x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 197-183

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 197-183

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Rosalyn (från Pinups, 1973)

På sin cover av The Pretty Things Rosalyn gör Bowie mer av sin egen grej. Den skiljer sig i soundet från sitt original, speciellt eftersom Bowie verkligen rockar till det ordentligt här. Det är nästan lite punk. Kanske hade han tagit lite inspiration från Iggy Pop? För Bowie är verkligen ruffigare än någonsin. 

  1. Remembering Marie-A (från In Bertol Brecht’s Baal, 1982)

Den finaste låten från Bowies inspelning av Bertol Brechts muskal Baal. Den påminner lite om vissa delar av O Helga Natt och det är ju inte dåligt. Den bästa jullåten om du frågar mig. 

  1. Born In The UFO (från The Next Day EP, 2013)

En svängig låt från The Next Day EP. Den har många fina delar – ett snyggt instrumentalt parti, en stark sånginstats. I sin helhet en väldigt tajt låt som lika gärna hade kunnat vara en höjdpunkt på något 90-talsalbum. Men kvaliteten var så hög när legenden gjorde comeback 2013. 

  1. Everyone Says ‘Hi’ (från Heathen, 2002)

Everyone Says ‘Hi’ släpptes som singel till Heathen. En väldigt gullig ballad som har lite av Hours mjukhet i sig. Låten är producerad av bland tidens hetaste producentteam – Brian Rawling och Gary Miller. Männen bakom Chers Believe. Det var också en comeback för Bowies husgitarrist Carlos Alomar som inte hade varit med på något Bowie gjort sedan 1995. 

  1. Abdulmajid (från All Saints, 2001)

I början av 1990-talet samlade David Bowie ihop alla sina instrumentala låtar inklusive några osläppta och gav till sina vänner som en julklapp. Albumet trycktes bara upp i 150 kopior och blev en riktig raritet. Ända fram till 2001, då Bowie återigen släppte albumet med ännu mer material och den här gången ordentligt. Abdulmajid är tagen från inspelningarna av “Heroes” och hade den kommit med på albumet från 1977 hade jag inte klagat. Det är ett fint musikstycke. Väldigt uppenbart Kraftwerk-influerad. Bowie döpte spåret betydligt senare, namnet är taget från Bowies fru Iman Abdulmajid som han träffade långt efter 1977.

  1. It’s Hard To Be A Saint In The City (från Sound+Vision, 1989)

David Bowie fick upp ögonen för Bruce Springsteen redan innan bossens stora genombrott 1975. Ett år tidigare gjorde glamrockaren en cover på Springsteens låt It’s Hard To Be A Saint In The City från New Jersey-sonens debutalbum. Det är en intressant cover med tanke på hur mycket de båda skiljer sig åt till soundet. Men Bowie gör verkligen It’s A Hard To Be A Saint In The City till sin egen låt. Utan att egentligen ändra så mycket skapar han med sin högst egendomliga sångstil något i samma anda som Blackout från “Heroes”. Springsteen ska ha kommit förbi Bowies studio i samband med inspelningen 1974 och de var nära att bossen var med och spelade gitarr här. Men i slutändan blev det inget och låten lades på hyllan. 

  1. Repetition (från Lodger, 1979)

Lodger var Bowies kanske svåraste och mest experimenterande verk. En låt som Repetition bjuder inte in sina lyssnare. En rak och omelodisk låt om hustrumisshandel. Bowie pratsjunger känslokallt över en enkel rockkomposition. Repetition är som ett hårt slag i ansiktet, bara ibland släpper den loss sina känslor när en gnisslig kör av stråkar försöker leta sig in i ljudbilden likt solljuset som lyser igenom en sprucken fasad. 

  1. Boss Of Me (från The Next Day, 2013)

Boss Of Me är en stabil låt från Bowies comeback på 2010-talet. Den har liksom många spår från The Next Day och The Next Day EP ett väldigt starkt stick. Låten är bra i sig, men höjer sig ännu ett snäpp när den byter melodi. 

  1. I Took A Trip On A Gemini Spaceship (från Heathen, 2002)

Heathen gjorde Bowie en cover på The Legendary Stardust Cowboy, undergroundartisten som Bowie tog namnet från till sin glamrockskaraktär i början av 70-talet. The Legendary Stardust Cowboy var en pionjär inom genren psychobilly – en blandning av rockabilly och garagerock. Här har Bowie gjort om psychobillypionjärens låt I Took A Trip On A Gemini Spaceship, som handlar om en LSD-tripp, till en elektronisk rymdresa. Texten är som handen i handsken för Bowies återkommande rymdtematik. Tony Viscontis produktion är också fantastisk med stråkar som skapar magi.  

  1. In The Heat Of The Morning (från The World Of David Bowie, 1970)

Det är förståeligt att Deram ville göra sig av med Bowie, efter ett album som David Bowie och singlar som The Laughing Gnome. Men de gjorde sig av med den unge Londonsångaren vid precis fel tillfälle. För det var under 1968 som Bowie äntligen började hitta rätt med sitt låtskrivande. Han hade fått Tony Visconti vid sin sida och Space Oddity var bara runt hörnet. Men trots att In The Heat Of The Morning är en riktigt bra låt, med en snygg hook och ett sound som för tankarna till blaxploitationsoul, så tackade Deram nej. 

  1. Nature Boy (från Moulin Rouge Soundtrack, 2001)

Under 2000 letade Baz Luhrman efter en titellåt till sin film Moulin Rouge. Han hade redan velat använda sig av Diamond Dogs och "Heroes", vilket Bowie gick med på. Men efter att Luhrman misslyckats med sina andra titellåtsförsök, erbjöd Bowie Nature Boy till regissören. Bowie som inte dragit sig för att sjunga jazz eller musikalmusik tidigare gör en mästerlig tolkning på Nat King Coles original från 1948. Man skulle kunna tro att Bowies sångkapacitet är begränsad, med tanke på hans ständigt lekande med röster, men ville han så kunde han. Nature Boy är ingen dum sånginsats, även om det kanske inte är i nivå med Nat King Cole. 

  1. Amazing (från Tin Machine, 1989)

Mitt i allt grungeskrän på Tin Machines debut finns den här fina kärlekslåten. Amazing har ett groovigt sound, med ett par riktigt sköna gitarriff. Kan det vara så att David Bowie hade träffat en viss Iman Abdulmajid?

  1. I Have Not Been To Oxford Town (från 1. Outside [The Nathan Adler Diaries: A Hyper Cycle], 1995)

Även om I Have Not Been To Oxford Town berör historien om barnamordet som temaalbumet Outside följer, fokuserar låten mer på det allmänna temat på de fem album som Bowie planerat för 90-talet (men som bara blev ett). Ångesten över att 1900-talet var på väg och ta slut. Kanske var det inte bara ett intresse för en tid i förändring, utan en riktig åldersnoja hos Bowie. 

  1. Day-In Day-Out (från Never Let Me Down, 1987)

Day-In Day-Out använder sig liksom många låtar under Bowies 80-tal av trenderna inom den kommersiella genren. Det finns många pinsamma stunder på Never Let Me Down, men Day-in Day-Out är inte en av dem. Under det senare 80-talet växte blandningen av elektronisk musik, rock och soul ihop, en genre som Prince inventerade och Michael Jackson gjorde till framgångsrecept. Här tar sig Bowie an de tidstypiska kvicka trummorna och tvära ljudeffekterna. Resultatet är supercatchy. Kanske är det här så nära David Bowie och Prince kom i sound. Två artister med mycket gemensamt, både i sin androgynitet, intresse för nya genrer och förmåga att komma på det nya stora. Synd att de aldrig kom närmare varandra än så här. 

  1. The Mysteries (från Buddha Of Suburbia, 1993)

1993 återbesökte Bowie sin ambienta sida. De instrumentala låtarna från soundtracket Buddha Of Suburbia är betydligt bättre en utfyllnadsskräpet på Black Tie White Noise. The Mysteries är som ett mindre klyschigt småsyskon till “Heroes” Moss Garden. En låt som inte skulle fungera helt fel i en avslappningsövning. Vacker bit musik. 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Måndag 28 september följer fortsättningen.

LÄS OCKSÅ: Är det för sent för mig att bli en Springsteen-man?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA