x

Hur mår Little Dragon egentligen?

Hur mår Little Dragon egentligen?

Hur mår Little Dragon, egentligen? De fyra vännerna har varit över hela världen men på senare tid har resan landat i teambuilding och rannsakan. Nu är de tillbaka med nya jag, i samma band.

I ett gammalt hus inte långt från centralen i Göteborg finns en gömd skatt. Om man med skatt menar en stor studio fullpackad med instrument. Det är där som Little Dragon huserat sedan tidigt 00-tal. Från början bodde bandet i huset till och med.

– Men det var våningen under, berättar bandets syntansvarige Håkan Wirenstrand, medan han visar ett skåp fyllt av modulatorer och pedaler som ska säljas så småningom. 

– Att flytta in här var det bästa beslutet vi tagit … tänk om man hade tagit fler lika bra beslut i sitt liv, fyller Erik Bodin, bandets trummis, i.

Det är inte en konstig åsikt. Det är ju från det här huset, från den här studion, som Little Dragon vuxit fram och blivit allt större. Det är också här de skapat nya albumet New Me, Same Us. Och visst har de haft några hits genom åren – som Ritual Union och Wildfire – men framgången har i stort skett över tid, snarare än över en natt. 

– Jag tror det varit bra, det är som att man växer i kläderna lite grann, säger basisten Fredrik Wallin när vi slagit oss ner i köket. Det känns som att många mår dåligt av att blåsa upp stort, de blir halvt galna av det på grund av all press. Det är klart vi haft press också, men det är mer att man kämpar lite, sen får man lite.

– Och att bli megastor när man är ung, när man inte är så jävla stabil … och du vet, går det snabbt upp kan det gå snabbt ner, säger bandets sångare Yukimi Nagano.

Gör det att ni är mindre beroende av spellistor, av vad radiokanaler spelar, av att ha hits?

Y: – Jo, kanske, fast folk glömmer bort fort också. Jag är likadan. Än så länge har vi hamnat på en del spellistor med nya singeln och alla är glada, för det är viktigt. Det hade säkert kommit folk på våra spelningar oavsett, men hade man sålt slut? 

F: – Jag tror att vi har ett rykte om att vara ett bra liveband, det tror jag håller en del intresse  uppe också. Folk vill se oss.

E: – Det känns mer logiskt att ha växt fram, radioplugs och såna läskiga ord är mer som att man betalar folk för att övertyga folk. Det är nästan lite korrupt.

Det är intressant i en tid när man pratar en del om fejkade streams. Frågan är hur stor skillnaden är mellan det och att ens skivbolag äger Spotify …

E: – Det är ju ändå programmerarna som äger världen, då kan man väl kittla dem lite så de köper en dyr server.

F: – Det är en tråkig tendens att allt ska mätas i följare och streams. Att det är ett mått på framgång.

Y: – Mm, det är så ofta man pratar med någon som inte känner till vårt band, sen helt plötsligt “ni har ju SKITmånga följare på Spotfiy” ... som att vi därför också är bra.

F: – Vi hade en del förband i USA som hade hur många följare på Instagram som helst. Vi tänkte att de lär ju vara skitstora, men det kom inga på deras gigs. Det är väl fine, ingen värdering i det … eller det kanske det är.

ÅTERFÖRÄLSKADE

Det är en uppsluppen stämning i studioköket. Yukimi har med sig nötter, choklad och riskakor – “så får vi äta lunch senare” – och det märks att man sitter med gamla vänner. Skämten haglar, trådar plockas upp och tappas bort. Vi kommer in på något som nämnts i ett pressutskick, att bandet på nya albumet New Me, Same Us ska ha återförälskat sig i sina instrument.

F: – Jag vet inte om det var uttalat, men det känns lite så. Innan har vi haft rätt mycket programmerat, nu blev det mer livetagningar.

E: – Tidigare har i kanske tagit i våra demospår med silkesvantar, nu var vi inte rädda för att bara säga “kom igen, nu spelar vi”. Jag tror också det var så att vi fick lite feedback från skivbolaget om att det gärna fick bli lite mer organiskt, lite mer kött, lite mer fingrar på grejer. Vi tog det kanske bokstavligt, satte fingret på strängen. För det är en rätt strängorienterad skiva …

F: – Men det är ingen sträng skiva.

Y: – Fy fan va tråkigt!

Humorn är som bevisat närvarande, även om den är göteborgsk och kanske inte faller alla i smaken skrattas det friskt. Sen flyter vi sömlöst vidare in i hur arbetssättet både påverkat slutresultatet och dem som medlemmar i bandet.

E: – Det var grymt att vi gjorde så här, för det känns som att vi kom närmare varandra genom låtarna. När man vågar börja om från grunden, och spelar låtarna, då blir det en mer naturlig kontakt med dem.

Y: – Mm, vi har gått ifrån grundskisserna och varit okej, eller mer eller mindre okej, med att inte vara så försiktiga med dem.

F: – Vi har tillåtit meningsskiljaktigheter, sånt kan bli rätt laddat annars.

Y: – Jo, det är ju lätt så att man blir fäst vid sina egna skisser.

Är det svårt att släppa på sitt ego, att låta andra komma in och pilla?

Det blir tyst till en början, de fyra medlemmarna verkar hålla med varandra men det tar någon extra sekund innan Yukimi tar ordet.

Y: – Ja, det är jättesvårt. Fortfarande! Och gör vi en skiva till kommer det vara svårt då också.

H: – Ibland har man mycket känslor för en låt. Då kan det bli jobbigt.

E: – Och då har det ändå varit lättare än någonsin den här gången.

Y– Det handlar om dagsform också. Ena dagen känner jag ingenting eller tycker att något nytt i min skiss förstört allt. Nästa dag kan jag tycka att det var helt rätt väg gå.

"HUR MÅR DU EGENTLIGEN?"

I november uppdaterar bandet sin Facebook med en status: “This year has been about us connecting as a band and as friends”. En mening som tyder på att allt kanske inte varit perfekt den senaste tiden, men har det stormat rejält?

F: – Vi har väl inte haft några stora konflikter, men vi har jobbat på oss. Vi har pratat mer, upptäckt nya lager.

Y: – Det är lätt att man åker på turné, är i sin sfär, gör sin grej. Alla gör bara sitt. Det är som i en relation, att allt flyter på och man tror att man känner varandra, men vänta, hur mår du egentligen?

E: – Vi har börjat med bandmöten, det är helt grymt! Man berättar hur man mår och så, det är jävligt bra.

Jag tänker att det är lätt att ta varandra för givet, att de fina i alla relationer är att man faktiskt väljer varandra. Inte att det bara tuggar på “för att” ...

E: – Ja, verkligen. För det är ju också så att bandet har rullat på, det har blivit en inkomstkälla och en egen identitet. Till slut undrar man, kan vi ens styra det här? 

F: – Sen inser man att det faktiskt är vi som är bandet.

E: – Ja, det är ju fritt fram att göra vad fan som helst. Det känns som att vi öppnat upp kring det litegrann. Det här bandet har funkat för att det är vi som gör det. Oavsett hur vi gör det. Det är gött att släppa lite på den fängelsekänsla som kan uppstå när man känner “har jag valt det här egentligen?”.

F: – Så vi har gjort lite teambuilding-grejer, åkt iväg och bastat sådär. Vi har försökt omvärdera vår vänskap och även det professionella. För alla har sitt, då är det lätt att bara åka med. Det gäller att stanna upp, vad vill vi göra? Vi måste ingenting.

"SAMMA SNEDA KNÄ MEN NYA CELLER"

Det nya albumet heter alltså New Me, Same Us – en titel som känns som ett svar på allt vad “har det varit tjall i bandet”-frågor heter. Textmässigt handlar det också mycket om förändring, att ta vägen någonstans men fortfarande vara den man alltid varit. Eller … kanske inte.

Y: – Acceptans till förändringar som sker av sig självt, det är sånt jag tänkt mycket på. Det återkommer ju i bandform, att man kan känna sig som en annan person än den som de andra kommer ihåg. Det måste man få att synka, för samtidigt är man samma. På ett mer flummigt universellt plan går vi ju alla tillbaka till jorden hela tiden. Jag känner mig ny och jag lever nu, men sen blir jag jord, maskar och blommor. Det är nytt, men samma. 

E: – Vem är jag? Hehe.

Y: – Det är också en titel!

E: – Det är ju hur flummigt som helst, att man egentligen bara är en uppsättning atomer med ett känsloliv och en tro om att man är något speciellt. Jag har levt i 39 år, det är samma sneda knä som när jag var 19, men det är nya celler. Det är ändå en identitet som förändras hela tiden, samtidigt som man är samma sig själv. Jag tror de här tankarna hänger ihop med att börja närma sig 40, haha. Eller åtminstone att fundera över livets begränsade tidsspann.

Y: – Döden, döden, döden.

E: – Ja, vi har ju varken valt att leva eller dö. Det bara blev så. Det kan du ta med dig!

Y: – Det är så jävla sunt att tänka på döden, varför gör vi inte det mer? I vårt samhälle blir vi så distraherade hela tiden, medan man i många äldre kulturer har kontemplerat på döden för att förbereda sig för det oundvikliga. Jag tror vi behöver den påminnelsen varje dag.

E: – Det är egentligen känslan till en jädra go smiley, för det är här och nu som gäller. Det är öppet mål! Man har satt upp massa hinder, det går inte, det går inte. Jo, det går för du lever. Nu kan det gå. Om du köper en server och lurar Spotify, då kanske det går. Jag tycker det är härligt, det är en överlevnadsexpert som gör något sånt!

SIDESTORY: Vad ska Little Dragon egentligen heta?

Ibland hamnar man bara någonstans under en intervju. Som när ett samtal om omslag på Spotify helt plötsligt öppnar upp till en mycket viktigare bandfråga.

E: – Jag kan ju känna att vi borde byta bandnamn snart.

F: – Det har jag också känt!

Y: – Va?! Jag gillar vårt namn.

E: – Jag gillar det väl också, eller det är inget fel på det … men det är inte så coolt.

Y: – Jag tycker det är ascoolt!

F: – Efter typ tio år sa Håkans tjej till honom att “du, ert bandnamn, det är ju inte så …”

Y: – Jag tycker det är ett typiskt bandnamn. Jag gillar inte bandnamn som är komplicerade, vissa är bara självklara och har en lättsamhet över sig. Beatles, är det ett bandnamn?

F: – Haha, jag gillar att du ifrågasätter ett av tidernas mest kända bandnamn.

Y: – Jaaajaa, men som serpentwithfeet, där tänker jag bara vilket jobbigt bandnamn. Sen gör han ju också väldigt pretentiös musik.

F: “– Okej, men tycker du vi ska utlysa en tävling om ett nytt bandnamn i nästa GAFFA?








Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA