAD)

  1. The Knife – Shaking The Habitual

Det är svårt att skaka av sig känslan av att ha blivit lurad, av att det var precis det här de ville hela tiden. Vi träffade ju syskonen Dreijer på ett relativt soligt och sött vemodigt ställe, men sedan dess har de steg för steg tagit oss till allt mörkare och mer surrealistiska platser. Och jämför vi dem med sagans skogsrå, som med förföriska fingervinkningar lurar en allt längre in i skogen, representerar Shaking The Habitual ögonblicket då de hastigt vänder sig om och visar klorna. (FF)

  1. Swans – The Seer

Det verkar handla väldigt mycket om hypnos och musikaliska extaser. Man manglar på med ett ackord i evighet tills man är totalt hypnotiserad och överkörd, det låter krävande och det är krävande men belöningen är enorm. The Seer är en fullpackad, klaustrofobisk, manglande och suggestiv best till skiva som ännu en gång bevisar Swans storhet och en gång för alla cementerar att bandet aldrig kommer att spelas på radion. (MS)

  1. Grimes – Art Angels

Sockersöt pop och experimentell konstrock som nästan är på gränsen till grotesk. Kombinationen låter som en svår blandning att smälta, men på Grimes fjärde fullängdare gifter sig smakerna perfekt. Till skillnad från tidigare släpp känns det lättare, men den lekfulla och konstnärligt svåra sidan ligger kvar. På ett kul sätt använder hon hårda rejvbeats och blandar upp det med oväntade inslag som countrybanjos och intressanta Venus Fly där Janelle Monáe gästar. Genialiskt och svårt att glömma. (SLu)

  1. Jon Hopkins – Singularity

Här finns inga onödiga ytor, ingen utfyllnad. Det är som att Jon Hopkins under sina 17 år i branschen sakta men säkert arbetat sig fram mot det här fulländade verket. Hans sätt att hantera ljudvågor är häpnadsväckande. Det är dramatiskt utan att slå på stora trumman. Det är omsorgsfullt bearbetat utan att bli för mycket. Tänk dig bara hur mycket ljud han faktiskt har raderat i jakten på den ultimata kärnan. Det är så mycket du hör i det här, som du faktiskt INTE hör, om man får uttrycka sig flummigt. (DH)

  1. Fleet Foxes – Helplessness Blues

Med Helplessness Blues visade Fleet Foxes upp en annan form av den manliga rocktraditionen och förändrade mångas syn på den akustiska gitarren som ett redskap i skogsromantiken. Här tar också Fleet Foxes ut svängarna, med bombastiska arrangemang som i västernsoundtracksinfluerade helinstrumentala The Cascades, hårda gitarrplockningar i Sim Sala Bim och torra men stämningssökande fioler i Bedouin Dress. Samtidigt som Fleet Foxes behöll sin tydliga relation till det visuella och det situationsbundna. (FT)

  1. Beyoncé – Lemonade

Även om skuggor kastar sig över hennes ansikte och ord så är Lemonade solljus, det är ett verk som besitter kraften att ge liv. I början står Beyoncé osäker och dold, villig att ändra på sig för att tillfredsställa åsikter drivna av sexism och rasism och tvivel, att bli eller ge vika för “Becky with the good hair”. Mot slutet är hon stärkt, det naturliga i henne och hos de svarta kvinnor hon omringas av lyfts fram: normen för skönhet blir här till braids långa som piskor, afros stora som trädkronor. (MJ)

  1. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today

Before Today är en rätt städad historia för att vara Ariel Pink – och därför väldigt befriande. Ariel Pinks schizofrena infall ges största möjliga svängrum. De tvära kasten mellan syntig indiepop på Fright Night (Nevermore), punkig 80-tals-heavymetal på Butt-House Blondies och psykedelisk proggrock på Little Wig känns oerhört spretigt och någon sorts röd tråd är inte ens att tänka på. Men vad gör det, då Before Today troligtvis är det här decenniets trevligaste fältstudie i riktigt påtänd retropop. (AFä)

  1. The xx – Coexist

Coexist låter bättre, starkare, mer ljust och mer mörkt, mer elegant och mer kargt, än debuten. Med klubbhousen som inspiratör glider tonerna fram på svart räls, med klättrande och sjukligt rena gitarriff, enkla twostep-beats och tysta basgångar. Coexist innehåller de finaste nutida poplåtarna som inte härrör från hjärndöd pojkbandspop eller sliskig R&B. (ÖK)

  1. Hurula – Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För

En solodebut sprungen ur ett hjärta som är kluvet. En del kvar i punkscenen, en annan som hänger sig åt dramatiska melodier som tilltalar gemene man och det är klart och tydligt att detta är ett viktigt album. För upphovsmannen, för publiken. Det är en skiva som handlar om vår samtid, den smutsiga och vanskapta. En skiva som pockar på uppmärksamhet, som vill höras och synas. Och exakt så är det, det är svårt att blunda för direktheten i Hurulas approach. (JA)

Kolla in plats 20 till 1 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA