x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Bättre än Metallica

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Bättre än Metallica

GAFFAs Emil Viksell berättar om ett platt, ihåligt men samtidigt så överjävligt fläskigt “mellanspår” som kom att bli Roxettes absolut bästa låt.

Paint är Roxettes mest underskattade låt. Vilket egentligen inte är så konstigt. Den trängs med The Look, Dressed For Success, Dangerous och Listen To Your Heart, bland massa andra, på duons absolut bästa skiva Look Sharp! (1988). Det är svårt att hävda sig i ett sådant sällskap.

Visst är Look Sharp! mest en lättviktig popplatta. Men i den traditionen är det ett av de bästa albumen någonsin. På det här albumet nyttjar Per Gessle all den kunskap han förvärvat som nitisk popnörd sedan barnsben och Marie Fredrikssons röst lyfter låtarna till absolut högsta altitud.

Ett tidsdokument

Det har alltid låtit som att Gessle tagit sig an låtskrivandet som en ingenjör. Det är väl därför både han och Roxette blev så stora. Samtidigt som det alltid har känts som att det har fattats något i stora delar av hans produktion. Den närmast mekaniska synen på pophantverket får ofta hans låtar att eka andefattigt och sakna riktigt liv.

Men det har som sagt alltid vägts upp av låtarnas tekniska fullkomlighet och Fredrikssons förmåga att blåsa liv i de maskinmässiga konstruktionerna med sin röst. Paint är ett stycke av självklar teknisk briljans. Till stor del för att Gessle låtit sådana då glödande artister som Madonna och Prince färga låten. På så sätt är den så att säga något mindre Roxette-ljudande än deras andra låtar. Den representerar ett sound – trots att den är långt ifrån gruppens mest kända låt och inte släpptes som singel – som utgjorde 80-talet. Dess tidsdokument-skimmer är antagligen en av orsakerna till att den låter så bra idag.  

Den kände Roxette-producenten Clarence Öfwerman producerade duons samtliga plattor från Pearls Of Passion (1986)  till Travelling (2012). På Look Sharp! är ljudet krispigt, minst sagt, och allra krispigast är det på Paint. Tillsammans med de knivskarpa riffen och genomgående närmast barnsligt tydliga instrumentspel, blir det en ljudbild av monumental klarhet.

Ett slöjlikt sound

Gessle tar verserna och Fredriksson refrängerna. Den senares röst ligger lite längre bak i mixen och har ett slöjlikt sound, vilket gör att det känns som att flor draperas över de vassa instrumenten. Sedan är det bara "blaha", "blaha" med texten. Gessle har nog aldrig egentligen brytt sig om ordens innebörd. Det ska mest vara ljud ur munnen som passar med resten av produktionen. Och vad gör väl egentligen det när vi rör oss i en genomkommersialiserad popvärld. Låter det så funkar det.

Paint är en perfekt kombo av Gessles ”yin” och Fredrikssons ”yang”. På The Look, antagligen deras mest kända låt, från samma album, funkar inte samarbetet lika bra. Där blir krispigheten och klarheten snarare forcerad och duon skriker mer eller mindre ikapp. Paint har inte alls denna vulgaritet. Den är mera omsorgsfullt konstruerad. Kanske tänkte de att detta skulle vara något slags ”mellanlåt”, inklämd mellan betydligt mer ansträngt komponerade stycken. Den känns mer otvungen i all sin överproduktion.

Precis som superhitten The Look saknar mellanlåtarna Dance Away, Cry och Shadow Of A Doubt det handlag som förärades Paint, trots att de är fullt dugliga poplåtar. De låter dåsiga jämte denna vitala slagdänga.

”Fet och otroligt ofet”

Hur det gick sen vet ju alla vid det här laget. Roxette tog hela världen med storm. Den svenska poppen har ABBA, inget, inget, Roxette, inget, resten. Om man ser till skivförsäljning. Men det var andra låtar än Paint som ledde till den framgången. Jag har egentligen bara hört en person prata om den här låten – Little Jinder. Hon använde låten som referens när hon mixade Kvicksand. Hon ville åt det tunna sound som ”ändå låter fett”, som hon uttryckte det i podden Hemma Hos Strage. ”Fet och otroligt ofet”, beskrev hon träffande soundet på Paint.

Och det är väl kanske det som är själva grejen med den här låten. Den är platt och ihålig men samtidigt så överjävligt fläskig. Samtliga låtar på ett förment tungt album som Metallicas … And Justice For All (1988) poserar som fläsk, men låter mest bara som papp. Paint är fläsk. Rent fläsk. Det är klart att Gessle och Fredriksson till och med slår thrash-legendarerna på fingrarna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA