x

SÄMST JUST NU: ”Moderaterna måste sluta med musik”

SÄMST JUST NU: ”Moderaterna måste sluta med musik”

Det är orättvist egentligen, att trycka in en representant från Moderata Ungdomsförbundet (MUF) under den här kategorin. Själv har jag tidigare skrivit om U2, The Strokes och Daniel Adams-Ray under rubriken ”SÄMST JUST NU”. Och min kollega Andreas Bäckman verkställde en välbehövlig giljotinering av nationalhjälten Håkan Hellström. En ung och engagerad kvinna som bara vill uttrycka sig politiskt passar egentligen inte in här. Vad jag egentligen babblar om kan ni se i videon nedan.

Men, jag gör ju givetvis ett undantag. Eftersom tjejen själv antyder att andra – det vill säga de som är fattigare än vad hon är – är lata. Tärningen är kastad, hon kastade den första stenen och, klassikern, ”det var hon som började”, och så vidare. Jag tycker mig ha mandat att kontra med att uppgradera hennes korta skämskudde-rap till statusen ”låt” – och göra något slags utdragen recension. Eller ”låt” för den delen, på kanslisvenska heter det ”musiklåt med tillhörande text”, som jag lärde mig av riksåklagarens skrivelse angående Frej Larsson-fallet, gällande hot mot tjänsteman, som kom häromdagen.

Varken Moderaterna eller deras baby-squad, MUF, har varit särskilt lyckosamma i musikaliska sammanhang. När Richard Herrey och Wille Craaford är det starkaste man har så har man en svagare uppställning än Summerburst – har varje år. Hur mycket än Diggiloo Diggiley svänger så tänker jag inte upphöja den trudelutten till något slags klassikerstatus. Det är en varm, svängig och nu nostalgisk historia. Inget mer.

Craaford å andra sidan var med i den vitaste hiphopgruppen detta land någonsin skådat. Yes, vitare än Hov1. De hade till och med en låt, Tre Gringos, som var ett samarbete med dansbandet Thorleifs, som gick ut på att denna hiphoptrio ”åkte ut” till förorten och fascinerades av hur ”osvenskt” det var ”där ute”.

Moderaternas vallåt 2010, Allt Flyter, i sin tur, som Craaford gjorde tillsammans med en möjligen ännu vitare rappare Wille själv, Mange Schmidt, samt Sofia Talvik, var inte heller den särskilt minnesvärd. Annat för att den var ytterligare en bekräftelse på hur illa ställt det var med den musikaliska kräftgången hos högerpartiet.

Innan Allt Flyter fick vi den genompajiga peppdängan Sverige Jobbar! och efter det bjöd de på housepop-bangern Moderat Såklart! Långt innan dess ska Evert Taube ha uppträtt frekvent på Högerpartiets tillställningar, det parti som sedan blev Moderaterna. Alltså, något slags kredd genererar det väl. Jag tycker att den där påstådda nationalklenoden Taubes låtar låter förjävliga, men det går ju inte att förneka hans kulturella betydelse.

Någon gång på 80-talet drogs både musikjournalisten Fredrik Strage och den gamle gitarristen och musikentusiasten Henrik Schyffert till Moderaternas ungdomsorganisation MUF. Av anledningar som faktiskt är mer än lovligt otydliga. Det kan ha varit för att ungdomsorganisationen hade discokula eller alkohol eller fyllefester eller alltsamman. De verkar inte veta själva, och så kan det ju vara, för all del. Under ungdomen kan vad som helst som är ”bort” från det normalläge man alltid befinner sig i vara rena drömmen.

Men den musikaliska kraften inom politiken har för det mesta legat längre vänsterut på den traditionella politiska skalan. Den ”nykonservativa” och högerextrema rörelse som skördar framgångar i världen för tillfället har absolut ingenting med musik att göra. Och varken Bali, Arpi eller ens Bard – för att nämna några ivriga högerdemagoger – verkar lägga något vidare rebellisk vikt vid musik i sina politiska gärningar. Deras påstått rebelliska aura präglas snarare av att de säger förment förbjudna saker som ”alla tänker”, som n-ordet i Bards fall eller diverse omänskliggörande uttryck om människor som råkar vara födda i andra länder från både Bali och Arpi. 

Men där dessa högerradikaler, som vilt slickar den brunare delen av den politiska skalan i ändtarmsmynningen, ändå lyckats frammana något slags subversiv aura, så trampar Moderaterna och deras juniorer, MUF, fortfarande vatten. Trots att Sveriges mest minisemle-älskande partiledare Ulf Kristersson svärmar vilt för Sverigedemokraterna.                     

Det säger också en hel del att det bland annat är en ”ungsvensk”, det vill säga en person engagerad i SD:s ungdomsorganisation Ungsvenskarna, som delar filmen på den rap-entusiastiska MUF-tjejen. Dessutom med bildtexten ”Förbjud MUF”. Nej, det är fan inte kul när en sådan där Ungern-kåt galenpanna skriver så där. Man vet ju aldrig med de där – det kanske slår in.

Det är verkligen, verkligen inte specifikt den unga kvinnan i videon som är problemet med Moderaterna. Hon är snarare ett uttryck för det orimligt stora självförtroende som finns hos människor som har vuxit upp med silversked i mun och sedan omvandlat skiten till politik. Det är ett tecken på hur avgränsad hennes faktiska värld är – att hon utan att blinka (vilket jag antar att hon inte gjorde) kliver fram och ”rappar”, som att hon behärskar konsten.

Sedan, att dessutom låtsas som att den politiska striden i Sverige står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Och att dessutom servera en ”pratsång” som genererar en sekundärskam som känns in i själva märgen. ”How do you do fellow kids?”. Ja du, jag, vuxen enligt legget, mår dessvärre skit av det här.

Jag vet, ungdomar i allmänhet och ungdomsförbund i synnerhet är till för att chocka. Det ska föreslås sex med djur och sjungas osedliga visor på någon jävla kursgård. Men Moderaterna måste verkligen sluta med musik. De andra partierna också. Moderaterna har ägt sämst-titeln ganska länge nu, men resten har fan inte bjudit på några godbitar.

Musik och politik går måhända ihop som ler och långhalm. Men musik och svensk partipolitik går lika illa ihop som 1.Cuz och den där genomtorre moralsossen Lars El Hayek.  

Sluta med musik bara. Försök med politik istället.

KRÖNIKA: En vind som sjunger feminismen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA