Årets bästa enligt Daniel Horn

Årets bästa enligt Daniel Horn

2019 var ett tungt år personligen. Men man hittar ju alltid tröst i musiken, eller hur? Här kommer några riktigt fina album som jag har lyssnat lite extra på. Ta rankningen med en nypa salt, lyssna istället lite på allt. Ett gäng favoritlåtar från 2019 hittar du också längre ner i artikeln.

1. Little Simz – Grey Area

Flera gånger i år har jag funderat på om jag har tappat intresset för hiphop i stort. Har jag blivit gammal och allmänt ointresserad? Hell no! Jag vill verkligen inte tro det. Dippen beror förmodligen på att det släpps så ENORMT mycket skit. När en genre är het exploderar det på alla fronter, men det kan bli för mycket fyrverkerier – allt mattas av. Tur då att en artist som Little Simz är att räkna med. Hennes Grey Area är en lustfylld resa genom grime, blaxploation, souldängor och rena experiment. Det är som att hon skiter fullständigt i rådande trender – bara kör. Hennes rap-teknik är fullständigt lysande. Jag älskar så gott som allt med den här plattan.

2. Jamila Woods – Legacy! Legacy!

Samtidens stjärna hyllar dåtidens stjärnor och smälter i och med det rakt in bland de största.

3. Vampire Weekend – Father Of The Bride

Överraskande nog blev det här skivan jag har lyssnat på mest i år. Den är inte – som ovanstående två – fantastisk i alla lägen men den gjorde sitt jobb exakt hela sommaren och nog var det så att den fick en extra skjuts efter spelningen på Roskilde. Jag mår så bra av Vampire Weekend, det kan ingen ta ifrån mig.

4. FKA Twigs – Magdalene

Det var ett sant nöje att placera FKA Twigs på novemberomslaget och hon gör ju ingen besviken med Magdalene. Ett självsäkert verk ständigt i förändring. Kommer nog aldrig tröttna på det här.

5. Steve Gunn – New Moon

Grunden på The Unseen In Between skiljer sig inte jättemycket från föregående Eyes On The Lines (2016) men den presenteras på ett något annorlunda vis. Produktionen är fylligare och mer av allt. Hans fallenhet för psykedeliska toner får här mer plats i form av ekon och 70-talistisk värme. Och ur denna aska skådas en avlägsen lite mer inställsam kusin till Amen Dunes eller en mindre dubglad Steve Mason om man så vill.

6. Black Marble – Bigger Than Life

Vissa anser att Bigger Than Life är Black Marbles svagaste platta hittills. Ändå finns här så många ljuva ögonblick att jag går sönder bara jag tänker på det. Och kolla in den här mysiga videon som känns så genomamerikansk och ickeamerikansk på samma gång. Lite i likhet med Grimes video till Oblivion:

7. Tr/st – The Destroyer - 1

Mästaren på deppig syntpop. Och den där rösten.

8. Boy Harsher – Careful

Hajpen är total kring Boy Harsher och tro fan det när man serverar en sån här syntmacka. Repetetiv, svettig, klubbig, öronen går sönder. Dessutom ligger LA-duon bakom årets mest intressanta skivomslag. Älskar när omslag väcker frågor.

gallery_large

9. Charli XCX – Charli

Hon kanske inte är störst rent kommersiellt men hon ÄR drottningen av popmusik. Och det blir man bara om man vågar tänja på gränser och gå sin egen väg ... och är en jävel på att skapa musik som fastnar.

10. Mount Liberation Unlimited – Mount Liberation Unlimited

Du hör stompig och uppklippt house, spacedisco och krautinspiration. Ibland med småskiten eftersmak, ibland låter det som den lyxigaste funken som finns. Och det lyser igenom hur kul Tom och Niklas har haft det under resans gång. Det här är dansmusik som rimmar väl med det breda leendet, den flerfärgade drinken och med festen som må vara på plan mark, men som cirkulerar runt i rymden.

11. Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell!

En stilla seger.

12. Black Midi – Schlagenheim

Nåt av det sjukaste jag hört i år. Och ibland kan man komma långt bara genom att fascinera.

13. Edyth – Bare II

Utan tvekan en av årets mest underskattade skivor. Mohammed Abnaof, personen bakom Edyth, är Sudan-född men numera boende i Kuwait. Hans debut skapades under tre års tid och har ett sci-fi-narrativ. Experimentellt och sökande och för vänner av Floating Points och Nils Frahm.

14. Amyl And The Sniffers – Amyl And The Sniffers

Det är hockeyfrillor och ett riv som osar ren raseri. Amy Taylor och hennes kombatanter sysslar med pubpunk som känns allt annat än pub men desto mer punk. Jag ser framför mig avdankade arbetare som försöker få en lugn stund med sin Foster's samtidigt som några jävla idioter skriker ur sig “wake up, fuckers!” i bakgrunden. Amyl And The Sniffers är ett uppvaknande ur den slentrian-aktiga vardagen.

15. Michael Kiwanuka – Kiwanuka

Inte är min kompanjon Fredrik Langrath helt ute och cyklar när han menar att Kiwanuka är det bästa soulalbumet sedan Voodoo.

16. Health – Vol. 4 :: Slaves Of Fear

Jag lovar dig, på albumet Slaves Of Fear hittar du musik som faktiskt känns som nåt helt nytt. Bandet bryter återigen ny mark.

17. Toro Y Moi – Outer Peace

Mysigaste musiken om du söker musik av en kille som var superhipp 2010 men nu nästan verkar vara lite bitter. Säljer jag in det bra? Spelar ingen roll, när chillwave blir så här bekväm och obrydd så mår jag prima.

18. Fruit Bats – Gold Past Life

Ett solblekt album som producerats genom ett filter av 70-tal. Folkrock och softrock i god symbios. Sån där musik man ska lyssna på när man är i rörelse, helst i en bensinslukande van.

19. Mark Ronson – Late Night Feelings

Årets bästa hitplatta. Intresset hålls uppe genom hela fullängdaren.

20. Bibio – Ribbons

Det är inte längre så givet att koppla Bibio till den folktronica-scen som var så het i början av 2000-talet. Numera ställer man honom hellre bredvid akter som Labi Siffre, Cat Stevens och Fairport Convention. Om någon hävdat att han blivit en del av Fence-kollektivet, med James Yorkston i spetsen, hade jag ej blivit förvånad.

Här kommer några fler plattor du bör kolla in:

Automatic – Signal

Vagabon – Vagabon

Thom Yorke – Anima

Sacred Paws – Run Around The Sun

Jacques Greene – Dawn Chorus

(Sandy) G Alex – House Of Sugar

Be Forest – Knocturne

Bat For Lashes – Lost Girls

Bella Boo – Once Upon A Passion

Stef Chura – Midnight

Big Thief – U.F.O.F.

Drugdealer – Raw Honey

Tr/st – Destroyer - 2

Markus Hasselblom – Seoul

GRMLN – Heavenly Bodies

Elena Setién – Another Kind Of Revolution

Ariana Grande – Thank U, Next

Sharon van Etten – Remind Me Tomorrow

Deerhunter – Why Hasn’t Everything Already Disappeared?

Angelo De Augustine – Tomb

DIIV – Deceiver

Nick Cave & The Bad Seeds – Ghosteen

Alla ovanstående skivor i en och samma spellista hittar du här och här:

Årets låt/Årets gråtlåt: 

Jag tänker på mamma varje gång jag hör den här.

Här hittar du massa andra låtar som KÄNNS:

2019 var ett skitår. 2020 blir förmodligen bättre. Simma lugnt och chilla lite nu.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA