x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 378-368

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 378-368

Under sommaren 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt. 

  1. Please Mr. Gravedigger (från David Bowie, 1967)

David Bowies debutalbum är och förblir det absolut underligaste som den mannen någonsin gjort. Högre upp (men inte mycket högre upp) i listan kommer fler exempel på varför. Men Please Mr. Gravedigger räcker ganska långt. Till ljudet av åska och regn håller David Bowie sjungandes en dialog med en gravgrävare. Bowie tar rollen som en mördare som dödat en tio-årig tjej och manar på gravgrävaren att ta en guldlock från hennes hår. Tror jag, det är lite oklart. Jag menar, vad är det här för låt? Den är så himla konstig! Ibland kan det faktiskt kännas som att Bowie fått en psykos, speciellt under inspelningen av Please Mr. Gravedigger

377-376. Revolutionary Song, Pt. 1 och Revolutionary Song, Pt. 2 (från Just A Gigolo, 1978)

1978 var David Bowie med i en svart komedi som hette Just A Gigolo. I filmen är Bowie en preussisk officer som kommer hem efter att ha deltagit i första världskriget. Väl hemma tvingas han börja jobba som en gigolo (manlig eskort) och blir till slut mördad på gatan i ett slagsmål mellan nazister och kommunister. Bowie själv har bidragit med två låtar till filmen. Båda låtarna är i princip bara att han trallar till en fiol i någon slags rysk melodi. Låter kanske inte så farligt? Det är det. Fiolen känns ostämd och Bowie trallar så pass falskt att det blir direkt plågsamt att ta sig igenom de tre minuterna som låtarna tillsammans utgör.

  1. Join The Gang (från David Bowie, 1967)

I Join The Gang introducerar David Bowie oss till ett band som han i låten kallar “the gang”. Det är bland annat Johnny som spelar sitar och Arthur som sjunger och dricker lite för mycket. Låten verkar vara någon typ av satir på psykedeliska grupper som bara sitter och röker gräs istället för att göra musik. Det hela ackompanjeras av ett ganska catchy lite Cabaret-inspirerat piano. Förutom att Join The Gang är jättekonstig och inte alls bra, avslutas den också i en kör av pruttljud som du önskar att du aldrig behövt lyssna på. Det är ärligt talat en helt fruktansvärd musikupplevelse.

  1. I Am With Name (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

1995 slog David Bowie och Brian Eno ihop sina inte längre så kloka huvuden för ett nytt samarbete. Det hela ska ha resulterat i så mycket musik att de enligt Bowie skulle ha kunnat släppa upp till fem album. Vilket också till en början var planen. Fem album som skulle handla om hur mänskligheten hanterade att ett nytt millennium var på väg att ta vid. Som tur var släpptes bara ett. Albumet följer historien om agenten Nathan Adler som i en dystopisk alternativ värld utreder konstbrott, där konstnärer mördar barn i sin skapandeprocess. Vad som står klart så här i efterhand är att Bowie och Eno tog sig själva på alldeles för stort allvar. I Am With Name kanske bidrar till att berätta den här högst oklara och pretentiösa berättelsen, men det är inte på något sätt en lyssningsbar låt. 

373. Chilly Down (från Labyrinth: The Original Soundtrack, 1986)

Chilly Down är den absolut löjligaste låten från soundtracket till filmen Labyrinth, den Wizard Of Oz-influerade musikalen från 1986 om en tjej som har hamnat i den onda trollkarlen David Bowies magiska labyrint. Vi minns den idag, kanske mest på grund av Bowies heltokiga frisyr. Men definitivt inte på grund av musiken. Varför är då Chilly Down så löjlig? För det första tramsar David Bowie loss totalt här med sin kanske fånigaste och mest tillgjorda sångstil någonsin. Sedan är det ju alla de här andra konstiga rösterna på låten, som jag gissar är olika karaktärer i filmen. Tillsammans är de “the fun gang” och jag vill aldrig behöva höra deras knasiga röster på en låt någonsin igen. 

372. Nuts (från Is It Any Wonder?, släppt 2020)

Den postuma EP:n Is It Any Wonder? som släpptes i år, 2020 är lite av ett mysterium. Här har man alltså valt att gräva i arkiven från 1997, året David Bowie släppte det UK Dub-inspirerade albumet Earthling. Earthling är ett okej album. Det här med UK Dub kändes som en inspirerande ny grej i ungefär tre låtar, innan Bowie fick slut på låtidéer. Därefter släpptes det dessutom en deluxe-version, med ett par extraspår ingen någonsin hade önskat sig. Och nu, 23 år senare, har man alltså grävt ännu djupare efter låtar absolut ingen hade velat höra. Nuts är en utfyllnadslåt som Bowie vid liv valde att aldrig visa världen. Det är lite jungletrummor, lite Saxofon, någon som roppar “Nuts!” och ja, det är typ det.

371. Wishful Beginnings (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

Här har vi ett annat exempel på hur målet helgade medlen ganska rejält för David Bowie på sitt konceptuella album från 1995. Viljan till att berätta den här dystopiska berättelsen om Nathan Adler och konstnärsmord verkade ta så pass mycket från sångarens uppmärksamhet att han glömde att själva låtarna också måste vara bra.

370. We Shall Go To Town (från Hours…[Expanded Edition], 1999)

Som om vi inte hade fått nog av David Bowies mest oinspirerade session någonsin – alltså den som tillslut blev sömnpillret Hours… – var det verkligen nödvändigt att släppa en extra-disc med ännu fler tråkiga låtar? Tydligen, det var ju trots allt i CD-eran och då skulle minsann allt se offentlighetens ljus. Till och med den här låten där Bowie verkar glömt att musik brukar ha en melodi och inte bara lite släpigt gnäll över typ ett ackord. 

369. The Laughing Gnome (singel från 1967)

Under 1967 hade Bowie fått nys om Velvet Underground och blev snabbt ett stort fan. Det var med New York-avantgardisterna i sina öron som han skrev The Laughing Gnome. En totalt vrickad låt om en skrattande gnom som inte går att fånga. I kör med en speedad röst á la Alvin Och Gänget sjunger Bowie i refrängen “ha ha ha, hi hi hi, I’m the Laughing Gnome and you can’t catch me”. Hur kan man säga sig ta inspiration från Velvet Underground och skapa en sådan här låt? Hur? HUR? Värt att nämna är också att David Bowie tvingades spela den här live på sin Sound+Vision-turné 1990 efter att han låtit sina biljettköpare få rösta om en låt som de ville höra. Folket ville höra The Laughing Gnome och folket fick höra The Laughing Gnome.

368. Video Crimes (från Tin Machine, 1989)

Den här låten får en att vilja slita av sina hörlurar och slänga dem genom fönstret. Det är något med kombinationen av grungigt skrän och brist på kreativitet som gör att Video Crimes bara blir en släpig sörja som suger all energi från sin närhet likt ett svart hål. Bowies väg ur sin pinsamma 80-talsimage var bildandet av det nästan lika pinsamma hårdrocksbandet Tin Machine. Gruppen som hade kunnat vara bra om Bowie bara hade haft några låtidéer kvar. Det hade han inte. Så istället gjorde de skräplåtar som den här.

Kolla in plats 367 till 353 här

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

LÄS OCKSÅ: Kurt Cobains gura såld – dyrast någonsin


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA