x

“Jag tror det är tid för förändring” – intervju med Phoebe Bridgers

“Jag tror det är tid för förändring” – intervju med Phoebe Bridgers

Phoebe Bridgers är en av samtidens mest intressanta singer-songwriters. Med GAFFA pratar hon om det ambitiösa albumet Punisher och om hur narcissism är ett tecken på dåligt självförtroende.

I Silver Lake öster om Hollywood byggde Walt Disney sin första stora studio under 1930-talet – och det är där, i Los Angeles-stadsdelen, som Phoebe Bridgers huserat sedan karriären tagit fart de senaste åren.

– Det känns som en ö, svarar Bridgers när jag frågar henne om hennes upplevelser av att bo i L.A. Och hon fördjupar sina tankar:

– Alla här var väldigt chockade när Trump blev vald till president. Jag har gått på mycket progressiva skolor, vilket kan ha gett en känsla av att vara bortkopplad från resten av världen på ett väldigt privilegierat sätt. Det har också varit stort fokus på wellness och sådana saker, vilket kan vara mycket irriterande. Jag tror det är tid för förändring. Genom karantänen, Black Lives Matter-demonstrationerna och Trump-motståndet har det utvecklats en gemensam sak, ett gemensamt medvetande.

Själv har hon spenderat tiden i karantän åt att läsa böcker, hålla uppe kontakten med vännerna och försöka hålla depressionen borta från farstun.

– Jag gör mitt bästa. Jag tycker att det har gått i fel riktning efter vårens karantän. Men rent generellt tycker jag att jag är på väg att få ordning på det. När jag flyttade hemifrån var jag deprimerad under ett helt år, men efterhand att jag börjat spela musik och tjänar pengar på det har jag blivit härdad min depression. Nu har karantänen förhindrat mina möjligheter att få spela live, så jag har blivit tvungen att hitta andra strategier. Jag har börjat gå oftare till psykolog och försöker att prata mer med mina vänner.

En turist i Alperna

Phoebe Bridgers har hållit sig uppbokad sedan den kritikerrosade solodebuten, Stranger In The Alps, släpptes 2017. Efter det har den idag 25-åriga låtskrivaren utmärkt sig stort på flera fronter – som soloartist, som en tredjedel av gruppen Boygenius och som en röst i #metoo-debatten där hon riktade anklagelser mot musikerkollegan Ryan Adams. Om det destruktiva förhållandet med den sistnämnda skrev hon singeln Motion Sickness.

Men hon har också funnit tid till att spela in musik och turnera tillsammans med förebilden Conor Oberst –  som duo-konstellationen Better Oblivion Community Center.

I juni släpptes så hennes andra soloalbum, en besvärjande bekantskap som cementerar hennes status som en av dagens starkaste singer-songwriters och som tagits emot med öppen famn av världens musikkritiker. Amerikanska Rolling Stone beskrev till exempel Punisher som “ett visionärt emo/folk-album” och kvinnan bakom låtarna som en “Warren Zevon sprungen ur det nya årtiondet”.

– Det nya albumet är soundet av hur jag faktiskt låter. Minst hälften av min förra skiva lät så som jag försökte låta som. Jag försökte återskapa några av de saker jag själv uppskattar inom musiken – istället för att gå hela vägen och vara bekväm och sann mot mig själv och hur jag faktiskt ville ha det. Det här är en mer ärlig platta än den förra.

Frälsarkomplexet

Punisher är även en ambitiös platta på ett rent textmässigt plan. Med ett lättare, mer drömskt, sätt att skriva behandlar hon både relationsproblem, MDMA-trippar och världens undergång. Jag ber henne att berätta mer om Savior Complex, låten som tematiserar de problem som följer med att vara tillsammans med någon som ej tycks kunna se sitt eget värde.

– Den handlar om narcissism som jag tror är ett sätt att uttrycka dåligt självförtroende på. Där du är övertygad om att du är så förfärlig att du inte kan tänka på något annat än dig själv. När det enda som upptar dina tankar är om folk tycker om dig eller inte. Där du behöver konstant bekräftelse från omvärlden och inte bryr dig om hur de känner för något annat än dig och om hur de agerar kring dig. Det är en mörk plats att befinna sig på, säger Bridgers som själv har lärt sig att hålla sig undan partners med narcissistiska drag. 

Och hon funderar inte länge då jag frågar henne om narcissismen är kultur– och könsbestämd – eller snarare ett allmänmänskligt problem.

– Jag tänker att mycket av det handlar om kön och kultur. Jag tror att du oftast upplever det bland heterosexuella, vita, män – men det finns också på andra ställen. Carmen Maria Machado har precis gett ut en slående bok om våld i hemmet och personlighetstyper i queer-förhållanden. Problemen finns på alla platser, även om det är som mest utbrett i heterosexuella sammanhang. Förmodligen för att män inte riktigt blir uppmanade att gå i terapi – och för att sexualundervisningen är bristfällig, särskilt här i USA. Det är inte socialt accepterat att ha känslor och man lär sig inte om samtycke eller andra människors känslor överhuvudtaget. Och om du inte arbetar med dem kan gamla trauman dyka upp och skapa stora problem. Med hjälp av terapi tror jag verkligen att det kan övervinnas, om du verkligen försöker. 

Hatet mot drogerna

Samtalet löper vidare och hamnar på fler av plattans texter – och på den MDMA–tripp som blev utgångspunkten för skivans näst sista spår, Graceland Too.

– Jag hatar droger och jag dricker inte överhuvudtaget. Jag skyr gräs och mina erfarenheter av droger är mycket begränsade. Jag har bara tagit MDMA fyra gånger och det har varit en skön upplevelse varje gång. Jag läste boken Kroppen Håller Räkningen, där det finns ett helt kapitel om MDMA. Första gången jag tog det var jag alldeles överrumplad och tänkte att “Åh gud, vad kommer att hända?” Det tar lite tid att komma förbi det. Det ökar mängden serotonin och får dig att tänka på ett sätt som kan göra att dåliga minnen upplevs mindre traumatiska.

Längtan efter Europa

Just nu gläder hon sig mest av allt över att kunna återuppta alla aktiviteter som är kopplade till musiken. Och förhoppningsvis att snart få lov att besöka vår sida av Atlanten med sin nya musik.

– Jag längtar efter att få komma till Europa, till att få komma ut i världen och träffa folk. Den delen av mitt liv saknar jag verkligen.

Samtidigt njuter hon av att bit för bit av hemstaden Los Angeles nu åter börjar öppnas upp igen: 

– Jag kan äntligen börja utöka kretsen av vänner som jag umgås med. Jag har fått börja träffa medlemmar ur mitt band igen och äta middagar ute tillsammans med mina vänner. Jag läser en massa böcker. Jag har inte sänkt mitt vanliga tempo på flera år, så det känns väldigt märkligt. Jag önskar att det hade hänt under andra omständigheter, för då hade jag kanske tagit tillvara på det. Det är svårt att vara glad i en situation som denna – men jag känner mig ändå väldigt lycklig.

SIDESTORY: Phoebes musikaliska favoriter

Punisher bjuder på flörtar till både Clapton, Lennon och Bowie – och på frågan om vilka hon ser som sina musikaliska hjältar är Bridgers inte i behov av någon vidare lång betänketid.

– Fiona Apple. Thin Lizzy. Nina Simone. Elliott Smith, helt klart. Folk som har gjort något som ingen annan har gjort förut – det tycker jag är det coolaste. 

Men snacket når också till Josh Tillman, mer känd under sitt artistnamn Father John Misty. En annan stark låtskrivare från L.A, vars texter tenderar att ha en apokalyptisk underton.

– Jag älskar Josh. Jag tycker att han har en så fin balans mellan humor och sorg. Det uppskattar jag verkligen. Det verkar som om att han inte gives a fuck, för att uttrycka det direkt. Jag var helt galen i den där otroligt långa låten, Leaving L.A, på hans senaste album. Den påminner mig om Mark Kozelek och är en perfekt uppvisning av både det där roliga och det sorgliga.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA