x

KRÖNIKA: Varde ljus – om sex, samtycke och skadedjursbekämpning

KRÖNIKA: Varde ljus – om sex, samtycke och skadedjursbekämpning

När nyheten i veckan briserade om en manlig svensk artists förehavanden med en minderårig tjej, kunde den uppmärksamme höra ljudet, ett svagt rasslande som av tusentals kackerlackor utsatta för ljus. Det var inte speciellt länge sedan det ljudet uppstod sist, närmare bestämt i maj när Paolo Roberto åkte fast för sexköp. Drevet som följde bestod i klassiskt manér av de som fördömde, de som var förfärade, de som försvarade och de som med besserwisser-attityd ”inte var förvånade”.

Drevet fajtades sedan med varann, nyhetsmedia fick sig en känga (som vanligt) och en omedelbar städning från ohyra påbörjades. Varumärken och individer som haft med Roberto att göra ville skrubba sig så rena som möjligt. Det fanns även de som fromt ansåg att vi borde vända andra kinden till, inte kasta den där berömda stenen om vi inte själva var fria från synd.

Att cyniskt konstatera att ett drev följer ett narrativ som sedan ebbar ut för att nästa drev ska kunna ta vid, tar oss dock inte närmare en lösning på problemet: att kvinnor och kvinnors kroppar betraktas som allmängods, något för män att ta för sig av utan etisk eller moralisk kompass.

När jag som ung tog trevande steg ut i en tonårsvärld serverades spelreglerna mig automatiskt. Som tjej var jag inte i maktposition, det gällde att vara försiktig och uppmärksam men samtidigt tacksamt glad för uppvaktning. Bli smickrad och hellre säga ja än nej. På fester var det alltid någon kille man som tjej ”skulle se upp för” och på ungdomsdiscon var det kutym att pojkar gled upp bakom en och började gnugga mot ens röv. ”Får jag lov” existerade inte.

Även ute i vuxenvärlden förstod jag att en ung tjej var hett villebråd. På finkrogen där machokulturen rådde spanade betydligt äldre snubbar på oss unga praktikanter; gymnasietjejer som inte hade åldern inne. Som 19-åring blir jag uppraggad av en tio år äldre man, det gör mig smickrad (??) men att han hänger med unga tjejer i min bekantskapskrets reagerar jag inte över. Nej, jag funderar inte speciellt mycket utan anpassar mig efter spelreglerna i en värld av krogbesök, fester och tillfälliga förbindelser – ofta med alkohol inblandat. Precis som Zara Larsson skrev här, är mitt konsekvens-tänk inte där. Varför jag hade sex och hur jag ville ha sex reflekterade jag heller inte över.

I augusti fick barnmorskan Katarina Svensson Floods inlägg om ”hårt sex bland unga” stor spridning i sociala medier. Hon larmade om att unga, framför allt tjejer söker vård för skador i underlivet och lider istället för att känna njutning vid samlag. Brist på samtycke är också ett problem menar hon; att unga har sex på sätt de inte vill, har sex utan att ha lust och att det finns en uppfattning om att sex ska göra ont. Problemet härrör till bristande och ojämlik sexualundervisning, internetporr och att vuxna inte pratar med unga om samtycke och relationer anser Katarina.

Några som tröttnat rejält är ideella föreningen SNAF (Sexualkunskapen Ni Aldrig Fick), föreningen arbetar för bättre sexualundervisning och föreläser/håller workshops i grundskolor och gymnasier. För SVT berättar de om vardagen bland ungdomar, att ungas bild av och förväntning på sex är grundad på pornografi, som ofta är våldsam. SNAF vill att politikerna ska agera för en förbättring och att föräldrar och lärare bör samtala mer med unga om porr och samtycke. 

Att vuxna inte pratar med unga om det här kan ha sin förklaring i en sexualundervisning som haltat under årtionden. Har du inte fått någon vettig kunskap själv, vad finns då att lära ut? Sanningen är nog också den att många vuxna fortfarande är vilsna i vad sex är, hur det kan vara och bör kännas (lustfyllt!) och vad som egentligen är okej.

Relationer i sig verkar också för flertalet vuxna vara ett problem, att dessa hellre inbegriper bekräftelsebehov, svartsjuka, bråk och bristande kommunikation än hälsosamt utbyte av kärlek och respekt.

När Katarina Svensson Floods inlägg nådde mig knöt det sig inombords. En stark kontrast mot de inlägg som annars berikar mitt flöde; kvinnor som postar inlägg om kraften i kvinnlig sexualitet, om vikten av att lära känna sin kropp, sin fiffi och månatliga cykel. Kvinnor som postar bilder på tuttkrukor, virkade vaginor och oretuscherade foton av helt vanliga kroppar. Men även upprörda inlägg från kvinnor som fått nog; symptom som inte blir tagna på allvar av sjukvården, bristande kvinnohälsa rörande PMS/PMDS, endometrios, mens, samlagssmärta och förlossningsvård.

Dunk, dunk, dunk … Grannarna i lägenheten ovanpå har sex i skrivande stund. Det tar inte lång tid innan killen verkar komma och sen tar en dusch. Något ljud av kvinnlig orgasm hörs inte.

Det går att hävda att kvinnor har eget ansvar för att lära känna sin kropp, sexualitet och njutning. Likväl går det att hävda att brister rörande kvinnohälsa är kvinnors ansvar i att ställa högre krav. Men att hävda det, är att vara blind för de patriarkala strukturer vi lever i. Män behöver ta lika stort ansvar, bli lika engagerade och upplysta.

Män måste också börja säga till andra män när de ser beteenden och övergrepp som inte är okej. De, med rätta, hårda orden på sociala medier efter avslöjandet kring den svenske artisten berörde just det – varför agerade ingen i artistens närhet?

Att män måste syna andra män för att få till en förändring påpekade rapparen Broder John (Johan Bäckström) redan 2016. Det är året innan #metoo på allvar tar fart och vi ses i Lund för att prata om hans debutalbum Cool och om temat för skivan: machokultur och ”omklädningsrumssnack”.

Ett utdrag ur intervjun från hösten 2016:

”Johan poängterar att han inte sitter på facit med givna svar, men att det här problemet behöver belysning och det krävs att män tar ansvar. Han berättar att han tror hårt på små förändringar, att som kille vara en nagel i ögat i sammanhang med bara killar, vara den som säger ifrån när man hör något opassande eller oskönt.

De stängda rummen, med bara killar och män, det är där det måste hända någonting. Det slutar inte vid att som kille dela ett Fatta-inlägg.

I intervjun reflekterar Johan även kring sin egen ungdomstid, alla de gånger han borde sagt ifrån.

– Det tysta medhållet, man tänkte inte på det då, att tyst kan göra lika ont. Tiga är guld, men allt det guldet som det gav måste betalas tillbaka, där kommer skulden.”

Skulden. En skuld som fortsätter att växa, samhällets förövare vill inte befatta sig med den, inte heller förövarnas vänner. Kanske är skulden allas vår att bära? För bär vi den inte gemensamt, tar vi inte ansvar och säger ifrån, granskar smutsen på egna och andras händer, fortsätter vi att göda ett samhälle där kvinnor och kvinnors kroppar betraktas som allmängods, något för män att ta för sig av utan etisk eller moralisk kompass.

Efter att som ung ha gästat klubbar och krogar under några år, kommer kvällen då jag har fått nog. Mina vänner är på bra humör denna krogrunda men jag är ilsken som ett bi. Eller snarare på hugget. Män som avbryter oss i samtal spänner jag blicken i och snäser av. Män som vill störa mig och mina vänner och dansa emellan oss knuffar jag bort.

När klockan slår kvart i tre och ännu en kille tagit ovälkomna initiativ på klubben höjer jag rösten med sådan kraft att jag tycker mig tala för alla kvinnor. Mannen ser sårad och chockad ut över mina upprepande ”NEJ, gå härifrån”. Pricken över i hade varit att hälla min öl över honom, men den var redan uppdrucken.

Det är 2020 nu. Dags att på allvar städa bland alla kackerlackor.

Lumos,

Lux,

Let there be light.

LÄS OCKSÅ: 15 år gammal "indiebeef" får nytt ljus i Florence Valentins färska singel


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA