x

KRÖNIKA: Din förnekelse tar inte bort Aviciis avtryck

KRÖNIKA: Din förnekelse tar inte bort Aviciis avtryck

”Vi brukade prata om kärlek, drömmar och rädslor, Tim och jag. Och en av de drömmar vi hade var att starta ett band och spela våra låtar tillsammans med en orkester. Och här är vi nu!” sa en märkbart rörd Carl Falk igår. På en scen han delade med en fullskalig orkester och några av de som arbetat allra närmast Tim ”Avicii” Bergling. Tim själv fick aldrig chansen att uppfylla drömmen om att höra sina låtar med stråkar, blås och kör. Men det fick vi.

Att prata om att Avicii aldrig haft någon inverkan på den internationella musikvärlden är som att ha legat och tryckt under en sten det senaste decenniet. Med skygglapparna uppe och foliehatten på sin spets. Därför gjorde det mig uppriktigt talat ledsen att läsa så förminskande ord om det som skedde på Friends Arena igår – och det Tim gjort för sin musikscen. Hur han hittade ett sound som inte funnits på EDM-scenen tidigare och som till och med lyckades omvända en grupp av människor som aldrig ens hade trott sig kunna uppskatta genren. För handen på hjärtat har jag aldrig träffat någon som inte skulle ha dansat med till Wake Me Up, Levels eller Hey Brother. Det var något i det Tim skapade som hakade sig fast och drog en till sig. Att detta inte skulle vara bevis nog är för mig förundrande. Att istället förminska för att man själv har en syn på den publik man tror att en artist enkom har, vilket vi igår fick se totala motsatsen av, det är bara småsint.

Igår satt jag mittemellan min mamma och lillasyster. Tre olika generationer, tre olika musiksmaker, tre vitt skilda personligheter. Alla där för att vi förenats i det Tim gjort, för att vi tillsammans hittat någon form av röd tråd i det han skapat. Runtomkring oss alla olika ålderskategorier, alla olika bakgrunder, klädstilar och personligheter. Men alla på samma sätt förenade genom denna samma röda tråd som jag, min mamma och syster – och för kvällen i känslan av att vilja hylla någon som under sin korta tid lyckats göra ett så stort intryck.

Och igår kom en dag jag aldrig trodde skulle komma. Där tårarna kom rinnandes nedför kinderna till tonerna av Levels. Fötterna kunde inte stå stilla, i sann anda av det som är min generations kanske främsta anthem. Men stämningen i det utrymme, som ikväll inhyste 58 000 personer, var plötsligt så kompakt. Det kändes nästintill som ett vakuum när ett sista filmklipp projicerades på scen av en leende Tim Bergling. Plötsligt forsade det obehindrat. Inte bara hos mig, utan även hos stolsgrannarna och de på raderna runtomkring. Nere i den stående massan fångades tårar som rann i takt med stråkarna på bild. Varannan ögonkontakt på vägen ner från läktaren, i toalettkön och på väg ut ur arenan var rödgråten.

Kanske var vi på två olika ställen igår, jag och Emil Viksell. För av det jag såg upplevde vi alla samma sak där och då. En kollektiv önskan om att få tacka Tim för det han gett oss, det han lämnat efter sig i världen och det avtryck han alltid kommer att ha på kommande generationer. Oavsett vad någon annan säger går inte det att ta ifrån dig.

Så tack, Tim. Jag hoppas du såg på när vi fyllde Friends Arena för dig igår. När 58 000 personer spred en sådan kärlek till varandra – och tyst slöt ett löfte om att aldrig låta det du och din musik är tystna.

LÄS OCKSÅ: Därför recenserar vi inte Björks Sverigespelning


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA