x

KLASSIKERN: Musik som gör dig galen

KLASSIKERN: Musik som gör dig galen

… nånting med mer djup. Nånting som för varje lyssning skulle innebära att jag funnit ett nytt lager att upptäcka. Jag var väl runt 15 eller 16 år när jag började inse att jag nu kunde varenda stavelse utantill på båda Use Your Illusion-plattorna, samt hur det nyinköpta begagnade exemplaret av Mötley Crües Dr. Feelgood inte gav lika mycket substans som jag hade hoppats. Inget ont om den plattan, som absolubesitter några av Mötley Crües bästa alster. Men framför allt spåret She Goes Downs transparent sexuella och något manschauvinistiska inställning kring att ligga med plastiga supermodeller fick mig att långsamt börja begrava min tidigare självutnämnda titel som sleazerockare.

Så jag lämnade den ändå hyfsat imponerande skivsamlingen i mitt rum för att istället bestiga min fars oändliga Babylontorn av CD-skivor, i hopp om att det här skulle finnas något med mer substans. Jag behövde inte klättra långt innan jag helt plötsligt fann mig själv hypnotiserad av det svartvita dubbelalbumets förhäxande omslag. Medan jag förtrollades av den skräckinjagande simpliciteten av albumets estetiska utformning gick mitt huvud igenom allt jag tidigare hade hört om denna redan suggererande skapelse. Framför allt rykten om folk som tack vare just denna förbannade skapelse tydligen hade tappat sitt förstånd och blivit mentalt rubbade för resten av livet.

Artikeln fortsätter under muren

gallery_large

Med en slags inställning av ”okej, nu gör vi detta. Det får bära eller brista” tog jag utan fars vetskap upp denna talisman till album upp till mitt kvava och ovädrade rum, stoppade in CD 1 och skruvade upp volymen till 35. Detta var på min skivspelare en perfekt volymnivå för att spela riktigt högt, men ändå inte så pass högt att morsan behövde storma upp och avlossa några aggressiva bankningar på dörren. Jag minns att jag nästan var skakig av nervositet när den mycket dova inledningen till In The Flesh? började ljuda från högtalarna. Vad skulle detta bli?

Eftersom jag direkt insåg att ljudet var för lågt gick jag givetvis och höjde volymen runt tio till 15 nivåer, då givetvis låten likt ett krypskyttegevärs skott träffade mig och tycktes slunga mig ner på golvet. Och så stod Pandoras ask öppen och skulle aldrig gå att stänga igen.

Till ljudet av den stegrande intensiteten som efter cirka 35 sekunder ackompanjeras med Rick Wrights helt plötsligt svällande orgel, Nick Masons pulserande och marscherande rytm, David Gilmours oförlåtande gitarrstegring, och Roger Waters pressande bas började en stark rädsla alstras inom mig. Kanske borde jag bara lyssnat på den där jävla Dr. Feelgood istället.

Pink Floyds mytomspunna The Wall spelades sedan varje dag till, från, innan, efter och ofta även på skolans uttröttande lektioner. Framför allt ett av spåren tycktes extra lockande att slå på när historielektionerna något för pennalistiskt började intyga om hur dum i huvudet man var om man inte hade koll på att Karl X Gustav slöt freden i Roskilde år 1658.

Jag studerade istället slaviskt varenda textrad, frasering och instrumentering på The Wall till den nivån att jag snart någorlunda kunde spela med i varenda låt på min hyfsat nyinköpta akustiska Washburn, inklusive majoriteten av Gilmours solon. Och givetvis satt texterna fastetsade hårdare än vad de heliga psalmerna gjorde för den dåvarande ärkebiskopen. Rutinen var att minst en gång per dag efter plugget stänga in sig på rummet, sätta på skivan på krämig volym och spela samt sjunga med till samtliga spår från början till slut. Ibland blev det akustiska ”unplugged”-sessioner. Andra gånger fick Les Paulen visa var det tyngre skåpet skulle stå.

Det dröjde givetvis inte länge innan man började inse, samt fick nyss om att denna platta dolde någonting annat än bara 26 av världens bästa låtar. Det var första gången jag fick lära mig att det existerade något så transcendentalt som entiteten kallad ”konceptalbum”. Och med detta som vetskap blev studierna kring framför allt lyriken allt mer koncentrerad. För nu gällde det att försöka knäcka koden bakom en upptäckt som för mig vid detta tillfälle till synes verkade viktigare än sexualitet eller andra pubertetskopplade åkommor som allt för ofta definierar ens liv vid den sköra och förvirrande 15-årsperioden.

Artikeln fortsätter under bilden

gallery_large

Berättelsen som jag trodde mig finna, men snarare själv konstruerade, var en värld i krig. En värld som tack vare ett fascistiskt och allt mer nonchalerande samhälle hade isolerat sig bakom gigantiska murar. Dessa murar hade skapat ett samhälle som till en början visst var fritt från yttre bekymmer och påfrestningar. Men med tiden hade denna isolering gjort folk så pass inskränkta och avstängda från verkligheten att en blödande dystopi sakta men säkert förgiftat allt och alla inom murarnas täta massa. En spridande mani och – framför allt – psykisk ohälsa från all samhällelig homogenisering börjar driva folk till vansinne. I sin förtvivlan och jakt på frihet söker en grupp människor sig mot de gigantiska murarna för att förhoppningsvis kunna finna, eller själva skapa en spricka för att ta sig ut.

Detta stämde givetvis inte helt och hållet, men var ungefär hur jag såg meningen med The Wall ett bra tag. Detta tills jag och min gode kamrat Micke en vacker skoldag bestämde oss för att skriva ut samtliga låttexter, samt även för första gången de förklaringar och reflektioner kring varje låt som fanns utifrån intervjuer med Roger Waters. Och vi tyckte oss snabbt finna varje liten missad detalj, det hemliga meddelandet när man spelar Empty Spaces baklänges, dolda meningar och gömda metaforer.

Efter denna session, och med den nya vetskapen om albumets faktiska handling – den om en rockstjärnas psykologiska bortkoppling från sin omvärld – var det någonting som hände. Jag minns tydligt hur en stark ångest började tynga ner kroppen och göra synen mer tunnelformad. Albumet handlade alltså om förtärande på individnivå. Så det var därför folk blev sjuka av detta album.

På vägen hem från skolan samma dag var det enda jag tyckte mig kunna se i Gurkstadens slokande fasader mönstret av brickor som bildade det hypnotiserande mönstret från skivomslaget. På väggar, tak, bussens säten, marken. Överallt. Jag spelade varken gitarr eller sjung någon låt från The Wall när jag kom hem. Utan lät den bedövande tystnaden få ljuda istället.

Artikeln fortsätter under bilden

gallery_large

På kvällen med familjen framför TV:n satt jag med vad som kändes som en blandning mellan dödsångest och feber. Jag vaknade till från någon slags halvförlamning och hade omärkbart klottrat ett perfekt The Wall-mönster av de existerande horisontella linjerna i mitt kollegieblock, när min far helt plötsligt utbrast: ”bli inte galen nu Andreas”.

De kommande nätternas mardrömmar är delvis för abstrakta men även för hemska för att beskriva med det skriftliga språket. Jag vågade aldrig berätta hur dåligt jag mådde och hur ångestladdad och rädd jag konstant kände mig de kommande veckorna. Vetskapen om att det även fanns en film som skulle visualisera allt det jag plötsligt fruktade gjorde inte saken bättre. Jag klarade inte ens av att fantisera fram en skärmdump från filmen. Jag var galen. Galler i fönstret. Det måste ha funnits en dörr i väggen när jag kom in.

Men ångesten och rädslan växte snart till en styrka, och en absolut starkare koppling samt respekt för The Wall som numera var mer än ett album i min värld. Det var en livsförändring. Jag vågade inte se filmen på flera år. Men när jag väl gjorde det tyckte jag ändå den var bättre än många fortfarande hävdar att den är. Och jag tycktes överleva den utan minsta fruktad sinnesförvirring.

Min mur var riven, och jag hade tagit mig ut på andra sidan helt oskadd. Jag återgick till en mer varierad musikkonsumtion. Ibland kanske även tillbaka till de något mer ytliga av låtar.

Låtar som snabbt blev ointressanta och linjära. Låtar som gjorde att jag började känna mig ostimulerad. Jag började känna mig stagnerad. Jag behövde någonting annat. Jag behövde någonting med mer tyngd. Jag behövde …

LÄS OCKSÅ: Det här är allt du behöver veta om 2010-talet, typ


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA