x

2010-talets bästa låtar: Plats 80 – 61

2010-talets bästa låtar: Plats 80 – 61

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

Kolla in plats 100 till 81 här.

  1. Fine Dining – A Drink For You

Fine Dining debuterade så sent som 2019 men medlemmarna härrör från flera olika band och rutinen märks. A Drink For You är stenhård melodisk hardcore och en fullträff på alla plan. Kvartetten hyllar framlidna kollegor och sätter fingret på en av genrens grundpelare: gemenskap. Fans av Good Riddance, Propagandhi och (framför allt tidiga) Rise Against måste lyssna! (KH)

  1. Scissor Sisters – Let’s Have A Kiki

På ett värdigt och camp sätt lyckas Scissor Sisters hylla queerscenen. Med rötter i New Yorks drag- och ballroom-scen talar gruppen det språk som i modern tid förenar queera individer på ett samlat dansgolv. När Ana Matronic pratar sig igenom den första delen av låten genom en röstbrevlåda så spärrar lyssnaren upp öronen för att ta till sig av begreppet "kiki". Att skvallra, snacka, dricka, dansa tillsammans – helst i någons lägenhet och med klackar som får en att nå till taket. Hooken i refrängen är omöjlig att inte smittas av och likaså de lekfulla slagverken som ekar sig genom låten från start till mål. Det hela fortsätter och det är omöjligt att undgå att lyssna till ytterligare flamboyanta röster som peppar, snackar skit och bara är allmänt, ja, camp. En underbar gåva till mainstream-pop som för alltid kommer leva kvar som en ikonisk låt bland HBTQ-rörelsen – och förhoppningsvis för alla som vill förenas i den. Om livet alltid vore en kiki så skulle allt världen vara så mycket trevligare. (SLu)

  1. Dope Lemon – Marinade

Dope Lemon är Angus Stone, australiensisk folk singer-songwriter och ena halvan i duon Angus & Julia Stone. Han har givit ut ett album under namnet Dope Lemon, Honey Bones, varifrån singeln Marinade hämtades och musikvideon är inspirerad av Wes Andersons film Moonrise Kingdom. Låten beskriver en första flickvän (?) på ett enkelt, vackert, oskyldigt, underfundigt och alldeles oemotståndligt sätt. Den framförs pratsjungande med eko och stadig rytm. Inte bara det utan också soundet i gitarrslingorna för tankarna till Lou Reed. Flickan som blir huvudpersonen i en historia inte lik någon annan, fruktade inte attackerande hundar eftersom hon hade sina scoutkunskaper – de hade förstås inte någon tråd att sy på hennes märke, så ledare blev hon aldrig. Och att familjens hus brunnit ned var bara en historia hon hittat på för att se folk gråta. Som lyssnare grips man av en slags nostalgisk barndomskänsla. Hon vill dö genom att dras med av flodens tidvatten här blandas sorg och glädje på ett sätt som magiskt berör en. (SK)

  1. Reigning Sound – Never Coming Home

Året är 2014 och Reigning Sound släpper denna pärla till låt, eller var det 1974? Då det här uppenbarligen inte är en lista över de senaste 50 årens bästa låtar är ju svaret givetvis det förstnämnda. Men Never Coming Home låter som något som lika gärna skulle kunna gjorts i garagerockens tidiga dagar som ett halvt decennium senare. På ett bra sätt. Ett väldigt bra sätt. Har man någorlunda koll på bandets frontare, Greg Cartwright (vilket oförskämt få idag verkar ha) och dennes tidigare projekt som Oblivians eller Compulsive Gamblers är retrosoundet inget anmärkningsvärt, det är snarare regel än undantag. Men här har Cartwright däremot tonat ned punkrocken en hel del vilket framhäver sång, text, och hjärtesorg. För ja, Never Coming Home är kort och gott en kärlekslåt, om än en om förlorad sådan. Och för att fullända det hela ytterligare; stråkar! (CJ)

  1. Rotting Christ – Elthe Kyrie

Detta är grekerna i sin allra bästa skepnad! Elthe Kyrie äger hela tyngden och mörkret vi förväntar oss av en Rotting Christ-låt och förgylls därutöver med fantastisk sång framförd av en av hemlandets fina traditionella vokalister, Danai Katsamenis från grekiska nationalteatern. Låt Katsamenis röst riva upp bröstkorgen, alltmedan bröderna Tolis sänker mörkret över oss med smattrande tungt trumlir från Themis och lika rivande som drivande gitarrarbete, och givetvis bistert growlande, av broder Sakis. Det rister i hjärtetrådarna. Låten är del i det kanske musikaliskt bredaste av Rotting Christs alla album hittills, 2016 års Rituals, där näring och inspiration kommer från så vitt skilda håll som hinduisk tro, Charles Baudelaires diktsamling Fleure Du Mal, den kristna bibeln, åkallan i den satanistiska mässan och 1700-talspoeten William Blake. Allt i en smakfull mix med det traditionellt grekiska i en smältdegel av metal och där Elthe Kyrie lyser extra starkt över samlingen av spännande låtar. (AS)

  1. Little Dragon – Ritual Union

Ritual Union är första spår ut på albumet med samma namn, i juli 2011 släpptes den som skivans andra singel. Låten liknar till viss del övriga spår på göteborgarnas tredje album, men den har ändå något säreget. Ritual Unions unika uttryck har gjort den populär, den består endast av hook och två verser. Ett futuristiskt syntsound av tydliga enskilda element kryddat med nostalgi: vi reser tillbaka till när det dansades twist eller swing. Yukimis kontrastrika soulröst kommer här helt till sin rätt. (VL)

  1. Låpsley – Hurt Me

Holly Lapsley Fletcher – känd som Låpsley – var bara 20 år när hon släppte den här bomben. Sin skandinaviska stavning till trots är hon brittisk ut i fingerspetsarna, och redan i denna ringa ålder hade hon utvecklat ett helt eget sound. Med en röst som är djup och luftig på samma gång dansar hon smidigt över beatet i Hurt Me, som är så bra att det hade klarat sig fint även på egen hand. Texten träffar rakt i mellangärdet och hon lyckas med konststycket att frasera så att det flyter nästan lika lätt som om det vore en helt vanlig dialog. Raderna “Can’t look at you the same way, anticipating heartbreak” följt av “I’m putting on the brave face to meet you in the same place” är en smärtsamt träffsäker skildring av det hisnande ögonblick när man förstår att man kommer bli dumpad, men det är för sent att göra något åt det. För varje vers borrar hon kniven lite djupare, lite hårdare in i bröstet – men som lyssnare njuter man nästan av värken. Låten blir en fristad där man får öppna upp sina egna sår och låta dem blöda stillsamt en stund innan man plåstrar om dem och går vidare igen. (FLi)

  1. Charli XCX – Femmebot

Att kalla en låt för “hypermodern” är ungefär som att på förhand stämpla en låt för att “inte hålla tidens tand”. Kanske kommer vi i framtiden säga att Charli XCX var såååå 2017, men må så vara. Fram tills dess älskar vi sönder och samman HYPERMODERNA Femmebot som bär på urballad och autotune-tung refräng, pang-rakt-i-ansiktet-levererad text och som gästas av en Mykki Blanco på toppen av sin kreativa peak. Förmodligen kommer Charli XCX ses som samtidens viktigaste namn inom kommersiell pop även 2028. (DH)

  1. Nick Cave & The Bad Seeds – I Need You

Med bakgrund av att låten skrevs av Cave i efterdyningarna av sin 15-årige sons död så är I Need You ett drabbande testamente om obearbetad sorg och avgrundsdjup förtvivlan. Själva dödsfallet omnämns aldrig explicit i texten men mellan raderna, i syntens monotona malande och Caves skälvande stämma, blir det uppenbart för lyssnaren att något mycket viktigt gått förlorat. En elegi som slår till de ömmaste av hjärtesträngar. (AFä)

  1. ShitKid – Tropics

Musikaliskt är Tropics ett under av minimalistisk, The Standells-aktig garagerock och helfräck jag-skiter-väl-i-vad-du-tycker-attityd. Textmässigt är den dock en smärre litania om att vara på världens sämsta semester och sakna sin älskade. Och det är just den blandningen av tufft och blödigt som gör Tropics till en så fantastisk låt. Åsa ”ShitKid” Söderqvist befinner sig fortfarande bara i början av sin karriär, men med Tropics skrev hon in sig i historieböckerna för alltid. (JJF)

  1. Big Thief – UFOF

En behöver inte leta länge efter belägg för Adrianne Lenkers exceptionella begåvning. Varje album innehåller en handfull sånger som höjer sig över mängden. Ändå finns det en nivå till; det drömska titelspåret från Big Thiefs första album av två (!) 2019. I grunden berättar sångtexten om ett barndomsminne från Minnesota när hennes pappa tog med barnaskaran ut bland majsfälten mitt i natten och spanade efter UFO:n, men samtidigt är den en metafor för människors allt större rädsla för det okända. (TJ)

  1. Sufjan Stevens – The Age Of Adz

En framstormande robotarmé blandat med en storslagen kyrkokör blandat med elektroniskt melodrama. Vad är The Age Of Adz egentligen? Det är svårt att säga. Men om apokalypsen hade haft ett läte, hade det antagligen låtit så här. Sufjan Stevens lämnade sin banjo och skapade ett lika delar genreöverskridande som genredefinerande verk som inte låter som något man hört tidigare. Och i mitten av den storartade ljudbilden står Sufjan Stevens med förvrängd röst och riktar kikarsiktet mot sitt eget psyke med lyrisk precision. Att han plockat mycket av inspirationen från den problematiska och schizofrene konstnären Royal Robertson är knappast överraskande när man hör låten. Royal Robertsons konst, precis som låten, är fylld med apokalyptiska tankar, religiösa undertoner och utomjordiskt mörker. Vi fick visserligen inga fler delstatsalbum från Sufjan Stevens, men när allt är sagt och gjort kanske det är lika bra. För här står vi med The Age Of Adz istället. (OP) 

  1. Nick Cave & The Bad Seeds – Higgs Boson Blues

Higgs Boson Blues är ett mästerverk på en redan fantastisk platta. Det är en hallucinatorisk best på sju minuter som börjar lugnt, accelererar och på vägen i Caves underbara text går man igenom hela världshistorien för att landa hos ”Miley Cyrus floats in a swimming pool in Taluka Lake”. Det är dödsångest, kaotiska bilder, Robert Johnson, djävulen, smittkoppor och Zulus i Afrika. (MS)

  1. Thåström – Karaokebaren

Tagen från albumet Centralmassivet från 2017 och bör ses som den mest lyckade versionen av hur Thåström numera låter live. Karaokebaren är tung, hypnotisk, skräpig och industriell samtidigt som han lyckas få orden ”Tunga transittruckarna” att låta både poetiskt och romantiskt. Det är ett underbart kontrollerat kaos på ett sätt som bara Thåström klarar av numera. (MS)

  1. Calvin Harris Feat. Rihanna – This Is What You Came For

Låt oss lägga historien om att det är Taylor Swift som ligger bakom låten åt sidan och mer gå in på vad det är som gör det här spåret så genialt. Det finns nämligen en tydlig (om än högst personlig) tes om varför just den här låten kom att sticka ut ur EDM-myllan. Det handlar helt enkelt om hur Calvin Harris väljer att sänka precis allt när refrängen tar vid. Rihanna bygger upp versen mot vad som bör resultera i en enorm “drop” och så ... inga explosioner. Ingenting mer än en perfekt refräng där R&B-stjärnan leker med sina enorma röstresurser. Geni. (DH)

  1. Kanye West – All Of The Lights

I slutet av 2010 slog Kanye West hål på allt som bestämde vad hiphop fick och kunde vara. My Beautiful Dark Twisted Fantasy tänjde alla gränser och öppnade upp för en ny hiphop-guldålder. Albumets mest klimaktiska stund kom genom All Of The Lights. Låten är en explosion av känslor, rytmer och sång. En storm som griper tag om dig och vägrar släppa förrän låten tar slut. All Of The Lights har också en imponerande kör-ensemble. Drake, Rihanna, Elton John, Kid Cudi, Alicia Keys, John Legend, The Dream och Fergie bidrar alla med sina röster. (MSS)

  1. FKA Twigs – Water Me

Redan med denna Arca-producerade låt från 2013 visade FKA Twigs att hon skulle bli 10-talets bästa popstjärna. Inte för den stundande romansen med Robert Pattinson som givetvis fick massmedieutrymme långt bortom den alternativa Londonscenen hon växte fram ur, utan på grund av musikaliska och estetiska meriter. Water Me är nämligen en sparsmakad, nästintill tålamodsprövande ballad utan refräng om feminin sårbarhet där den kyligt atmosfäriska produktionen är den verkliga stjärnan. (JSö)

  1. Grimes Feat. Janelle Monáe – Venus Fly

Många av alla analyser kring den här höjdpunkten från Grimes arsenal till låtkatalog landar i att Venus Fly ska handla om att vara “för läskig för att ens kunna bli objektifierad”. På ett sätt kan man se den som en kampsång för feminismen och en frigörelse från alla idiotiska normer vi ständigt återvänder till. Men en låt med en större mening måste också ha något mer för att kunna nå ut. Och du lyssnar definitivt när den ENORMA basen tar vid 15 sekunder in. Inte konstigt att den har blivit en given livefavorit. (DH)

  1. Tom Odell – Another Love

Att skriva om ett brustet hjärta blir allt för lätt cheesy. Men Tom Odell har istället skickligheten att inlevelsefullt skildra smärtande kärlek. Another Love börjar blygsamt med ett ensamt piano, men spricker snart upp i ett kraftfullt crescendo om viljan att gå vidare samtidigt som man finner sig själv fast i det förflutna. En stärkande låt för den som försöker laga ett krossat hjärta eller bara som en vacker skildring av hur det kan kännas. Odells råa, nästintill desperata, sång håller en alltid med gråten i halsen. (JJ)

  1. Radiohead – Codex

En fenomenal låt som förmodligen handlar om att försöka tvätta sig själv ren i en värld översvämmad av smutsigt förorenat vatten. Om den renande återfödelsen efter en andlig död, genom att utforska det okända inom oss själva och överge våra tidigare skal vi en gång kallat oss själva. Nog fanns det en mängd fantastiska låtar på Radioheads storslagna A Moon Shaped Pool från 2016. Men ingen överträffar denna exemplariska artefakt av musikalisk briljans från 2011 års The King Of Limbs. (AT)

Kolla in plats 60 till 41 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA