x

Ina Lundström: "Det var en horsepundare i damunderkläder som pratsjöng Greatest Love Of All"

Ina Lundström: "Det var en horsepundare i damunderkläder som pratsjöng Greatest Love Of All"

Ina Lundström gör för närvarande succé med podden Flashback Forever. GAFFA ringde upp och snackade musik.

Kommer du från en musikalisk familj? 

– Inte som utövare, däremot som storkonsumenter. Min pappa är sjukt musikintresserad. Han ropade in mig i vardagsrummet, stängde dörren och spelade sin musik. Jag är likadan … Han spelade oftast jazz men även visor som Cornelis och Fred Åkerström. Han tog ingen hänsyn till min ålder, han kunde köra något långt trumsolo för mig när jag var tre år. Jag började göra blandband när jag var sex år. Den första låten på första sidan var Eternal Flame med Bangles. 

Vilket är ditt första musikminne?

– Jag minns en Fred Åkerström-låt, Han Hade Seglat För Om Masten. Det är en låt med Harry Brandelius från början. Den är oerhört nostalgisk, med en sjöman som rumlar runt hela världen. När han är jättelångt hemifrån så ser han en svensk flagga på ett skepp. Då börjar han minnas sitt hem och gråter. Jag blev alltid så ledsen när jag hörde den, men pappa sa att det säkert gick bra för sjömannen sen. Senare fick jag höra att farfar sagt samma sak till pappa. Nu spelar jag den för min dotter, så man kan säga att jag för traditionen vidare.

Vilken musik växte du upp med?

– Fram till tio-elvaårsåldern var det pappas musik som gällde. Sen kom givetvis en mörk period. Jag tyckte Dia Psalma hade otroliga texter om dödsstraff och andra ting. Det är mitt personliga lågvattenmärke. Från 13 år kom hiphop och R&B in i mitt liv, det var Biggie, Foxy Brown och Jay-Z. Foxy Brown och Jay-Z har en låt som heter Ain’t No Nigga, eller Ain’t No Playa i den städade versionen. Jag skrev i min dagbok att jag ville ha den på min begravning. 

Finns det någon musik du inte tål?

– Jag har väldigt svårt för Bob Dylan. Jag kan ju höra att hans mest countryiga skiva Nashville Skyline är bra, men … Morrissey är också en dealbreaker. Förr i tiden var jag stammis på Sejdeln på Andra Långgatan. Jag är en stammisperson … Jag hade alltid med mig ett CD-case med 24 skivor, vilket gjorde att jag också alltid fick välja musik. Sen började det dyka upp Morrissey-killar som spelade Morrissey. De hängde till och med upp en inramad bild på Morrissey som spelar fiol. Jag slutade gå dit då. 

Jag har fått intrycket av att du har svårt för människor som lyssnar på musik ironiskt. Kan du utveckla?

– Det är så onödigt. Ironi är så himla farligt. Vi som är födda i mitten på 80-talet fick inte ha riktiga känslor, det var töntigt. Allt som uttryckte en viktig, genuin känsla var fel. Ta Jag Ger Dig Min Morgon med Fred Åkerström. Den är helt fantastisk, med noll filter och noll självinsikt. Och sen kom den med i Torsk På Tallinn och jag blev så jävla ledsen. Jag älskar ju den låten. Det är kanske därför jag har svårt för Morrissey och Bob Dylan, de visar inte sina känslor riktigt. Kevin Rowland från Dexys Midnight Runners är som Fred Åkerström. Hans andra soloskiva innehöll covers på stora låtar. Det var en horsepundare i damunderkläder som pratsjöng Greatest Love Of All med Whitney Houston. 

Berätta om ditt förhållande till Alf Robertson.

Han har en gudomlig röst, kan verkligen förmedla känslor med sin röst. Hans texter är helt fantastiska, även hans översättningar. Jag är inte helsvensk, min mamma är från Indonesien, men han är det svenskaste jag vet. När han översätter Always On My Mind så blir det Tänker Nästan Jämt På Dig. Det var någon på Twitter som kallade honom ”den påvärmda pyttipannans Leonard Cohen”. 

Finns det någon musik du skäms för att du lyssnar på?

– Nej, inte efter att jag fick en fullt utvecklad hjärna i 15-årsåldern. Jag gillar musik oskamligt. Det kan hända att jag gillar EN låt med en artist. Så var det med Daft Punks Veridis Quo. När jag hörde den tänkte jag ”fan va gött, massor att upptäcka”. Jag lyssnade igenom Spotify, men det visade sig att det också var den enda låten jag gillade. 

Vilken är din största musikupplevelse? 

– Jag träffade min kille för över tio år sen. Vi sågs på en efterfest. Sen fick jag höra en låt som han hade gjort och jag blev jättekär. Den var så jävla bra, helt otroligt. Han är 100 procent okänd som musiker, men har gjort en del ihop med Roffe Ruff. Då kallar han sig Bubba Flexx. Låten heter Vakna och har en extremt sorglig text om en kille på efterfest som tar tjack. Jag fick min kompis att ringa Jakob, som han heter. ”Ina vill gärna träffa dig”. Jakob är väldigt skygg och spelar aldrig live, men när jag fyllde 30 så hade jag fest på Stigbergets första bryggeri. Då spelade han Vakna kompad av mina kompisar. 

Om någon artist, död eller levande, skulle skriva en låt om Ina Lundström, vem skulle det vara? 

– Det hade varit härligt om det var Alf. Det skulle vara en svulstig, känslospäckad jävel. Ingen festlåt, utan ganska sorglig. När jag var på mitt lägsta. Den skulle heta Ina. Bara det.

Vilken musik ska spelas på din begravning?

– Göteborgsmusikern Stefan Missios i konstellationen Hagatrion med Amanda Werne och Anders Grahn. De sjunger Picture In A Frame med Tom Waits. Sen kör vi Foxy Brown på efterfesten. 

MEST LÄST: Kritik efter Spotify-svenskens utspel: ”En störig girig liten skit”


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA