BEST OF 2010-TALET: 114 album som gjorde skillnad

BEST OF 2010-TALET: 114 album som gjorde skillnad

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

  1. Netherbird – The Grander Voyage

Bandets återkomst efter ett par års uppehåll träffade hårt och slog an i både metal-själ och hjärterötter. Den stora resan Netherbird påbörjade här lyfter musiken till de allt högre höjderna; stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Lyriken i The Grander Voyage är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. I dessa texter finns mer av vemod och naturlyrisk känsla än av det becksvarta mörker man ofta finner i musik av det här slaget. Detta är ordkonst, en svärta med poetisk kvalitet. (AS)

  1. Lagwagon – Railer

Nionde fullängdaren startar med ett stolt gitarrsolo. Sen är det fullt ställ i tolv spår. När band som hållit igång i 20 eller 30 år ska hitta tillbaka till rötterna blir det lätt pannkaka. Men i det här fallet uppbringas en genuin energi och ett material som varken känns nostalgiskt eller tillgjort. Lagwagon återvände med Hang 2014 och verkade vara något stort på spåren. Fem år senare har kvintetten slipat klart på Railer, rena rama diamanten. (KH)

  1. Amy Shark – Love Monster

Amy Shark skulle kanske kunna beskrivas som Australiens svar på Miriam Bryant – komplett med halvuppsatt hårknut och Adidas. Det handlar om fullkomligt lysande alternativpop med storstadsvibbar. Texterna bär på hög igenkänningsfaktor – de är självutlämnande och hjärtslitande, där poetiskt skarpsynta detaljer blandas med vardagliga klichéer. Med debutalbumet Love Monster knep hon fyra ARIA-utmärkelser (Australian Recording Industry Association Music Awards) och det är lätt att förstå varför. (SK)

  1. Mariam The Believer – Blood Donation

Mariam Wallentin kickade igång musikåret 2013 med en kastad handske, ett sammanhängande och fokuserat styrkebesked och trampade upp egna stigar genom sin unika mörker- och ljusskiftande popmusik. Mariam Wallentins gitarrspel är på samma gång nervigt och vackert, ord som passar fint in på albumet som helhet. Albumpusslet är ambitiöst sammanfogat av körer och instrumentala insatser på ett vis som gör att Wildbirds & Peacedrums-bakgrunden inte blir alltför tydlig. (BS)

gallery_large

(Foto: Klara Källström, Thobias Fäldt)

"Jag var så jäkla trött på all självgodhet” – Mariam The Believer om Blood Donation

När Mariam Wallentin kom på att hon ville göra skivan på egen hand och vid sidan av Wildbirds & Peacedrums hade hon en idé om att våga ställa frågor istället för att låtsas eller försöka ha så många svar. 

– Jag var på turné, hängde backstage på ett stort festivalområde och var så jäkla trött på all självgodhet och alla plattityder jag mötte, ville försöka skala av och blottlägga det vi har bakom alla lager av murar och skydd. Mejsla fram en kärna, mana fram blodet i kroppen och blottlägga givandet ifrån människor som inte räknar med att få någonting tillbaka. På grund av den allra finaste handlingen, osjälviskt givande. 

Vad minns du tydligast från inspelningen?

– Tidiga sommar-morgnar cyklandes över Västerbron och ett skimrande stilla vatten till studion vi fått låna i Stadshagen. Surret av ett Leslie-kabinett. Lära mig byta strängar på min första elgitarr. Hårdheten som skapades på fingertopparna. Tre veckor i ett hett och folktomt Stockholm, ett intensivt djupdyk ifrån inspelning till mix, lekfullheten och fokuset. 

Vilken är din favoritskiva från 2010-talet?

– Ah, typ omöjligt att svara på, musiklyssnande är så mycket i stunden och beroende hur en mår för min del, men några skivor som jag lyssnade mycket på just när de släpptes är till exempel Leonard Cohens You Want It Darker (otrolig avskedsskiva), Lorentz Kärlekslåtar (åka bil sommaren 2014), Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly (historien, glöden, flow), Arvo Pärts Babel (pojkkör och orgel) och Cecilia Bartolis Sospiri (mitt mest trogna resandesällskap varvat med Nina Simones Baltimore). (GR)

  1. Vasas Flora Och Fauna – Släkt Med Lotta Svärd

Vasas Flora Och Fauna förkroppsligar en motsatsröst till den urbana, övre medelklass som stirrat sig så länge i spegeln att de blivit sjuka i huvudet. På sin debut var Iiris Viljanen en del av det österbottniska bandet som dansade mellan det tillvända och motsträviga. Här är Mattias Björkas texter lika mycket P.O Enqvist som Sigge Stark – en match made in heaven. Och ofta fångas den där poesins essentiella uppgift: att berätta om banala ting med nya ord. (JBe)

  1. Peaking Lights – 936

Om och kring decennieskiftet mellan 00- och 10-talet var den experimentella LA-etiketten Not Not Fun något av en ostoppbar kraft. Allt de gav ut var väl värt att lägga öronen på. Psykedelia/dub/pop-duon Peaking Lights har legat på en mängd olika bolag genom åren, men de känns verkligen som ett typexempel på ett Not Not Fun-band – de är nyfikna, briljanta, DIY-ivrare, hippie-aktiga … Så att 936, deras hittills bästa album, släpptes 2011 på Not Not Fun är en händelse som ser ut som en tanke. (JJF)

  1. Matana Roberts – Coin Coin Chapter Four: Memphis

I slutet av 00-talet började den Chicagofödda kompositören/altsaxofonisten Matana Roberts arbeta på albumserien Coin Coin, som har ”mycket att göra med berättelser och människor från [hennes] släkthistoria”. Coin Coin Chapter Four: Memphis utgör, förstås, den fjärde delen (av planerade tolv) i Coin Coin-projektet. Liksom sina föregångare är den ett sensationellt verk. Matanas sätt att smälta samman frijazz, blues, folk, spirituals, poesi och nästan GY!BE-aktiga stämningar med narrativ kring amerikansk överlevnad är helt unikt. (JJF)

  1. Aleks – Inte Längre Fiender

En debut fylld av svensk soul med gatuattityd. Aleks står på asfalten när han skildrar kärlek, samhälle, vemod och humor. Albumet bjuder på downtempo soul på baktunga beats och filmiska produktioner. Här blandas den klassiska soulens karaktärsdrag med ett elektroniskt sound, och helheten fungerar lika bra på dansgolvet som till dina ensamma nätter. Hans stil och den säkerhet med vilken han på spår efter spår skapar tydliga melodier för tankarna till den framlidne Nate Dogg. (AA)

  1. Enforcer – Diamonds

Starkt 80-talsdoftande och punkig metal. Enforcers andra album bör ses som Arvikabandets mästerverk. Det här kan på ytan framstå som en ren nostalgitripp; till och med produktionen låter sådär vass och tunn som det gjorde när det begav sig. Men hellre ett band som levererar här och nu än gamla stötar som turnerar på samma material år ut och år in. Musik som får vänsternäven att instinktivt åka upp i luften, flera gånger om. (AFr)

  1. Deaf Havana – Fools And Worthless Liars

“We're all fools and worthless liars / Young and unemployable / Lonely, drunk and beautiful / We’re so sick and oh so tired” – raderna där Deaf Havana hämtat titeln till sitt andra album sammanfattar ganska väl vad det handlar om. James Veck-Gelodi skriver alla texter och sjunger om ungdom, nostalgi, avundsjuka, ångest och känslan av att inte räcka till. All självömkan blir ändå inte svår att ta till sig tack vare fyndiga formuleringar och omväxlande arrangemang, som drivs av starka trummor och intressanta gitarrer. (SK)

  1. Billy Talent – Afraid Of Heights

Kanadensarna gör som alltid musik som skapar aggressiv upprymdhet hos lyssnaren. Punk med både attityd och känslor. Låtmaterialet på Afraid Of Heights är starkt rakt igenom och en måste bara stanna upp vid smarta spår som Rabbit Down The HoleGhost Ship Of Cannibal Rats och This Is Our War. Sedan har vi Louder Than The DJ för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om vår kärlek till rockmusiken! Humor, kärlek och uppror är vad Billy Talent står för, så ock i sin kanske bästa platta till dags dato. (AS)

  1. Numenorean – Adore

Mörkt och grymt, hårt och vackert, fyllt av smärta och ångest. Med drag av shoegazing black metal men också tunga spår av rånorsk svartmetall och brittisk metalcore. Under albumets gång tumlar känslorna fram och tillbaka mellan ren desperation och ett uns av hoppfullhet. Lyriken låter oss följa känslostormarna, ibland ytterst sparsmakat som i spåret Stay med en enda återkommande textrad låten igenom; “Please stay with me one more night". Desperationen dryper och det smärtar att lyssna, smärtar gott. (AS)

  1. Mokadelic – Gomorra: La Serie

Mokadelic skapade originalmusiken till första säsongen av den italienska teveserien Gomorra 2014. Den perfekta matchningen mellan seriens suggestiva berättelse och kvintettens suggestiva toner har fortsatt – och utökats – även i efterföljande säsonger. Den instrumentala postrock-electronican förstärker dramatiken, obehaget, förfallet, spänningen, tragiken och allvaret och låter förstås helt underbar även utan tevebilder. Tidlös magi. (KH)

  1. Anna Högberg Attack – Anna Högberg Attack

Anna Högberg Attacks självbetitlade debutplatta står aldrig still. Ibland är den en vilt rasande eldsvåda, ibland guppar den fram på ljuvligt melodiska vågor. Ibland svävar den tyngdlöst uppe bland molnen, ibland borrar den sig ner till jordens mittpunkt. Att lyssna på den är med andra ord som att stå mitt i en virvlande känslo- och tankestorm. Och där är gudagott att vara. Har du någon gång undrat om svensk frijazz lever och har hälsan – köp Anna Högberg Attack. (JJF)

  1. Lou Reed & Metallica – Lulu

Det sägs att konstnären bara återupprepar sig själv, att författaren bara skriver samma bok om och om igen och kommer lite närmre det den vill berätta för varje försök. På sitt mest provocerande verk, Lulu, kommer mästaren från New York som närmst essensen av alla känslor han alltid satt ord på; frustration, svartsjuka, revansch. Från inledande Brandenburg Tor som öppnar med textraden ”I would cut my legs and tits off when I think of Boris Karloff and Kinski in the dark of the moon” till avslutande Junior Dad, en episk katarsis där protagonisten (”the greatest disappointment”) slutligen genomgår en förändring (”age withered him and changed him into junior dad”) är det lika delar triumf och tortyr. Tiotalets mest sågade album är också dess mest utmanande och briljanta. (JSö)

  1. Kanye West – Yeezus

Det är ett album från och för Chicago, fött ur dancehall och sammansatt av stadens musikaliska historia med drill och house som stöttepelare. Ett album konstruerat och uppbyggt på Kanye Wests tidigare musikaliska succéer till verk för att ge liv till Yeezus. Det är ett 40 minuter långt dokument på vad som existerar i huvudet på en 36 år gammal svart man från Chicago, där fler har dödats än i Irak under krigets decennium, med en Black Panthers-medlem som frånvarande far och den första svarta kvinna som varit Chair of the English Department på Chicago State University som mor. (ÖK)

  1. Brothers Of The Sonic Cloth – Brothers Of The Sonic Cloth

2008 började Tad Doyle (från bandet Tad) spela in långa, tunga, hypnotiska demos som ett enmansband. Detta utvecklades efter hand till Brothers Of The Sonic Cloth, som släppte sin debut 2015. Riffen maler på i evighet och Tads omisskännliga röst vrålar allt vad den kan mitt i stormen. Det är sex lavatjocka alster som krossar lyssnaren, äter upp den och spottar ut resterna. Hälften av låtarna klockar in på mellan åtta och elva minuter och blir aldrig tråkiga utan varieras konstant inom sina monotona vulkanutbrott. (MS)

  1. Ulver – The Assassination Of Julius Caesar

Albumet består av en samling genialiska poplåtar med ett löst koncept om Julius Caesars liv och död. Nemoralia är ett samtida Depeche Mode. Rolling Stone låter Destiny’s Child. So Falls The World bjuder på rejvig techno. Allting är naturligtvis apokalyptiskt mörkt, som alltid när det gäller Ulver som vid den här tiden kallade sig ett experimentellt musikkollektiv. (JR)

  1. Dean Blunt – The Redeemer

Det spelar ingen roll om Dean Blunt står på Boiler Room, släpper gratisalbum sittandes på ett hotellrum i Moskva eller kör 30 minuter frijazz som laddas upp på nätet, han är alltid intressant. Det handlar om en avskalad produktion med samplingar, märkliga ljudkombinationer och Dean Blunts icke-felfria men ack så mysiga sångröst. Mycket av essensen, det som gör spåren speciella, är hans sätt att plocka bort och förenkla till dess att endast de nödvändiga elementen finns kvar. Det resulterar i ett album perfekt för vardagen. (JE)

  1. Marie Danielle – Hustler

Ett album fullt med hjärtskärande, personliga skildringar av vad kärleksförhållanden kan vara och inte borde vara. The Felice Brothers medverkar på upptemposingeln Soldier som sticker ut bland alla starka ballader, en av dessa en version av Conor Obersts White Shoes som lika gärna kunde ha kommit från hennes egen penna. Stoudts röst, lite Lucinda Williams och mycket Hope Sandoval, besitter ett slags styrka trots sin halvt viskande klang och lotsar varsamt fram de nedtonade countryfolkarrangemangen. (TJ)

  1. Lust For Youth – International

Musiken har tidigare beskrivits med etiketter som lower than lo-fi, bed room drone och dark wave. Men istället för det förväntade dunklet sköljer luftig syntpop över öronen när bandets mästerverk från 2014, International, kickar igång. De mjuka syntarna och vassa arrangemangen tangerar på sina ställen Pet Shop Boys, New Order och The Embassys musiksyntax. (BS)

  1. Copeland – Because I’m Worth It

Med Because I’m Worth It gick ena halvan av Hype Williams solo och det är tydligt att sångerskan och producenten kan stå på egna ben. Musiken kan lättvindigt beskrivas som egensinnig elektronisk pop. Men det är mer än så. Ibland drar det åt ambienthållet, ibland lyser jazzen igenom. Det är alltid originellt – aldrig tråkigt eller enformigt. Och det känns som att det bakom varje enskilt ljud finns en tanke. En skiva som växer för varje lyssning och en fin portal mellan dåtidens Hype Williams och den intressanta fortsättningen. (JE)

  1. The Twilight Sad – No One Can Ever Know

Man måste beundra ett band som vågar montera ner hela sitt sound så totalt. På No One Can Ever Know lät de sig influeras av Autechre, P.I.L., Cabaret Voltaire, Magazine, Can och Liars. Ljudbilden är mer klaustrofobisk, full av analoga syntar och strama trummor, ovanpå gnisslar Andy MacFarlane mer återhållsamt på sin gitarr. Det saknas nästan helt refränger och sången går över allting med James Grahams tjocka Glasgow-dialekt. (MS)

  1. The Roots – How I Got Over

Med How I Got Over fångade The Roots in nya influenser. Här kombineras de jazziga toner som kännetecknar dem med inslag av alternativ soul och gästsspel av indierock-artister. Men bandet gör skäl för sitt namn och lyckas mixa musikalisk själfullhet och innehållsmässiga medvetenhet som alltid utgjort kärnan av deras musik. Det är nog till och med så att How I Got Over är den mest ömtåliga hiphop du hittar. (AA)

  1. Masshysteri – Masshysteri

En musikalisk käftsmäll. Så kan en kortfattad analys av Masshysteris självbetitlade fortsättning på 2008 års Vår Del Av Stan te sig. Umeås stolthet, med Hurula i fronten, brann fort, körde hårt och knockade alla som kom i deras väg. 2010 års stora överraskning till album innehåller historier om personer som faller isär, om småstadens brister och storstadens lockelser. Masshysteri sparkar uppåt och till skillnad från snuten så kan vi fortfarande höra musiken, klart och tydligt. (DH)

  1. Den Sorte Skole – Lektion III

Den Sorte Skole är ett kollektiv från Danmark som samplar vinyler och gör det till sitt eget. När de spelade in plattan Lektion III använde de sig av över 250 vinyler från 51 olika länder. Det är en salig blandning som förvrids, utnyttjas och tillsammans med diverse syntar skapar en musik som påminner om The Avalanches, fast mycket hårdare och med Peter Gabriels skivsamling. Lektion III är en respektlös mix av världsmusik blandat med stenhårda rytmer och en nästan ambient elektronika som tillsammans skapar något oerhört vackert. (MS)

  1. Car Seat Headrest – Twin Fantasy 

Ett av 10-talets intressantaste namn på indierock-scenen stavas Will Toledo och hans Car Seat Headrest. Albumet Twin Fantasy såg dagens ljus (och hyllades) redan 2011, men sju år senare fick vi till oss en uppdaterad version av det hemmasnickrade lo-fi-projektet. Och mästerverket var fulländat! Toledo lyckades med konsten att få precis allting att låta bättre men samtidigt behålla samma ton och passion som finns på originalet. Det är drivig indierock, det är heartbreaks och stundom deppigt, men framför allt är det smart och jävligt kul! (CJ)

  1. Panda Bear – Panda Bear Meets The Grim Reaper

Panda Bears femte soloalbum Panda Bear Meets The Grim Reaper bearbetades genom ett metalliskt ljudfilter. Sonic Booms strama produktionen utstrålar allt annat än värme – kan det vara så att låtarna tagits fram i ett populärmusikaliskt laboratorium? Det låter inte osannolikt. Musiken andas teknologi, könlöshet och perfektion. Och Noah Lennox sångstil tangerar fortfarande en korgosses, men nämnda komponenter lyckas mot alla odds att skapa intressant och fängslande popmusik. (DA)

  1. Benjamin Clementine – I Tell A Fly

En av detta decenniums främst enigmatiska musikskapare, Benjamin Clementine, drar ner sin lyssnare i ett slukande hål av teatralisk dynamik och expansiv musikalitet som nästan känns överväldigande. Den brittiske pianisten, sångaren och kompositören skapar med sitt andra studioalbum I Tell A Fly en expressiv urladdning som endast kan liknas med David Bowies fullödiga kombination av strukturerad fingertoppskänsla och absurd experimentalism. Clementines imponerande musikalitet i kombination med sin märgfulla stämma skapar en samling av underbart svulstiga arrangemang genom faser och rörelser och som bara fortsätter att växa för varje lyssning. (AT)

  1. Tribulation – Down Below

Skivan är inte lika epokgörande som Children Of The Night, men förfinar och utvidgar Tribulations säregna universum. Den primala kraften tonas ner en aning till en början, med ett sound som är både snyggt och prydligt. När så Cries From The Underworld och The World väller in så brister alla fördämningar och effekten blir avsevärd. De forsande gitarriffen leder vägen framåt. Down Below börjar smygande för att sedan nå klimax i en mästerlig dramaturgi. Det här är musik för väldiga katedraler. (AFr)

  1. Hot Chip – In Our Heads

Det här London-bördiga bandet har länge varit en stabil hit-makande och smånördig tillflykt för personer som velar mellan det indiefierade, det kommersiella och det rent elektroniska. Med 2012 års In Our Heads gjorde de precis allt rätt. Den kan närmast jämföras med hur Pet Shop Boys mästerverk Actually måste ha låtit när det begav sig, 1987. Och så håller den ju än. Att Alexis Taylor med kompanjoner kliver längre in i den danseuforiska dimman är bara av godo. Att de drar ut på låtarna för hypnotiserande effekt är inget annat än rätt. (DH)

  1. Arca – Arca

På Arca är det som att Alejandro Ghersi lyckats fullt ut. Den klassiska skolningen, det mörka sinnet, de sällsamt ledsamma stråken och så den genialt galna producenthjärnan. Till och med en i Ghersiska mått mätt regelrätt, och underbar, poplåt som Desafío går att hitta. Så ja, allt ryms, allt har sin plats – från det oskyldiga nynnandet till de smärtsamma piskrappen. (JE)

  1. Lissi Dancefloor Disaster – Waves

Ett debutalbum som drog ut på tiden vilket skapade både en snackis och en hajp. Men det var en debut värd att vänta på. Waves innehåller elva spår som ingen är den föregående lik. Att bandet gillar att spela TV-spel hörs, Nintendo 8-bitarsljud är ett återkommande inslag och hörs kanske bäst på spåret Pop Musiiic som för övrigt är en av de starkaste låtarna på skivan. Men lika återkommande är ett sällsamt pianoplinkande som blandas ihop med basgångar som återfinns hos Teddybears. En oerhört välproducerad debut. (EF)

  1. Frightened Rabbit – Painting Of A Panic Attack

Det var maj 2018, det var Twitter och jag vet inte hur det är med er, men var gång jag tänker på det bekymmerstyngda skotska geniet Scott Hutchisons sista livstecken inser jag sorgesamt att det inte bara var en ond dröm. Den som vill lämna ett självmordsbrev öppet för allmänheten gör det så enkelt så i sociala medier. Recensenter sade att Panic Of A Heart Attack bar känslan av att det som inte dödar en gör en starkare. Verkligheten – som det så tragiskt skulle visa sig – ville tvärtom. (TJ)

  1. Uncle Acid & Deadbeats – Wasteland

Lika brusigt och skevt som vanligt, men med större variation och popkänsla. Med Wasteland blev Uncle Acids psykedeliska rock mer omfattande och välväxt. Och höjdpunkterna på skivan är många: från den den galopperande rocken i Shockwave City till den lätt svävande Planet Caravan-akustiken i titelspåret, vidare förbi tvillinggitarrerna i Blood Runner för att landa i den förhäxande Beduin. Ett tydligt tecken på ett fulländat album. (AFr)

  1. The Caretaker – An Empty Bliss Beyond This World

”Time is out of joint” konstaterar Hamlet redan i första akten av Shakespeares berömda pjäs. Leyland Kirbys ambienta projekt The Caretaker är en konceptuell guldgruva. På An Empty Bliss Beyond This World har han samplat ballroom jazz-vinyler från innan andra världskriget som han plockat på sig i en skivbutik i Brooklyn. Produktionen är sedan influerad av hur människor som lider av alzheimer kan minnas musik de lyssnade på när de var yngre, var de befann sig och hur de kunde koppla till musiken emotionellt. Tänk att musik kan låta så kusligt vacker när tiden är ur led. (JSö)

  1. George Ezra – Wanted On Voyage

Från London, till Paris och vidare ut i Europa. Beväpnad med ett Interrail-kort och sin gitarr gav sig George Ezra ut på den tågluff som skulle komma att bli Wanted On Voyage. Från en blind man i Amsterdam, till Barcelona och flykten från samma gamla vanliga vardag, med djup stämma och osviklig inlevelse bjuds det in till allt som sågs, upplevdes och kändes genom Europa. Det är som att själv sitta med i en liten kupé, vaggandes till ro av en skumpig räls och det blir omöjligt att vilja hoppa av innan slutstationen. (JJ)

  1. Frank Ocean – Channel Orange

Texterna är skrivna i klara hiphopmeter, sången framförd med respekt och vördnad till soulmän och soulkvinnor, och musiken är så kreativt sprittande att en enskild placering i en enskild genre inte kan göra den rättvisa. Gästartisterna är valda med omsorg, deras bidrag är demonstrationer av den talang som Frank Ocean vet att de har och är ute efter att beblanda sig, förbrödra sig med. Med Earl Sweatshirt klagar han halvt sardoniskt över lyxproblem, när André 3000 gör entré är det för att lägga en av alla hans enastående gästverser, och gitarrspelandet delas mellan OutKast-medlemmen och bluesdyrkaren John Mayer, vars största bidrag hörs på ett instrumentalt spår, enkelt och fint producerat av Tyler The Creator. Allting är noggrant utvalt och ännu mer nitiskt sammanflätat för att skapa ett album med förhoppning om att räknas som tidlöst, och med ett laddat arsenal redo för att backa upp förhoppningarna. (ÖK)

  1. Syket – Can You Keep A Secret?

"Finns det något vi älskar så är det STUDIOTID", tweetade Syket några månader innan Can You Keep A Secret-releasen och beskrev processen som en magisk bubbla. Kärleken till studion lyser igenom på debuten, men givetvis också på dess uppföljare. Mikael Stenbergs väna stämma är i ena stunden en pilutta dig i ansiktet, i andra stunden en vaggande och trygg röst för de sena nätterna. Ljudväggarna är placerade vid västra Medelhavet och det bubblar av psykedeliska undertoner. (DH)

  1. Alt-J – An Awesome Wave

Ett gäng konstskolestuderande från Cambridge startade ett band och valde att döpa det efter kortkommandot för Δ-symbolen, vilken används i matematiska formler (har jag hört …) som ett tecken för att något ändras. Bandet såg det som en metafor för sin musik. Som om inte pretto-mätarna redan där riskerade att slå i taket sjöng Joe Newman – vars röst ibland spelar över så pass att det blir komik – i Tessellate textraden ”Triangles are my favourite shape”. Men fan så roligt det blev med musik igen. (TJ)

  1. Killers Walk Among Us – Killers Walk Among Us

Sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg fick aldrig vara med om att släppa Killers Walk Among Us första och enda skiva. Frågan är om det någonsin var tanken. En kall vinterdag avslutade han sitt liv och lämnade bandet med brustna hjärtan och ett testamente i form av tio låtar. På postrockens manér sveper spåren över en som känslostormar. Ödsliga pianon blir till manglande gitarrer som övergår i stämsång och slutar med att Holmberg stegrande mässar "Bring your best knife, and meet me at sunrise". Och tårarna rullar och fingrarna sluter sig i en knuten näve. (AB)

  1. Destroyer – Kaputt

Dan Bejar hälsar lyssnarna välkomna med pisksnärtande trummor i Chinatown. En akustisk gitarr och syntljud som studsar in lägger grunden innan Bejars säregna röst tar plats. Men instrumentet som kröner albumet är utan tvekan saxofonen. Blåsinstrumentet finns i princip med och fyller ut ljudbilden över allt och ger skivan en touch av lika delar elegans och 80-tals-cheeziness. Men greppet är så konsekvent och balanserat utfört att det blir ett lika självklart inslag som de distinkta beatsen. (BS)

  1. Japanese Breakfast – Soft Sounds From Another Planet

På uppföljaren till Psychopomp kom alla färger i lite mer hi-definition; men indie-charmen bestod. Låtarna är lite mognare och lite mer eklektiska. Det psykedeliska gitarrmotivet i symbios med de extraterrestriella ljudeffekterna i inledande Diving Woman sätter till viss del fingret på vad som komma skall, men varje låt tillåts leva sitt ett eget liv. ”All our celebrities keep dying,” sjunger hon i albumets vackraste spår, Till Death. Intentionen må ha varit att ta ett steg bort från det privata som präglade debuten. Men även när blicken riktas ut mot världen eller mot något så oändligt som rymden är det uppenbart att allting kommer från något så skört som en människa. (JSö)

  1. My Bloody Valentine – MBV

Ett av 2010-talets största överraskningar till album var ingen jätteöverraskning ljudmässigt. Visst, New You och In Another Way kan − med dess tillputsade produktion − ses som ett nästa steg för Dublins shoegaze-pionjärer. Och Nothing Is skulle kunna vara You Made Me Realize avbytare när det kommer till passande musik för långvariga och hjärnblödningsbildande oljudskaskader. Men i övrigt hade tiden stått så gott som stilla i Kevin Shields ljudvärld. Och tur var väl det. (DH)

  1. Mattias Alkberg – Åtminstone Artificiell Intelligens

Enligt Alkberg handlar skivan om vad som egentligen är ett intelligent resonemang, eller hur man kan uppfatta komplexa saker. Musikaliskt är det långt från föregående soloplattans elektroniska dominans eller punken han gör i bandet Södra Sverige. Här är det klassisk pop och kommersiell mjukrock från sent 60-tal till tidigt 80-tal som gäller, och lugn och sansad sång. Men missta det inte för en brist på engagemang eller allvar. Det är starkare än nånsin, typ 28 skivor senare. (JH)

gallery_large

(Foto: Pär Olofsson)

“Det var fruktansvärt varmt i Grammofonstudion” – Mattias Alkberg om Åtminstone Artificiell Intelligens

Vad minns du tydligast från inspelningen? 

– Att det var så fruktansvärt varmt i Grammofonstudion. Men roligt. 

Vilken är din favoritskiva från 2010-talet?

– Förutom de åtta, nio skivor jag själv var med och gjorde utöver Åtminstone Artificiell Intelligens så är det väl antagligen Blonde med Frank Ocean. En sån där skiva man hade kunnat göra själv (till skillnad från till exempel Syro med Aphex Twin) om man bara vore typ 10 000 gånger mer begåvad. Samma sak kan i och för sig även sägas om Fuck Off med Good Throb. Det står mellan de två alltså. (GR)

  1. Frank Ocean – Blonde

Transparent storytelling ligger sedan tidigare i stjärnans allé, men på Blonde så är baskaggar och snares rejält nerskalade i ett grepp som får en att omfamna essensen i berättelserna på ett annat sätt än tidigare. Drömmiga syntar och gitarrer ligger som en fond bakom vocals och röstmemo-monologer. De kanaliserar mörker genom att alstra ljus på människoöden och samhällsstrukturer. Den dödskjutne Floridatonåringen Trayvon Martin, konsumerism och sociala medier. Men det finns också en distans till att vara en bitter sanningssägare. Frank Oceans låtar förkroppsligar det nyanserade känslospektrat. (AJ)

  1. Lastkaj 14 – Becksvart

Att gänget utvecklats för varje giv sedan debut-EP:n På Andra Sidan Horisonten 2004 har alltid varit uppenbart, men att Lastkaj 14 skulle leverera med sån här pondus – ett helt album igenom – det var otippat. Tempohöjaren Börja Om är en omedelbar favorit och ilskan i Det Är Dags träffar som en rak höger. Skivans självklara höjdpunkt är emellertid Blädderfilmer som presenterar en utmärkt och intensiv text och glänser med ett våldsamt snyggt stick. (KH)

  1. Jessie Ware – Devotion

Devotion är ett väl valt namn på albumet, för det är precis vad som är storheten i Jessie Wares sång: hängivenheten. Hon håller ideligen koncentrationen uppe och låter inte någon lättja eller nonchalans ta över ens en nanosekund, vilket Devotions två bästa spår, singeln Running och upptempolåten 110 %, är utmärkta exempel på. (HB)

  1. Sia – 1000 Forms Of Fear

På sjätte albumet landar den mångfacetterade stjärnan i en R&B-pop av Rihanna-typ. Vi talar alltså om en pop som till sin form är mainstream, men i sitt innehåll ändå uppvisar motsträvighet. Mainstreampop som genre saknar ju en hel del integritet, men Sia har ett eget uttryckssätt, hon kammar verkligen inte bara medhårs. Bäst är hon när hon rör sig bort från brittisk poppig och amerikansk soulig traditionalism och förstärker sina motspänstiga drag. (EV)

  1. Run The Jewels – Run The Jewels 2

Alltid från byxormen, hjärnan och hjärtat. Det är våldsamt buller och kantigt bång, två målmedvetna tjurar som explosivartat kolliderar mot skitsnack, apati, klyschor, statsapparaten, big business, övervakning, uppblåsta rappare, skottglada poliser och annan väldans massa etc. Alla på tronen är inringade med spritpenna och med whiskey, gräs, humor, sarkasm, vrede, smärta tar Run The Jewels sig an det onda med en pistol i ena vevande näven och en snurrande guldkedja i andra. (DSE)

  1. Father John Misty – Pure Comedy

Med Pure Comedy lämnade Josh Tillman sarkasmen som ofta genomsyrade hans tidigare utgivningar och vände återkommande inåt mot sina egna pinsamma ambitioner; som att få prisande recensioner för sin musik. Där blottar han sig själv och oss alla fullt ut. I dessa ibland esoteriska reflektioner blir karaktären Father John Mistys nakna kropp en spegel där vem som helst kan känna igen sina egna meningslösa drivkrafter och pseudo-filosofiska frågeställningar. Musiken är ofta ganska enkel, färre lager, färre instrument – detta till trots är det utan tvekan artistens mest maximalistiska projekt ämnesmässigt. (JSi)

  1. Austra – Feel It Break

Första albumet från kandensiska Austra fick inte lika mycket buzz som deras senare verk, men det är oförglömligt när man väl lyssnat på det. Med fantastiska suggestiva syntar och pulserande basgångar har varje låt sitt unika djup. Som en mix av Kate Bush och Fever Ray lyckas frontfiguren Katie Stelmanis hänföra med sin djupa och intressanta stämma. Ett konstnärligt mästerverk som verkligen andas mörker på bästa sätt. Lyssna till underbart förtvivlade Lose It och återkom om du inte känner något. (SLu)

  1. Jonathan Johansson – Lebensraum!

Istället för eterisk Unge-Werther-pop får vi discofunk tintad i screwdriver och billig cigg. Charter-feber sammanfogas på Lebensraum med ögonblicksbilder från en svunnen ungdom i Malmö. Jonathan Johansson trycker ideligen upp falsetten mot dansgolvsväggen. Liksom fördolt, under det aviga klockan tre-groovet och de rusiga textraderna, trugar sedan skivans verkliga andemening; Den vita, välbeställda människan, hur aningslöst lever hen inte på bekostnad av resten. (JBe)

gallery_large

(Foto: Tobias Häggbom)

“Det var pisskul, trots all skam” – Jonathan Johansson om Lebensraum

– Lebensraum var skivan då jag musikaliskt bröt mig loss från min sadboypersona och började med funk. Eller försökte i alla fall. Minns mest att jag skämdes som en hund inför min producent när jag stod och kåtstönade i micken och försökte skrika saker som ”entvåtrefyr!” eller ”men, åååh!” på ett sätt som kändes, ja sexigt och naturligt. Alltså, det behövdes adlibs och jag hade aldrig gjort det förr. Men det är som med allt, innan man gjort det känns det idiotiskt. Nu är det det mest självklara i världen. Att spela in den skivan var pisskul, trots all skam. Som att spela teater tills rollen plötsligt var inkorporerad i en själv. Jag var konstruerad huvudperson och samtidigt mig själv utan skarv, jag var förändrad – skriv det i tidningen! Sen att skriva texterna till den skivan var nåt helt annat, bara smärtsamt. Ämnet var blytungt, och att gå tillbaka i tiden och skriva om mina pissiga tonår, för att ge kropp åt vad jag försökte berätta, det var … ingen lek. 

Har du ett speciellt minne kopplat till skivan? 

– Alltså, den kickade igång exakt när jag låg i ett strandbryn vid medelhavet med en drink i ena handen och mobilen i den andra och typ googlade mig själv när jag fick en nyhetsflash om att 300 personer hade drunknat under natten bara några mil från där jag befann mig. Det va en så akut situation, och liksom ny, och inget annat kändes relevant. Så jag började arbeta direkt. Skrev en massa låtar i nån slags obehaglig feber. 

Vilken är din favoritskiva från 2010-talet?

– My Beautiful Dark Twisted Fantasy (Kanye West), Blonde (Frank Ocean), Anti (Rihanna) och Blackstar (David Bowie). Kan inte välja mellan dem. Underbara popkonstverk alla fyra. Alltså, som verk är de typ perfekta, trots att jag inte skulle ta en kula för exakt alla låtar på alla album. Men de är verk som berättar en större gemensam historia, produktioner och låtar pushar gränserna för vad popmusik är – det är musik som gör livet djupare. Och det är musik som gör livet som låtskrivande artist svårare och lättare på samma gång. De har gett en nya verktyg att använda, nya horisonter att sträcka sig mot – men well, känslan att man bara borde ge upp och jobba med nåt annat slår ju en med full kraft också. (GR)

  1. Phoebe Bridgers – Stranger In The Alps

Oavsett var du upptäckte henne; i trion Boygenius tillsammans med Julien Baker och Lucy Dacus, i kryptiskt namngivna duon Better Oblivion Community Center tillsammans med Conor Oberst eller på debuten Stranger In The Alps är det fortfarande den sistnämnda du ska kolla in. Dubblerad sång och färdigheter i låtskrivande från en av dessa abnormt begåvade artister födda på mitten av 90-talet – Soccer Mommy, Stella Donnelly, nämnda kollegorna Baker och Dacus med flera – gav en ständigt sökande publik en ny generation att ta till sina hjärtan. (TJ)

  1. John Grant – Queen Of Denmark

Med The Czars croonade John Grant till sig ett och annat mästerverk med den mörka balladen som utgångspunkt. När han så gick solo, med Midlake som kompband, påmindes man återigen av hans storhet. Stilrena låtar som följer gammaldags klassisk popmodell. Spår som alltid har förmågan att växa sig större och större. Och Grants röst är värdig en plats utanför skuggorna även om skuggorna i sig är en del av honom. (DH)

  1. Tim Hecker – Ravedeath, 1972

Om det är någon som kan stävja rädslan för att all musik redan är gjord är det Tim Hecker. Stora delar av stoffet som utgör hans finaste verk är inspelat på kyrkorgel i Fríkirkjan, Reykjavik. Denna information är svår att snappa upp endast genom att lyssna på albumet, då han utnyttjar sin patenterade förmåga att modifiera ljud till max. Organiska instrument processas genom bisarra filter och ut kommer en enastående vägg av skörhet och oljud som inte liknar någonting annat. Tänkvärt, överrumplande och livsomvälvande. (JR)

  1. Sun Kil Moon – Benji

På Benji skippade Mark Kozelek alla metaforer och skrev istället rakt ut vad han menade – om familj och död. Någon dör i nästan alla låtar, och i två fall av sprayflaskor som exploderar, vilket han till och med kommenterar själv "God damn, what were the odds?". Men det det här är också plattan då Kozelek öppnar sig mer än någonsin förut, och kanske är det därför som Benji troligtvis kommer att räknas om en av höjdpunkterna i en otroligt produktiv karriär. (MS)

Kolla in plats 57 till 1 här.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA