x

BEST OF 2010-TALET: 114 låtar som gjorde skillnad

BEST OF 2010-TALET: 114 låtar som gjorde skillnad

Kolla in plats 114 - 58 här

  1. Axel Boman – Hello

GAFFAs Fredrik Franzén droppade orden ”varm, lekfull, sensuell och behaglig” i sin recension av Axel Bomans debutalbum Family Vacation. På skivan från 2013 hittar vi Hello, ett generöst spår på 8.39 minuter. Låten är en njutning från start till mål, i promenadtakt vandrar vi över filtriga house-kullar och längs vägen upptäcker vi fascinerande ljudeffekter. Hello har endast en upprepande sjungen mening: ”Nobody knows, these hard times that we are living through”. Det är perfekt adderad melankoli. (VL)

  1. Alice Boman – Waiting

De allra flesta lyckas inte skriva så här naket, så här ärligt, så här innerligt, under hela sin karriär. Alice Boman gjorde det på första försöket. Det är galet. Hennes låtskisser skickades till Emil på Studio Möllan, han insåg att de redan vara färdiga och skickade dem vidare till Adrian-Magnus. Tacka fan för det, för Waiting är det sköraste och emotionellt jobbigaste som släppts under tiotalet. Passar perfekt när du vill ligga på en öde parkeringsplats och gråta under en sommarnatt. (JE)

  1. Harry Styles – Sign Of The Times

7 april stannar hela Sverige upp efter de första notiserna om terrorattacken på Drottninggatan. Samma dag har Harry Styles släppt sin första solosingel. En ömsom hoppingivande, ömsom hopplös skildring av världen omkring oss. Och texten ska komma att sätta fingrarna på känslorna som tränger sig på den där fredagseftermiddagen. På vikten av att resa sig ur allt det hemska och ta tillvara på det som är så skört – livet. Med Styles röst, vilandes över ett stilla piano, som sedan bryter ut i storslagna gitarrer och trummor är gåshuden omöjlig att hålla tillbaka. (JJ)

  1. Keaton Henson – 10am Gare Du Nord

Ett klockslag, en parisisk tågstation och en relation på randen till sammanbrott. Paret i berättelsen är den inåtvände, gåtfulle Keaton Henson och hans sociala motsats, franska sångerskan SoKo. Henson har konsekvent vägrat prata om deras förhållande medan SoKo inför öppen ridå ventilerat både ilska och sorg. Ett helt förhållande avhandlas på under fyra minuter, och kanske är Gare du Nord en metafor för den instabila plattform det vilat på; ständigt ett tåg väntande på att en av dem ska kliva ombord och den andra inte. Inte sedan Jeff Buckley erövrade Hallelujah från Leonard Cohen har vi hört någon sjunga så innerligt över en elektrisk gitarr som verkar ge ljud åt samma förblödande hjärtesår som Hensons bräckliga röst. Således är det förmodligen också fullt medvetet, för att inte säga nödvändigt, med 13 sekunders tystnad efter att sista ackordet klingat ut. Mot ovan dramatiska bakgrund måste sådana ord begrundas en stund innan man klarar av att höra eller göra något annat. (TJ)

  1. The Radio Dept. – Teach Me To Forget

Running Out Of Love, bandets bästa album, slog ner som en bomb (medvetet val av liknelse). En hel orgie av sagolika, viktiga låtar kulminerar i finalen, som åtminstone enligt min tolkning släpper albumets politiska tonvikt för en emotionell approach. Minimalismen i technodunket, och arrangemanget med leksakssyntar (?) och Duncansons patenterade sångeffekter är lika genombriljant som den metaforiska saltsyran Teach Me To Forget häller i gamla sår. Men du kommer ut starkare på andra sidan. (JR)

  1. Girls – Alex

Även om Christopher Owens fortsatt göra musik långt efter att Girls splittrades känns det på något sätt djupt ofulländat. San Francisco-bandet var nämligen helt tveklöst läs-om-ett-band-på-Pitchfork-och-se-dem-sedan-på-Debaser-Slussen-generationens absolut bästa band. På blott två album och en EP hann de med att skriva otaliga klassiker som Lust For Life, Hellhole Ratrace och Honey Bunny. Deras absolut bästa låt är dock Alex; en gitarrdriven indiepärla om det hopplöst eviga temat att inte bry sig om ifall jorden går under eftersom du är kär. (JSö)

  1. Ben Howard – I Forget Where We Were

Titelspåret från albumet I Forget Where We Were är en poetisk betraktelse över en kärleksrelation som tycks ha stagnerat. Den brittiske singer-songwritern blandar aktuella händelser som Syrienkrisen med sommardoftande naturbilder, inte utan symbolik, som stickiga kardborrar som klänger sig fast precis som kärlek. Passionerade trummor och svajig elgitarr som växlar i styrka tillför variation jämsides Howards sköra stämma. Vad är verklighet, vad är dröm? (SK)

  1. Mount Eerie – Ravens

Hon dog. I cancer. Phil Elverums hustru Geneviève. Endast ett år efter att hon fött deras dotter. I Ravens pratar Elverum postumt med henne om sin branta utförslöpa ned i ett bottenlöst träsk av sorg, nu ensam med ett spädbarn, och hur han tog sig ut till familjens lilla hus beläget på den ödsliga ögruppen Haida Gwaii nära Alaska. Platsen där Geneviève överraskande blivit gravid två år tidigare, efter åratal av ofrivillig barnlöshet. Det är, som ni ju förstår, praktiskt taget outhärdligt att ta del av. Men han vill att vi gör det. Så gör det bara. (TJ)

  1. Frank Ocean – Pink + White

Det svänger om den här låten som långsamt tar sig fram på ett mer än angenämt sätt. Franks röst känns len som honung och balanserar upp basen som plockar och pianot som leker med rytmer och melodier. En låt att lägga sig ner på sängen med, blunda och bara släppa stressen. Prova! Lyssna och när gitarren börjar plocka efter en minut så lovar jag att allt stannar upp. Han har levererat många fantastiska låtar, men det är få som får en att må så här underbart. (SLu)

  1. Drake – Passionfruit

2010-talet kom att handla en hel del om att göra mycket av lite. The xx var tidigt ute och mästare på att leka med tystnaden. Trap-musiken tog vid och visade oss att man kan komma enormt långt med monotoni. Sen dök Billie Eilish upp och resten tillhör framtiden. Men vi ska stanna vid Drakes Passionfruit, hämtad från mixtapet More Life. Ty den är ett perfekt exempel på hur man leker med det enkla och ändå lyckas nå ut till den stora massan. Här får du en melodisekvens som egentligen bara upprepar sig. Drake som tidigt leker misslyckad DJ. Trummaskinens små skiften. Och pop/rapstjärnan lär förmodligen ha varit lagom nöjd efter att ha kläckt frasen “Passionate from miles away / Passive with the things you say / Passin' up on my old ways”. (DH)

  1. Azealia Banks Feat. Lazy Jay – 212

Okej. Azealia Banks har inte betett sig som en ängel den senaste tiden efter hennes väldigt många rasistiska och HBTQ-fientliga uttalanden, men den här låten är inget annat än en banger. Och det vore trist att inte producenten Lazy Jay får credit för den fantastiska produktionen. Lite av en indiedarling får den här raplåten mig att minnas den hårda basen i starten och den lekfulla rytmen. Azealia har aldrig rappat så kvickt, så fyndigt och så intelligent. En klassiker man hatar att man älskar. (SLu)

  1. Kendal Johansson – Blue Moon

Under eget namn har Kendal Johansson släppt ynka två låtar. Den ena, vilket rent tidsmässigt faktiskt är den andra, är den knasiga, färggranna och bångstyriga Courtesy Leafs. Den andra – som alltså är den första och släpptes redan 2010 – är från början en Big Star-låt från 1978 men i händerna på den Sincerely Yours-kopplade stockholmaren blir den till en av det senaste decenniets alls starkaste låtar. De lätt sönderdistade trummorna, den oklara fågelsynten (väl?) och så pianoslingan. Direkt sätts stämningen i hans omarbetade version. Det är alla känslor utanpå. Och de briserar när sången så kommer in. Rösten är så karg, så kantig, men rymmer ändå alla känslor du orkar känna. Kendal Johansson har varit väldigt viktig för SY-kollegorna CEO och Avner, bland annat som producent. Men det är under de här knappa tre minuterna som han satt sitt största avtryck. På något konstigt sätt har han lyckats ta en gammal fin, småsmörig sång och skapat något som är så många gånger större och så mycket starkare. (JE)

  1. Avicii – Levels

Redan när den kom år 2011 visste man att den elektroniska musiken nått en ny milstolpe. Tim Bergling har kanske gjort mer för genren än någon annan det här decenniet, och att det också var årtiondet han lämnade jordelivet är nästan groteskt sorgligt. Det känns konstigt att beskriva en låt som förmodligen varenda kotte känner till, men att inte lista Levels som en av 2010-talets bästa låtar kan närmast beskrivas som en skymf mot hela den elektroniska musikvärlden. Tack för musiken, Tim. (FLi)

  1. The Radio Dept – Swedish Guns

Genom åren har ett antal ”avveckla svensk vapenexport”-låtar sett dagens ljus. Minns exempelvis Bättre Lyss härliga proggallegori Sagan Om Viggen (1975) och Sune Studs & Grönlandsrockarnas rå-punkklassiker Svensk Vapenexport (1983). Få – om ens någon – av dessa låtar når emellertid upp i samma skyhöga klass som Stockholm/Malmöduon The Radio Depts Swedish Guns. I intervjuer har The Radio Dept pratat om deras förkärlek till att kombinera vacker musik med stenhård lyrik och Swedish Guns är ett typfall av det. Dess melodiska blandning av svängig Augustus Pablo-dub, överstyrda synthugg, ljuv drömpop och A Forest-aktig melankoli gifter sig (på något märkligt sätt) nämligen perfekt med dess rättframma text om hur ”if you want something done/get Swedish guns”. Stor konst. Väl värd att nämna i det här sammanhanget är också remixen Swedish Guns – Mythologen Remix, i vilken Alexander ”Mythologen” Palmestål tycks plocka upp tråden efter Bomb The Bass Bug Powder Dust (Dust Brothers Remix). (JJF)

gallery_large

(Foto: Per Vikström)

“Vi snodde deras reklambild för raketen Alexander Bard” – The Radio Dept. om Swedish Guns

– När det var dags att göra omslag till Swedish Guns hade vi av någon anledning skitsvårt att bestämma oss för hur det skulle se ut. Vi var nära att missa deadline för singeln och i förlängningen hela Running Out Of Love som skulle komma efteråt. Till sist surfade vi bara in på Bofors hemsida och snodde deras reklambild för raketen ”Alexander Bard”. (GR)

  1. Niki & The Dove – Mother Protect 

En dunkel puls sprakar till och smyger igång. Malin Dahlström börjar sjunga en text om att vara vän med träden. Så dyker någon upp i en orkan, någon som gnistrar i mörkret och som textens jag intresserat börjar iaktta på avstånd. En dov smäll briserar och så låter Dahlström och Gustaf Karlöf, som tillsammans utgör Niki & The Dove, musiken ta klivet upp ur mörkret och stämningen skiftas. När Malin Dahlström uttalar orden ”My heart is like an eagle” är det med samma kraftfulla och obestridliga tyngd som när Kate Bush sjunger ”There is thunder in our hearts” i 1985 års Running Up That Hill (A Deal With God). Under hela låtens gång bygger och bygger Niki & The Dove på Mother Protect och når längs vägen flera fullständigt rysningsframkallande platser. Är det flöjtslingan mot slutet, de mäktiga textraderna om lejoninnan som aldrig låter sig kuvas eller det ständigt peppande drivet framåt som är låtens verkliga peak? Omöjligt att svara på, det viktiga är att Mother Protect är 2010-talets kanske mest episka poplåt. (BS)

gallery_large

(Foto: Emma Svensson)

“En skugga susade strax över våra huvuden” – Malin Dahlström från Niki & The Dove om Mother Protect

– Det som faktiskt hänger kvar mest i minnet från inspelningen är när Gustaf spelade in flöjtmelodin med ett par kupade händer (sina egna kanske ska tilläggas). Detta dubbades dock med riktiga flöjter senare. Men handflöjten är med där i mixen. 

Har du nåt speciellt minne kopplat till låten? 

– När vi spelade in videon till Mother Protect där i höstskymningen – långt inne i det djupaste av Sörmland – susade en skugga strax över våra huvuden. Med en blandning av förskräckelse och förundran såg vi den ljudlösa ugglan försvinna in bland de höga tallarna. För de som inte har koll på ugglors vingbredd, så är den mellan 138 och 170 centimeter. Den upplevelsen glömmer vi inte. (GR)

  1. Chromatics – I Can Never Be Myself When You’re Around

Som att ta ecstasy på opiater frodas Chromatics bästa låtar affektivt av det tillstånd som uppstår i diskrepansen mellan deras euforiska syntpop och Ruth Radelets drömskt sedativa sång. I Can Never Be Myself When You’re Around från det mytomspunna dubbelalbumet Dear Tommy som ännu lyser med sin frånvaro är inget undantag. Med cineastisk prägel och filmiskt bildspråk är det en perfekt poplåt som innehåller flera av Chromatics mest kännetecknande element. Som en svällande känslostorm du både vill dansa och gråta till fångar ICNBMWYA i stora, svepande penseldrag såväl ångest som romantik. Att lyssna på låten är som att sluta sina ögon och se lika imaginära som ikoniska filmscener passera i revy. I de hörn av det gångna decenniet som kantades av Drive-soundtracket, M83 och 80-talsnostalgi tillhör Chromatics dess tveklöst mest långlivade kultsymboler. (JSö)

  1. Of Monsters And Men – Love, Love, Love

En låt om omöjlig kärlek är ett av de mindre kända spåren från isländska bandet Of Monsters And Mens dunderdebut My Head Is An Animal. Extremt enkel och repetitiv blir den ändå aldrig tröttsam tack vare Nannas frasering med kortkorta pauser mellan varje ord och sen en överraskande lång efter “before we dwell on it”. Klingande klockor, hennes fantastiska röst och en bittersöt melodi skapar precis rätt stämning för denna kärlekssaga. I den naturmytiska musikvideon illustreras den av kärleken mellan de oförenliga minotauren och sjöodjuret. (SK)

  1. Kendrick Lamar – Humble

Det finns många faktorer som gör Kendrick Lamar exceptionell. Hans storslagna konceptidéer och modiga musiksamarbeten för att nämna några. Men det finns en viktig nyckel till hans exceptionalitet och det är att Kendrick är en otrolig rappare. Han kan ändra tempo, ton och röstläge på oändligt många sätt och gör också det, kontinuerligt. Över Humbles tunga beat som först var tänkt för Gucci Mane, får Kendrick Lamar varenda rad att kännas som en hook. Det finns inte en bar på låten som inte är klassisk. (MSS)

  1. Dua Lipa – New Rules

Att kombinera budskap och musik är en svår konst. Ta The Beach Boys Student Demonstration Time, till exempel – snacka om en låt som definierar uttrycket ”varken hackat eller malet”. Den engelska sångerskan Dua Lipas superhit New Rules lyckas däremot att presentera en mycket viktig ståndpunkt (ta inte tillbaka din dumpade fuckboy) samtidigt som den bjuder på fantastiska, aningen sorgsna tropical house-melodier. Den bästa uppbrottssången sedan Gloria Gaynors I Will Survive? Varför inte? (JJF)

  1. Erik Lundin – De Ba Blev Så

Med en underbar blandning av lössläppt trummaskin och en extremt väl vald Ghost In The Shell-sampling lyckas Erik Lundin måla en bild av olycka, utanförskap och en dödsskjutning i Husby men framför allt ansvar på ett sätt som är omöjligt att värja sig emot. Det är vackert, poetiskt och ruskigt effektivt samtidigt som det svänger. (MS)

  1. St. Vincent – Happy Birthday, Johnny

Från Marry Me till Prince Johnny till Happy Birthday, Johnny. Det här är den tredje låten av St. Vincent som kretsar kring karaktären Johnny. Han har blivit en sorglig person; en person som förlorat sig själv i missbruk. Huruvida karaktären är fiktiv eller inte är höljt i dunkel, men känslorna är så verkliga de kan bli. Annie Clark sjunger över ett ensamt piano vilket är flera steg ifrån St. Vincents sedvanliga mer komplexa arrangemang. Men det är berättelsen som är det viktigaste här, och ordens emotionella tyngd väger mer än det mesta. (OP)

  1. Tr/st – Bulbform

Mörk elektronisk popmusik har haft ett fint decennium överlag. Ännu finare har det varit i Kanada – Grimes, Austra och så då såklart Tr/st är bara några av anledningarna. Inledningen på Robert Alfons, alltså Tr/sts, debutalbum börjar makalöst starkt. Från oklara Shoom, via danstydliga Dressed For Space, rakt in i hans allra bästa låt: den okuvliga, förvridna och extatiska Bulbform. Det finns inget i den som är självklart, ändå vecklar den ut sig i mörkret och omsluter en på det mest naturliga vis. (JE)

  1. Kite – Jonny Boy

Kites låt om Jonny Boy får ordet storslagen att låta tamt. Här krävs svepande adjektiv som episk och  monumental. Men även melankolin ligger tung över årtiondets bästa klubb-anthem. Det är som att syntduon kunde förutspå den klubbdöd som nu sprider sig över landet likt pesten. I takt med att den övre medelklassen växer förväntas stadsrummet vara tyst och ungdomar vara hemma i sina vitmålade bostadsrätter, ha vinprovning och baka egen pasta. Det som förr om åren var unga människors flykt från vardagen och den egna ångesten har reducerats till en cigarett i regnet 20 meter utanför en krog som stänger klockan 01. (AB)

  1. Killers Walk Among Us – Quitter Happier

Det går egentligen inte att välja ut en låt från Killers Walk Among Us första, sista och enda skiva som är bättre än någon annan. Det är svårt att ens prata om Stefan Holmbergs tio låtar långa avskedsbrev i sådana termer. Det är spillror från ett liv som avslutades för tidigt. Minnesbilder från en hjärna som var skarpare, vänligare och mer klarsynt än de flesta, men som också var oändligt mycket mer sorgsen. För Stefan Holmberg krävdes det mer för att ha roligt. Mer för att göra helt vanliga, vardagliga saker. Det krävdes mer för att orka leva. I låtens två sista minuter vrålar Stefan ”It takes more for me, you know” om och om igen och det råder ingen tvekan om att det är tiotalets vackraste och mest förkrossande minuter musik. Efteråt finns det ingenting kvar som är helt. Kroppen är trasig och tom. Redo att börja om. För alla är det inte riktigt så enkelt. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig och det du skapade, Stefan. (AB)

  1. Tr/st – Joyland

Titelspåret på Tr/sts episka album Joyland från 2014 fungerar också som en sammanfattning av vad Tr/st faktiskt är. Joyland bär på rösten som fascinerar, syntarna som skapar oförglömliga melodier, beatsen som väcker till dans och dunket som bidrar till att ejakulera ut allt i en av 2010-talets absolut bästa refränger. Och icke att förglömma: textens mörker som omfamnar allt. Poetiska rader som gör att man för alltid kommer att se Robert Alfons verk som något mer än "bara" perfekt syntpop. (DH)

  1. Mitski – Your Best American Girl

Äntligen. Äntligen kom någon och tog tillbaka grungerefrängen från alla de intetsägande dussinakter som propagandistiskt framhävs i de algoritmkurerade spellistor vi påprackas av streamingtjänsterna. Mitski Miyawaki har ett av branschens mest teatraliska scenspråk och Your Best American Girl handlar om att anpassa sig för någon annan i ett förhållande där man i grunden är olika. Men när lo-fi-distortionen sprakar som intensivast känns det motsägelsefullt nog som att ingen, någonsin, varit så uppriktig som hon. (TJ)

  1. Weyes Blood – Movies

Jag har aldrig hört en låt som Movies. Magin ligger i kontrasten mellan texten och musiken. Medan musiken och röstuppträdandet på albumets tredje singel blir alltmer fylliga och sjunker djupare mot tjockare instrumentala vatten börjar orden snarare likna oraffinerade inre monologer. De är inte utstuderade eller poetiska. Texten är slät och det är oumbärligt vackert. Något, som jag inte än har satt fingret på, gör ändå att denna kombination inte blir som en fånig musikalscen. Det är en melodramatisk opera om fåfänga och filmer. (JSi)

  1. Kent – 999

En tidig vårdag annonserades det att Kent skulle livestreama en ny låt. Jag satt på kontoret i New York där jag gjorde min praktik och vred skärmen så att ingen skulle se att jag tog en paus. Därefter sögs jag in i den bästa låten de gjorde efter Röd. Jocke Bergs referenser ligger mig inte så nära till hands, men budskapet är både tydligare och träffar bättre än de flesta Kent-låtar. Nostalgi och FOMO är starka grejer, och förhoppningsvis kan 999 hjälpa snarare en stjälpa för alla i en stundande ålderskris. (JR)

  1. Johánn Johánnsson – Flight From The City

Johánnsson är odiskutabelt en av få nutida kompositörer som har förmågan att krypa in under huden på lyssnaren. Detta så länge denne faktiskt tar sig tiden att lyssna. För på ytan är det inget anmärkningsvärt med islänningens verk, oavsett om de var avsedda för film eller som solosläpp. Men så lyssnar man om hans kompositioner. Om och om igen. Och slutligen faller det på plats. För det var i repetitionen som Johánnssons snille låg.

I vad som blev hans sista soloverk, Orphée från 2016, var det just denna typ av drönande repetition som till slut avväpnade lyssnaren och allt som då fanns kvar att göra var att ge upp helt. Att ge utrymme åt de känslor han ville frammana, om det så vore melankoli, längtan eller hopp. Detta är något som etableras omedelbart med inledningsspåret Flight From The City, där en varsamt upprepad pianomelodi ackompanjeras av skira strängar och elektroakustiskt skrapande. Det kanske inte låter som mycket, men jag lovar att med tid och tålamod kommer även du resignera. (AFä)

  1. Daft Punk – Giorgio By Moroder

En uppvisning i hur man konstruerar en låt för bästa effekt. Daft Punks hyllning till legendaren Giorgio Moroder saknar visserligen tydliga linjer, men det är precis det som gör låten till vad den är. ”Once you free your mind about a concept of harmony and of music being correct, you can do whatever you want”, säger Giorgio Moroder i låten. Daft Punk bygger och bygger innan de släpper hämningarna de sista tre minuterna. Och enligt undertecknad nosar det på de tre bästa minuterna musik de senaste tio åren. (OP)

  1. Julia Holter – Feel You

Julia Holters Have You In My Wilderness är ett album som ständigt lockar till omlyssning. Här återfinns några av Holters mest tillgängliga alster, däribland förstasingeln Feel You. Låtens oemotståndligt svepande känsla är sammansatt av en poppigt effektiv blandning av cembalotoner, en klättrande kontrabas, varma stråkar och Julia Holters klart lysande, manande röst. Som skivans öppningsspår fungerar Feel You som en mjukt infångande fjärilshåv, att villigt låta sig fastna i, om och om igen. (BS)

  1. Gotye Feat. Kimbra – Somebody That I Used To Know

Alla har vi varit där, tillbaka i en stund som skedde för så längesen, men som ändå etsat sig fast och plötsligt gör sig påmind. I Gotyes fall slutet på en relation. Lekfullt, med xylofon och marschtrummor, skildras precis hur det känns att stå någon nära och plötsligt se personen som en total främling. Inlindat till en stark duett som alltid kommer bära på en självklar typ av igenkänning. Omöjlig att toppa är det plötsligt självklart varför Gotye gick upp i rök någon gång 2013. (JJ)

  1. Frank Ocean – Thinkin Bout You

Thinkin Bout You är tonårskärlekens ultimata anthem. Frank Ocean är en av vår tids bästa låtskrivare och den här låten är det främsta beviset. Texten är enkel men lämnar otroligt starka spår. Ocean behöver inte mycket för att skapa storslagna känslor. Han vet precis vad som berör. Varenda ord och varenda ton väger tungt samtidigt som de trippar lättsamt framåt. Den inåtvända sångaren från Kalifornien har också en röst med hundraprocentig närvaro. Han sjunger aldrig något bara för att det låter bra, utan för att han menar det. 

När svarta amerikaner gör pop brukar det oftast märkas som alternativ R&B, men egentligen finns det inte mycket med Oceans musik som påminner om genren. Sångaren visade oss att R&B inte behöver låta på ett speciellt sätt, eller rättare sagt, en svart amerikansk sångare behöver inte göra musik som låter på ett speciellt sätt. På så vis har han tillsammans med artister som FKA Twigs, Drake och The Weeknd visat vägen för ett årtionde där urban musik har tillåtits ta nya oväntade riktningar. (MSS)

  1. Erik Lundin – Suedi

Kring mitten av 2010-talet genomgick den dittills rätt obskyra rapparen Eboi en transmutation, i det tysta där skribenters förvandlingar ofta sker. För författarskapet är ju det Erik Lundin, som han både döptes till och senare valde som artistnamn, först och främst imponerade med. Detta från att ha rappat intresseväckande men knappast världsomskakande rader på engelska i många år. Det hela intensifierades nog därför av att en debut sällan låter så här inom svensk hiphop, och inom genren generellt för fenomenet tankarna till uppenbarelsen som spår nummer två på Illmatic måste ha varit år 1994.

Det här är inte den klassiska historien om en artist som haltar sig fram på en obekant konstnärlig väg och på något oförklarligt sätt råkar på ett nytt uttryckssätt eller en tolkning av förglömda idéer. Suedi är snarare ett möte mellan Erik Lundins starka livsupplevelser och en savantlik skrivarförmåga. I både sitt utförandet, i sin flerbottnade rimform och i den komplexa identitetsskeptiska substansen är låten ett massivt avtryck i svensk musikhistoria. (JSi)

  1. Billie Eilish – Bury A Friend

Om du läst mer än en artikel om Billie Eilish har du säkert stött på påståendet att hon är ”relaterbar”. Detta är, förstås, en av ”hemligheterna” bakom Eilishs makalösa genombrott – hon är en av oss. Vem du än är och vad du än gör så händer det säkert ibland att du målar världen i svart, tvivlar på dig själv. Och då är Eilishs poplåtar där för dig. Den dovt minimalistiska och gotiska Bury A Friend – som i korthet handlar om monstret under din säng – är en av Eilishs största stunder hittills. (JJF) 

  1. Burial – Hiders

William Bevan har alltid legat steget före, alltid lyckats skapa sånt som andra knappt kan föreställa sig. Under tiotalet har det inte blivit en enda fullängdare, men som producent i hans del av musikvärlden spelar det mindre roll. Än mindre såklart när man skriver låtar som Hiders, som innehåller ALLT – hela känsloregistret, alla tempon, vartenda litet vettigt skifte och tillskruvning – på bara 4:42. Elektronisk musik blir inte mer gåshudsframkallande än så här. (JE)

  1. Kite – Dance Again

Kite missar albumlistan eftersom de bara släpper EP:s. Hårda bud, men på låtlistan finns inga hinder för Sveriges kanske mest kvalitativa syntduo. Dance Again är en sedvanligt bitterljuv historia om att fånga dagen, eller natten, där någonstans i dansgolvsmörkret. Bitterljuv och storslagen på samma gång, med symfoniska syntar som bygger upp en monumentalt filmisk känsla. Dance Again påminner om alla typiska småstadsbesvikelser, men också om hur småstaden aldrig kan stoppa dig från att vinna på dansgolvet. (AFr)

  1. Arcade Fire – The Suburbs

Arcade Fire återvände till barndomens gråa, händelselösa medelklassförorter med The Suburbs. En låt där Win Butler ser tillbaka på tider som varit och passerat med vuxnare, mer cyniska ögon. Både han och samhället omkring honom har förändrats till något annat. ”Sometimes I can’t believe it, I’m moving past the feeling” upprepar Arcade Fire i refrängen. Ungdomens känslor flyr oss alla, till slut finns bara nostalgiska skärvor kvar. Få låtar har fångat det bitterljuva i det bättre än The Suburbs. (OP)

  1. Blood Orange – E.V.P.

Devonté Hynes aka Blood Orange har under det senaste decenniet varit med och skrivit och producerat för en hel rad briljanta artister, såsom Solange och FKA Twigs. Hynes har också skrivit en låt tillsammans med Blondies Debbie Harry. På Blood Oranges fina Freetown Sound hörs Harrys stämma på skivans funkiga höjdpunkt E.V.P. Låten pendlar smidigt mellan ett fullständigt ogenerat sväng och djupblått melankoliska sångslingor. Det hela resulterar i ett lika direkt som komplext monster till dansgolvsknäckare. (BS)

  1. Jon Hopkins – Emerald Rush

Det är, så här snart 20 år in i karriären, tydligt att Jon Hopkins inte är en person som nöjer sig med kompromisser. Med ett snitt på fyra-fem år mellan varje album så är det även rimligt att förvänta sig storverk varje gång britten släpper nytt. Emerald Rush är ett ypperligt exempel på hur skickligt han väver samman Satie-klingande klaviatur med till synes inverterade beats och överjordisk sång. Det är därför inte utan orsak att låtar som denna gjorde Singularity till GAFFA-redaktionens årsfavorit 2018. (AFä)

  1. Bon Iver – 22 (OVER S∞∞N)

Få låtar förmedlar känslan av “ljuset i tunneln” lika bra som den här. Den är frisk luft efter dagar instängd i lägenheten, sol efter månader av mörker, en strimma tillförsikt som tränger sig in i livet även i de svåraste av tider. Oavsett om det är livet eller döden han sjunger om visar Justin Vernon att det finns en rymd bortom oss, både i den värld vi känner och utanför. Någonstans, någon gång kommer allt att vara över. Och det kan vara förbannat skönt att bli påmind om ibland. (FLi)

  1. Sharon van Etten – Seventeen

Sharon själv har beskrivit låten som ett kärleksbrev till NYC, staden hon växte upp i, där hon både förlorat och hittat sig själv. Men enklast kan den nog tolkas som ett brev till sitt forna jag. Fråga inte hur en låt som släpptes så sent som i våras redan kan kännas … nostalgisk? Och fråga verkligen inte inte hur man lyssnar på den endast en gång utan att omedelbart trycka på play igen. Eller vad fan det är som känns sisådär tre minuter in i låten (förutom gåshud.) Fast svaret behöver kanske inte vara mer komplicerat än att det är precis det här musik gör med oss när den är som bäst. (CJ)

  1. The Radio Dept. – Heaven’s On Fire

Allting The Radio Dept. rör vid blir till guld, det är min bestämda uppfattning. Och när de skulle släppa sin tredje skiva i början av tiotalet så var det egentligen ingen som förväntade sig att det skulle bli något mindre än ett mästerverk. Att välja ut en låt bland tio perfekta poplåtar är svårt, men valet faller ändå på Thurston Moore-samplande och musikpolitiskt laddade Heaven’s On Fire som på allvar cementerade Johan Duncanson & Co som Sveriges bästa indiepop-band, någonsin. Äkta är ett besvärligt ord att slänga sig med, men inget beskriver The Radio Dept. bättre än det. (AB)

  1. The War On Drugs – Under The Pressure

Det var först när Kurt Vile hade lämnat The War On Drugs som Adam Granduciel kunde utveckla sin vision ordentligt och på bandets tredje album Lost In The Dream bar den frukt. Under The Pressure inleder albumet på det mest suggestiva sätt. Låten är en oas från den stressiga vardagen runt omkring. Den ger en känsla av att vara oändlig och på sätt och vis önskar man också att den aldrig skulle ta slut. Granduciels sound är ett härligt mischmasch av influenser från Bob Dylan, Bruce Springsteen och Dire Straits. (MSS)

  1. Courtney Barnett – Pedestrian At Best

Långt innan filmen Joker slog ner som en bomb spelade Courtney Barnett sin egen Joker i musikvideon till Pedestrian At Best. Misslyckad, missförstådd och utstött, precis som Joaquin Phoenix. Hon bjuder in oss till en inre monolog om både hennes egna och andras förväntningar, där den ena tanken avlöser den andra med potent ursinnighet. Men så länge Courtney Barnett levererar låtar i den här kalibern behöver hon inte oroa sig för att förvandlas till en tragisk Joker-figur. (OP)

  1. Zara Larsson – Lush Life

Sällan har en kommersiell succé även totalomfamnats av kritikerkåren som i fallet Lush Life. Det beror förmodligen på att man struntar i säljargumenten, man bryr sig inte att 4 326 personer ligger bakom låten som har arbetats fram i en cynisk musikfabrik. Man skiter fullständigt i vem som kom på den där visseldetaljen. Allt sådant faller bort när Zara Larssons leverans är det enda som finns kvar. Med Lush Life dansade vi skiten ur allt. Vi festade lite för länge och vi ville aldrig att söndagens grådaskighet skulle ta över. Med den här låten vann Zara över allt och alla. (DH)

  1. FKA Twigs – Two Weeks

Inte nog med att LP1 var ett genomgående briljant debutalbum så var det även det första riktigt intressanta som släppts med benämningen R&B; en genre som dessförinnan hade trampat duktigt med vatten under många år. Kombinationen av Twigs lika säkra som fjäderlätta stämma över ett evigt förvandlande ljudlandskap är en uppenbarelse. Den bränner till extra mycket på singeln Two Weeks där hon självsäkert spottar ur sig fraser som ”motherfucker” till ett blytungt Detroitbeat. (AFä)

  1. Grimes – Genesis

Det räcker att lyssna ett par sekunder på Genesis för att inse att det är en omedelbar klassiker. Den inbjudande syntbasen, det österländska meloditemat som träder in och drunknar i reverb innan Claire Boucher börjar sjunga i ett register som pendlar mellan högsta berg och djupaste dal. Även om det är så mycket som försiggår att många element bara smälter ihop till ett enda mummel så är maximalismen så tilltalande att du inte kan undgå att drabbas av en underbar yrsel. (JSö)

  1. John Maus, Molly Nilsson – Hey Moon

Genom simplicitetens hypnotiserande slagkraft skapades detta själkramande spår. Hur kan en så egentligen linjär och repetitiv låt lyftas till något så transcendentalt och magiskt tidlöst som Hey Moons isolerande ensamhet? Skriven och från början framförd av Stockholmsdottern Molly Nilsson blir John Maus förvandling av låten till något smärtsamt berörande. Det finns få om ingen låt från detta decennium som på ett så genomborrande vis ramar in en melankoli och trånande längtan som Maus och Nilssons otroliga tidsdokument. Någonting som förmodligen är viktigare text-mässigt i en låt än refrängen är just en låts första stycke och Hey Moons kvidande ”I know it's been so long since we saw each other last. I'm sure we'll find some way to make the time pass” penetrerar så djupt med en så basal träffsäkerhet att man direkt får kämpa för att hålla tårkanalerna under någon typ av kontroll. Ren magi. (AT)

  1. Lana Del Rey – Born To Die

När första stråken ljuder är det finito. Den här magiska låten har inte bara en underbar produktion med elektroniska trummor och finstämda stråkar, den har också en text så poetisk att den får lyssnaren att tycka att döden inte alls verkar så farlig. Lanas röst bjuder likt en guide in till en underbar upplevelse och sticket som är inbakat i refrängen får ståpälsen att skina med sin närvaro. Vackert, finstämt och en fantastiskt komponerad popballad. (SLu)

  1. James Blake – Retrograde

Otroliga Retrograde, som för övrigt blev vinnare av Ivor Novello Awards – världsvida känt som en av de viktigaste plattformarna för Storbritanniens låttextskrivar- och kompositörtalanger – för Best Contemporary Song 2014, är en fantastiskt ärlig och längtansfull konversation mellan två törstande hjärtan. Låten sägs ha inspirerats av Blakes förhållande till Warpaints gitarrist och sångare Theresa Wayman. Och Blake lyckas på ett genialt vis fånga en känsla som resonerar på en nivå som nästan känns oförskämt träffsäker. Detta inramat av en musikalitet och ett sinne för melodi som är in i benmärgen förhäxande och angenämt att förlamas till. (AT)

  1. Lykke Li – I Follow Rivers

Det var svårt att undvika den här låten som 20-någonting och på indieklubb i Stockholm. De legendariska bjällrorna och den suggestiva basen lockar till dans och allsång utan dess måtta. Refrängen är som en käftsmäll. Den knockar en till backen för att sedan plocka upp en igen när den utdragna versen återkommer. Lykkes röst är självsäker och med den här låten hittade hon sin plats i svensk pophistoria. Att tillägga är att remixen från Punks Jump Up är minst sagt lika ikonisk för den inbitne indieklubb-besökaren. (SLu)

  1. Sufjan Stevens – Fourth Of July

På filmcommunityt Letterboxd skrev profilen Marian följande mycket kärnfulla sammanfattning av filmen Call Me By Your Name: ”me: crying. sufjan stevens: sob bitch. me: ok.” Detta då Sufjan Stevens bidrog med musik till några av filmens mest känslostarka scener. Men Stevens har nog aldrig varit så emotionellt drabbande som på 2015 års album Carrie & Lowell som skrevs efter hans mammas bortgång. Och allra mest gripande är de naket uppriktiga och kärleksfulla minuter som är Fourth Of July. (BS)

  1. First Aid Kit – Emmylou

Polarprisutdelningen i Stockholm nionde juni 2015 är ett starkt ögonblick i musikhistorien, Svedmyra-systrarna Söderberg sjunger sin hit Emmylou för en rörd Emmylou Harris som tilldelats årets pris. I videon till Emmylou ses Klara och Johanna i ett ökenlandskap, långt bort ifrån svensk lövhalka och novembergråa skyar. Låten är en hyllning, en dagdröm, en längtan tillbaka till sommar. First Aid Kits varma countrypärla med en kärna av svenskt vemod är för evigt en modern klassiker. (VL)

  1. Grimes – Oblivion

Om man vill sammanfatta hela tiotalet med en enda artist, då ligger Claire Boucher rätt så bra till. Under de senaste decenniet har DIY:andet kommit tillbaka starkt, med allt vad SoundCloud-rappare och bedroompop-Youtubers heter. Men redan innan allt det där så fanns Boucher där som Grimes och visade att man inte behöver världens fetaste studio eller alla prylar från 4Sound. Med, relativt, enkla medel och ett kreativt sinne skapade hon popmusik på sina egna premisser. För att tala klarspråk: hon gjorde precis va fan hon själv ville. Och det har hon fortsatt med sedan den bejublade starten.

På hennes mest klassiska hit, den studsande och gosiga Oblivion, sätter hon stämningen direkt med det lätta oh:andet. Sedan flyter allt bara vidare och helheten blir till en sockersöt DIY-kanon som är totalt oemotståndlig. Oblivion är en låt som alla känner igen, som sätter sig, som man inte tröttnar på och som är direkt omöjlig att tycka illa om för att den är så fjäderlätt och go. Oblivion är en typisk atypisk tiotalshit. (JE)

  1. Lana Del Rey – Video Games

En låt som är omöjlig att ogilla. Retrospektivt rökig, sentimentalt romantisk och samtidigt ständigt modern och träffsäker. Ett exempel ligger i hur Del Reys perfekta rytmiska tajming – när hon säger ordet ”time” i frasen ”I tell you all the time” – lägger sig så gudomligt på den svällande refrängens första anslag från pianot i bakgrunden. Något som skulle kunna användas som ett bevis för att det faktiskt finns högre heliga makter någonstans ibland oss. Jag kan lyssna på just de få sekunderna resten av mitt liv och aldrig behöva höra någonting annat för att vara evigt nöjd. Detta om nu inte resterande delar av låten var så förbannat perfekta de också. (AT)

  1. Robyn – Dancing On My Own

Tårar. Skratt. Dans som pågått hela natten. En låt vars intro med sina ekande och hårda syntar på en millisekund är igenkännlig. Robyns electropopballad har fått många, inklusive undertecknad, att känna alla känslor som finns i hela världen. Det unika med den här låten är att den samlar grunden till en hjärtskärande ballad och blandar upp det med snabba discorytmer som gör det omöjligt att sitta still. 

Med Dancing On My Own satte hon ett popsound på kartan så unikt att det senare blev roten till den alternativa danspoppen vi hör överallt idag. Med textrader så briljanta att man inte riktigt vet om det är läge att gråta eller le. Det är lika delar en ledsam kärlekslåt som det är styrkedroppar på individnivå. Den är också lika kaxigt bitsk som den är sårbar och mjuk. Vem behöver inte en sådan här skjuts när hjärtat gått i tusen bitar? Eller som Robyn uttrycker det "I'm giving it my all, but I'm not the girl you're taking home".

Uppbyggnaden mellan verserna, refrängen och främst bryggan är riktigt intelligenta och bidrar till den tvådelade känslan av eufori och ledsamhet. Det är ändå en terapeutisk låt som visar på att man ibland bara måste dansa bort ledsamheten, sorgen och allt det onda som finns i världen. Den magiska basen, de häpnadsväckande syntarna och trummaskinerna vet exakt vad de ska göra. De träffar rakt in i hjärteroten och det är svårt, nej omöjligt, att sitta helt still än idag. (SLu)

SPOTIFY: Här hittar du alla låtar i en och samma spellista (med undantag för några som inte finns på streamingtjänsten)

Kolla in hela listan från start

Det var vi som röstade fram listan: Amelie Schenström, Anders Fridh, Andreas Bäckman, Andreas Fällman, Andreas Trella, Björn Schagerström, Camilla Johansson, Daniel Horn, Frida Lindström, Jesper Robild, Johan Jacobsson Franzén, Jonathan Eklund, Jonathan Sindihebura, Jonatan Södergren, Josefi Jönsson, Kristofer Hadodo, Mathias Skeppstedt, Morgan Storesund Skarin, Ola Palmström, Sara Karlsson, Simon Lundberg, Tommy Juto och Veronica Larsen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA