x

SPECIAL: Audiofiler under attack – kriget mot det perfekta ljudet

SPECIAL: Audiofiler under attack – kriget mot det perfekta ljudet

Den smarta telefonens intåg, streamingtjänsternas komprimering och Bluetoothens framsteg har marginaliserat det goda ljudet. GAFFAs Fredrik Langrath ser ett stort problem – men också en lösning.

– Skivan är mer för dig än för er. Min tanke är att du ska lyssna på den i ett par hörlurar medan du promenerar längs gatan. Det sa Kendrick Lamar, då 25 år gammal, om sitt album Good Kid, M.A.A.D City, när han intervjuades av Axel Björklund (DN, 2013-01-07). En gång talade jag med en annan skribent (du vet vem du är) om just detta, att Kendricks album upplevs bäst under en urban promenad i ett par bra hörlurar. Jag fick medhåll från personen ifråga. Men det enda jag kunde fokusera på var att han endast hade med sig ett par Airpods till festivalen där vi befann oss. Hur i helvete kan man hålla med om ovannämnda och ändå så aktivt ta avstånd från bra ljudkvalitet? Jag är inte ute efter att dissa Apple just nu. Det bör dock inte vara kontroversiellt ens för de mest hängivna sektmedlemmarna att poängtera att Airpods sällan toppar några listor över det fetaste portabla ljudet. Faktum är att Bluetooth-codec överlag är en tvivelaktig lösning när det kommer till ljud. Det kan vara alldeles utmärkt under träningspass eller för telefonsamtal, absolut. Jag förbehåller mig dock rätten att ifrågasätta en musikjournalist som använder Bluetooth-lösningar som sin huvudsakliga källa till musik.

Jack White insisterade på att skicka ut The White Stripes tidiga alster på vinyl till tidningsredaktionerna. Det här var flera år innan vinylskivans renässans. Det var med andra ord i högsta grad ett statement från en stolt audiofil. Om en redaktion inte hade kvar åtminstone en skivspelare, då fick de inte heller recensera bandets musik. Det var stilfullt tycker jag. Idag skickas oftast musiken till oss som ska recensera den som inbäddade länkar, som leder till rätt hårt komprimerade MP3-filer. Varje gång ett skivbolag skickar ut den skiten – och varje gång vi går med på att recensera – är det som en tyst överenskommelse om att bra ljud är oväsentligt för musikens dynamiska kvaliteter. Att artisterna inte protesterar är för mig fullkomligt obegripligt. Tar man inte sitt eget hantverk på större allvar än så här?

Audiofil = dålig musiksmak?

Jag tillbringar mycket tid i mina filterbubblor på forum för just ljudnördar. En sak som är häpnadsväckande i just den bubblan är hur dålig musiksmak de flest audiofiler faktiskt har. Mästare på att läsa grafer och göra ljudmätningar av hörlurar och högtalare, men sedan förgiftar de systemen med den mest vedervärdiga musik som tänkas kan. En kille hade investerat 200 000 på hornhögtalare och tog oskulden av dessa med Bon Jovi (!!!). I min andra filterbubbla (som ju GAFFA är en del av) känner jag mig i regel rätt ensam om att ta ljud på stort allvar. Hur är det ens möjligt att dessa världar så sällan möts? Bra musik och bra ljud borde väl ändå vara eftersträvansvärt för fler än undertecknad?

Att ha en Bluetooth-högtalare hemma och ett par Airpods som huvudsaklig utrustning för att lyssna på musik. Ja, det kan du väl ha om musik är något du har på i bakgrunden medan du skrollar och tittar på sallad. Det är dock inte på något sätt ett bra sätt att konsumera musik som konstform, du kommer helt enkelt inte att ta del av hela produktionen med de medlen. Å andra sidan är de hörlurar som används för att recensera sekundärt i en tid då det vi recenserar, serveras till oss i form av länkar till hårt komprimerade MP3-filer. Detta är faktiskt orsaken till att jag knappt recenserar skivor längre. Att recensera en skiva utan konvolut, i formen av en hårt komprimerad MP3-fil är för mig detsamma som en total utförsäljning av musikens värde. Jag ska ge er en liknelse: Tänk dig att någon på ett filmbolag sagt till Roger Ebert (RIP) att han skulle få recensera Martin Scorseses kommande film. Istället för en förhandsvisning skulle man erbjuda Roger att titta på filmen som en hårt komprimerad fil (med grynig bild), som endast gick att se via en app i telefonen. Den filmen hade så klart aldrig blivit recenserad. Av den enkla anledningen att såväl Scorsese som Ebert hade protesterat och kallat detta vid dess rätta namn: Ett hån mot filmen som konstform.

Hur kommer det sig då att alla musikskribenter finner sig i det här? Det handlar knappast om att vi skulle vara rädda för att dela ut kritik. Var och varannan krönika som skrivs bjuder på minst en branschkritisk känga. Faktum är att de skivbolag (läs 99 procent) som serverar oss den här skiten borde skämmas. Tyvärr verkar artisterna vara lika oberörda av fenomenet som de skribenter som går runt med Bluetooth-hörlurar. Jag kan inte för mitt liv förstå när ljudkvalitet slutade bli en viktig parameter för musikkonsumenter och musiker.

Farbror Barbro hade fel

Är det någon som minns Pono? Nähe okej. Är det någon som minns när alla skrattade åt Neil Youngs streamingtjänst? Just det, där trillade polletten ner. Musikforum och inte minst våra musikmedier svämmade över i hånfulla kommentarer när Neil utmanade Spotify, och tjänsten lades ner innan någon hann sjunga “it's better to burn out”. Det urlöjliga som den gode Neil gjorde var att han försökte lansera en streamingtjänst med högupplöst musik. Har ni någonsin hört något löjligare? En musiktjänst med förutsättningar att göra musiken rättvisa. Nej tack farfar!

Ändå går det inte att komma ifrån det faktum att Neil – även om det inte blev som han hoppades med sin musiktjänst – har gjort mer för att öppna upp ögonen (eller öronen) på folk än någon annan artist på den här sidan av 00-talet (förutom kanske Jack White). Något som Michael J. Koss, Jr. uppmärksammat.

–  Neil Young har gjort ett fenomenalt jobb som kämpat för högupplöst ljud i flera år. Vi behöver fler musiker som Neil, som bryr sig tillräckligt för att förklara för sina fans hur mycket bättre musik låter när det lyssnas på så som det var tänkt att låta i studion.

Koss Jr. är sonson till grundaren av familjeföretaget Koss. Ett företag bakom en produkt som bättre än något annat exempel kan illustrera att Farbror Barbro hade fel. Det finns visst genvägar till det perfekta ljudet. Eller åtminstone billiga vägar till ett alldeles förträffligt ljud (rätt ska vara rätt Barbro). Koss Porta Pro är troligen en av de största ikonerna någonsin i hörlursvärlden. Den släpptes första gången 1984 som den perfekta kompisen till din Sony Walkman. Hörluren tillverkas än idag, och den har inte förändrats ett dugg sedan dess. Hur många andra tekniska produkter kan du räkna upp som tillverkats sedan 84 utan att modifieras? Fixa inte det som inte är trasigt och allt det där. Porta Pro låter än idag 100 gånger bättre än ett par Airpods (eller vilken Bluetooth-hörlur som helst för den delen) och kostar inte mer än tre Stockholmspizzor och en påse nötter. Stockholms tunnelbanor är intressant att nämna i sammanhanget. När jag flyttade hit för runt 15 år sedan såg man Porta Pro-bärare i varje vagn. Nu är det snarare så att jag vänder mig om och söker kontakt med den relik till människa som bär ett par. Detta totala ljudmässiga förfall hos den breda massan, som jag ser på Stockholms tunnelbanor kan alltså inte ses som en kostnadsfråga. Du måste fortfarande betala minst 12 Stockholmspizzor till för att försämra ljudet till de nivåer som ett par Airpods erbjuder. Du köper ett koncept och sedan ägs du av det konceptet. Det är den bistra sanningen.

Ta ljud på större allvar

Innan jag går vidare vill jag klargöra några saker. Det första är att jag försöker att omvända dig. Ungefär på samma sätt som Richard Dawkins ville omvända sina läsare till ateister med sin bok Illusionen Om Gud – vill jag få dig att ta ljud på lite större allvar. Jag vill också att skivbolagen ska ta åt sig och förstå att komprimerade MP3-filer är ett hån både mot oss som skriver om musik, och alla som jobbat med ljudet i studion. Du behöver inte bojkotta Spotify till förmån för Tidal, som jag gjort (fast jag kan verkligen rekommendera det). Du behöver inte heller gå runt med måttstock i ditt hem och kontrollera att dina högtalare står på millimetern rätt vinklade i förhållande till din lyssningsposition (fast nog är det god sed). Du behöver inte ens importera en svindyr skivtallrik för att minska resonansen när du spelar skivor (fast du skulle säkert sova bättre). Men du kan väl snälla rara åtminstone köpa ett par riktiga hörlurar? Kan du inte tänka dig det så ber jag dig ödmjukast att sluta lyssna på musik och ägna dig åt något som du bryr dig om. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om att allt oftare lyssna on the go, snarare än hemma i soffan. Därför kommer jag också att fokusera på att hjälpa dig där. Nästa gång du lyssnar på Good Kid, M.A.A.D City kan du göra det så som det var tänkt från början. Ingenstans i intervjun säger Kendrick att du ska lyssna i skitdåliga hörlurar, nämligen. Det vore märkligt med tanke på hur otroligt välproducerad skivan är.

Jag vill inte heller att detta ska bli någon klubb för inbördes beundran. Om du vet vad en DAP är, vad en DAC fyller för funktion. Eller om du för den delen kan förklara skillnaden mellan en MP3-fil och en FLAC-fil, ja då kan du egentligen sluta läsa och fortsätta lyssna som du gör. Då är du troligen redan tillräckligt upplyst för att få ut det mesta av musiken. Om du däremot ser ut som ett frågetecken nu så ber jag dig läsa sidestoryn i den här artikeln, gloslistan, och sedan hänga med fram till textens slut. Sen kan du tacka mig.

Gloslista:

DAC: En digital till analog omvandlare. En förutsättning för att digitalt ljud ska kunna spelas upp. De flesta omvandlare som finns i mobiler och datorer är dock av usel kvalitet (LG:s toppmodeller undantaget).

DAP: Förkortning för Digital Audio Player. Enkelt uttryckt ett annat ord för en portabel musikspelare. Minns du MP3-spelarna? Typ som en sådan, fast med förutsättningar för högupplösta ljudfiler.

MP3: En lossy compression (förstörande komprimering) av en ljudfil. Ett sätt att komprimera ljudfiler så att de tar mindre plats. Det komprimeringen gör är enkelt uttryckt att den plockar bort ljud för att filen ska ta mindre plats. En fil kan vara mer eller mindre komprimerad. Om du har ”rätt inställning” i Spotify får du en MP3-fil på 320 kbps. De filer skivbolagen skickar ut till bland annat GAFFA är oftast komprimerade till 190 eller 220 (till och med 120 har inträffat). Ju hårdare du komprimerar en fil desto mer tar du bort av musiken. På samma sätt som att ett foto eller film får sämre kvalitet ju hårdare du komprimerar den. Är du med? Du kan inte krympa något utan att tumma på kvaliteten, helt enkelt.

FLAC: Lossless compression (förlustfri komprimering) av en ljudfil. Innebärande att inget av den ursprungliga ljudkvaliteten förändras i processen. Ett enkelt sätt att förklara detta är att om du rippar en CD-skiva och förvandlar den till en FLAC-fil, så kommer filen att hålla samma ljudkvalitet som skivan. Tidal streamar musik i FLAC-format.

Svaret från Kina

Fanoble Meng och Rick Wong är grundarna av HiFi-företaget Hiby, som uteslutande fokuserar på portabelt ljud. Sedan min Hiby R3 Pro levererades från Kina för ett halvår sedan är det exakt noll personer som har sagt: ”Wow! Har du köpt en R3 Pro?”. Däremot har jag fått en del undrande blickar när jag skrollat på vad folk tycks tro är världens minsta smartphone. Anledningen till att jag äger en DAP kanske du har listat ut om du har läst så här långt. Den DAC som sitter i de flesta smartphones är av usel kvalitet och har inte de komponenter som krävs för att driva mina hörlurar till fullo, i de fall som det ens finns ett hörlursuttag på en modern Smartphone det vill säga. Om du inte har förstått det vid det här laget så pågår det en asymmetrisk krigföring för att utrota välljud just nu. Det finns inget bättre alternativ till ett hörlursuttag ur en kvalitetssynpunkt idag. Bluetooth kan aldrig låta lika bra som en hörlur med sladd, eftersom att Bluetooth kräver förstörande komprimering för att fungera (och en rad andra orsaker som jag inte har utrymme nog att förklara här). Att plocka bort hörlursuttaget från telefonerna var bara ännu ett sätt att konstatera att bra ljud hör gårdagen till. Det finns inget annat sätt att förklara det faktum att man plockar bort något innan det har uppfunnits ett bättre alternativ.

Det är dock inte den enda förklaringen till varför jag vill ha en extern portabel musikspelare. Den främsta anledningen är att jag är ett offer för den typen av skärmmissbruk som så träffande målas upp i Netflix-dokumentären The Social Dilemma. Jag kan helt enkelt inte hantera en smartphone. Lyssnar jag på musik med min telefon under en promenad så blir musiken ganska snart bara ett bakgrundsbrus, och sedan går byggnaderna, människorna och träden runtomkring mig samma öde till mötes och jag vandrar som en zombie i zombieland. Därför har jag nu börjat lämna telefonen hemma och promenerar hellre planlöst med min DAP, som jag gjorde på den tiden då folk blev imponerade över att jag köpt en MiniDisc. Minns du de promenaderna?

– Vi ville ju själva ha en produkt som verkligen gjorde musiken rättvisa, men som fortfarande var portabel och enkel att använda. Problemet var bara att det fanns inget sådant, alltså ingen produkt som matchade de förväntningar vi själva hade – så vi skapade den själva.

Hiby finansierade sin första spelare med hjälp av crowfounding via Kickstarter. Jag följde själv projektet med stort intresse, men befarade en flopp av episka proportioner. Det visade sig dock att jag fick väldigt fel och Hiby har sedan bara fortsatt att växa, och har den senaste tiden presenterat en ny DAP varannan månad ungefär. Deras musiktjänst har idag över två miljoner användare. Det är en bra bit ifrån Spotify, men ändå en indikation på att det börjat växa fram en subkultur av fler tokstollar som vill ha bra ljud till sin musik. Jag är nyfiken på hur de själva ser på denna succé och hur de tror att det kommer sig.

– Våra efterforskningar indikerar helt klart att vi kommer att fortsätta växa under de kommande åren. Det är klart att de flesta kommer att fortsätta lyssna på musiken i sin smartphone. Men för de som tar ljud på allvar är vi ju ett alternativ som faktiskt erbjuder en möjlighet att få ut det mesta av de allra flesta hörlurar, stödjer Hi-res ljud och som har dedikerade musikkontroller. De som är intresserade av våra produkter är ju helt enkelt de som inte är nöjda med ljudet i en smartphone. Människor som vill höra alla detaljer som finns i musiken från början. Vi tänker att HiFi-kvalitet bör vara av intresse för allmänheten, inte bara entusiasterna.

"Hearing is Believe"

Michael J. Koss Jr är mer försiktigt optimistisk när det kommer till allmänheten.

– Komprimering och billiga lösningar har gjort att prestandan för portabelt ljud har gått bakåt i utvecklingen, ur en rent kvalitetsmässig bemärkelse. Har du inte också sett människor sitta i ett flygplan och dela på ett par hörlurar medan de tittar på Star Wars i en smartphone? Det får mig att vilja resa mig upp och hoppa ut. Det svåra är att folk inte är lika intresserade av bra ljud idag som förr. Det verkar som att de flesta är för dåligt upplysta. Det är väldigt svårt att förklara fördelarna för människor som inte har en aning om vad det är de missar.

Michael J. Koss Jr:s farfar, John C. Koss, spelade trumpet, och hade en liten tolvmannaorkester i plugget, fram tills han tjänstgjorde i flygvapnet under Koreakriget. 

– Varje produkt han någonsin skapat hade ett enkelt mål – att föra människor närmare musiken de älskade. Min farfar var besatt av tanken på att få tillbaka spänningen i ett liveframträdande on the go och kallade denna idé för ”Sound of Koss”, en tradition som idag drivs av min far Michael Koss, min farbror John Koss Jr. och jag själv. Det är därför han tog "Hearing is Believe" som vår slogan.

De första hörlurarna jag någonsin ägde var ett par Koss Porta Pro som jag fick av min pappa. Tack vare min goda fostran har jag egentligen aldrig vant mig vid dåligt ljud. Fortfarande är det så att det råder konsensus i audiofilkretsar kring att Porta Pro låter orimligt bra i förhållande till priset.

– Vi är väldigt stolta över att ha varit en del av den revolutionen. När portabelt ljud blev ett fenomen att räkna med. När förutsättningarna väl fanns för att göra hörlurarna tillräckligt små, var ju nästa steg att få ljudet att låta revolutionerande. Att få ett jävligt stort ljud ur en liten produkt ligger i vårt DNA.

Den revolution som Michael pratar om började på allvar 1979, i och med att Sony lanserade sin första Walkman. I en tidig reklam för en Sony Walkman, 1981, heter det: ”Put on a Walkman, and see the world in a whole new light.” Reklamen är sådär plågsamt daterad på det sätt som bara en reklam från 1981 kan vara. Men det säger ändå någonting om det ursprungliga syftet med att ta med sig musiken ut i världen. Efter att du tryckt på play fanns det inte så mycket annat du kunde göra med en Walkman. Folk gick inte runt och tittade ner på sina bärbara kassettbandspelare med gamnacke. Jag tror att det ursprungliga syftet med att tonsätta dina promenader försvann i och med att den funktionen bara blev en av många i en intelligent telefon.

Musik trivs inte i telefonen

Det jag gör nuförtiden under mina promenader är att jag lyssnar på album, hela album. Minns du vad det är för någonting? Det är alltså de där korta spellistorna som du plockar låtar från och gör en överdrivet lång spellista av. Eftersom att min DAP är fylld av skivor som jag valt, och alltså redan bestämt mig för att de är värda att lyssna på igen, eller för första gången, så kan jag välja vad som helst utan att landa helt fel. Av de 1 500 plattor jag lagt in på den lilla spelaren kan jag helt enkelt bara svepa med fingret över skärmen och välja ett på måfå. Eftersom jag inte kan göra ett skit med min DAP, utöver att välja den musiken jag vill lyssna på, så lyssnar jag sedan koncentrerat och ser på världen i ett nytt ljus.

Jag har blivit övertygad om att musiken inte trivs i telefonen. Den behöver en egen arena, utan hotande störningsmoment, för att riktigt gripa tag. Jag har inte lyssnat på musik on the go på det här sättet sedan min Ipod dog och jag köpte min första smarta telefon.

Jag har verkligen saknat att vara ensam med musiken på det här sättet. För det var ju alltid det som hände på den tiden du tog med dig din Walkman ut på promenad. Du lämnade bostadens telefon, TV och dator och gav dig ut med endast musiken som följeslagare. Det vi gör idag är att vi lämnar bostaden och tar med oss telefonen, TV:n, datorn, kameran och stereon på promenaden. Allt det som du fördriver tiden med i ditt hem, ryms nu i din ficka. I och med det tar du också med dig precis allt som lugnar dig och det som stressar dig samtidigt. Om du bara är det minsta lilla bekant med Sartre och existentialismen känner du till teorierna om att valfriheten ger människan ångest. När vi begravde MP3-spelaren begravde vi också möjligheten att för en stund fly från denna valfrihet, denna ångest. 

Japanska ljudmystiker

I dagsläget finns en uppsjö av fantastiskt välljudande produkter för småpengar. Final E3000 till exempel, som kostar ungefär lika mycket som Porta Pro, om du föredrar en in ear-modell. Japanska Final Audio är så hemliga att de inte ens svarar på mejl inför den här artikeln. HiFi-skribenter har låtit mig förstå att Final inte ens skickar ut produkter i syfte att få dem recenserade. Det är som ett esoteriskt sällskap av japanska ljudmystiker. Final E3000 är nog det första jag skulle ge till en person för att visa vad de missat i musiken på grund av dålig upplysning. För jag tror att det är vad detta handlar om. Algoritmerna som styr våra liv har styrt oss bort från ljudet, så till den grad att vi sakta men säkert riskerar att glömma helt att det faktiskt spelar roll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA