x

KRÖNIKA: Gör du musik för att du har något att säga – eller säger du något för att få göra musik?

KRÖNIKA: Gör du musik för att du har något att säga – eller säger du något för att få göra musik?

Ibland funderar jag på vad det egentligen är jag gillar med musik. Är det de musikaliska elementen? Alltså saker som melodier, falsettsång, trumsolon, gitarriff, arpeggiosyntar, moll7-ackord, sekundstämmor, åttondelssynkoper (gissa om jag gått på folkis), eller är det vad som gömmer sig bakom dessa musikaliska element? Jag tänker på mer odefinierbara termer som nerv, feeling, soul, närvaro, innerlighet och budskap. För visst finns det en skillnad mellan musik som görs för att man har något att säga, och den som säger något bara för att få göra musik.

Tanken slog rot i mig under en av sommarens få konserter. Det var Albin Lee Meldau som spelade på Kackelstugan på Öland. Spelningen bestod till största del av att han körde sitt senaste album På Svenska rakt upp och ner, från början till slut och utan konstigheter. Musikaliskt skiljer sig plattan en del från hans tidigare material, vilket rynkat ett antal recensentpannor i det här landet. Och jag fattar grejen, det gör jag. En av Sveriges största soulröster har gjort en skiva med enkla, raka melodier som vilken pizzeriatrubadur som helst skulle kunna tralla sig igenom. Det är klart att man blir förvånad. Samtidigt är det något av det finaste som Albin Lee Meldau skulle kunna göra.

Han har nämligen någonting att säga. Hela skivan är en enda lång berättelse om hur han spenderade halva sitt liv i missbruk innan han tog sig ur det för drygt två år sedan. Efter succén i Så Mycket Bättre insåg han hur sjuk han blivit, och det enda rimliga alternativ som återstod var att lägga in sig själv på behandlingshem. På den vägen är det. Syftet med plattan har aldrig varit att bryta ny musikalisk mark eller ta sig över konstruerade genrebarriärer – det har varit att berätta en historia. Och soundet fick formas efter berättelsens natur. Den typen av upplägg var mer regel än undantag förr i tiden, men idag skapar det mest förvirring. 

Den kommersiella publiken har vant sig vid musik där beatet, droppet, synten och de akrobatiska röstövningarna är själva budskapet. Berättelsen bakom är sekundär, om det ens finns någon. Texten fungerar främst som språngbräda, så att sångaren ska kunna flexa sina färdigheter på ett begripligt sätt. Den betyder ingenting mer än den i efterhand konstruerade presstext som knåpats ihop för att PR-byrån ska ha någonting att mangla ut på Mynewsdesk. Därför känns tilltag som Albin Lee Meldaus främmande i vår tid, trots att han snarare går tillbaka till musikens ursprung än något annat.

Så, vad har jag kommit fram till? Varför gillar jag musik? Med det här resonemanget borde jag rimligtvis lika gärna kunna se en film, läsa en bok eller lyssna på ett trött sommarprat. Men så enkelt är det naturligtvis inte. Hela den här krönikan skulle egentligen kunna vändas ut och in, och argumentationen föras från andra hållet. Arpeggiosyntar, moll7-ackord, sekundstämmor och åttondelssynkoper må låta pretentiöst, men fan vad bra det låter. Till syvende och sist är berättelsen ingenting utan sin berättare. Och om berättaren har Sveriges största soulröst kommer i alla fall jag att lyssna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA