x

Cajsa Siik: “Det som känns så här mycket måste ut”

Cajsa Siik: “Det som känns så här mycket måste ut”

Cajsa Siik är aktuell med albumet Ninjō som släpps i två delar. Här tar hon med oss på en resa som börjar där musiken börjar och slutar där vi är just nu.

Uppenbarelsen

– Känslan när man får ha något för sig själv. Som ingen lägger sig i eller ens vet att man gör. En magisk plats och där det finns gott om plats. Det var musiken för mig när jag började. Efter en tid bytte jag cello mot gitarr och jag insåg att all den text jag alltid skrivit kunde vara låttexter. Det var som att öppna en fördämning. Jag har en speciell scen på näthinnan från då. Jag är ensam ute på ön. Det är höst och kvällarna är fortfarande ljumna. Jag lyssnar på The Cardigans Long Gone Before Daylight och minns så tydligt att jag inte kan lyssna klart för jag bara måste göra något av det som händer inuti mig. Det som känns så här mycket måste ut. Vad det än blir. Men jag tvingar mig själv att lyssna klart. Håller på att spricka. Glömmer sedan tiden och skriver en låt och jag menar varenda ton och ord. Det känns så självklart. När jag är färdig har det mörknat. Kokar pasta och äter den med olivolja och vitlök. När jag kommer tillbaka till gitarren är låten borta. Den finns ingenstans. Det är blankt. Och jag sörjer på riktigt. För just där och då var den så otroligt viktig för mig. “Kommer jag inte ihåg den var den nog inte tillräckligt bra” försökte jag med men det känns som jag blivit bestulen på det viktigaste jag har. Så jag gråter trots att ingen ser på och somnar men vaknar nästa morgon av en melodi som känns bekant. Gitarren inom räckhåll bredvid soffan och låten kommer tillbaka till mig med full kraft. Som gömd i en låda som öppnas upp igen. Jag åker tillbaka till fastlandet och rotar fram mamma och pappas kassettbandspelare. 

Det blir min första inspelning.

Norrländsk alien

– Ett askmoln som stoppade all flygtrafik stod i vägen för mig och min enkelbiljett till Sevilla. I backspegeln var det nog det bästa som kunde hänt. Så jag ställde om och liftade med Johan ner genom Europa. Vi sov på parkeringsplatser längs franska motorvägar, jag lärde mig om free speed och blev avsläppt och avvinkad i Granada fyra dagar senare. Den sista biten med tåg och gitarren som huvudkudde. Det var början på en resa som skulle bli mycket mycket längre än jag först trott. Jag bodde i Sevilla en tid. Kände mig som en norrländsk alien men sög åt mig av energin som hade en annan form än hemma. Jag fick vara med men vara ifred. I ett litet rum ovanpå en flamencobar omgiven av smattrande fötter slog jag mig ned och jag fick både bedbugs, ny vänskap och musik med mig hem igen. 

Det skulle bli mitt första album.

Dela musik med andra

– I en Saab 90 från 1984 på väg upp mot Umeå. Jag har precis släppt min första låt och allt känns nytt och ovant. Pirrigt och på riktigt. Så mycket jag ska rå på, förstå, på tå och jag mår. Sådär. Och fantastiskt. I en märklig mix. Tuggar motorväg och drar igång radion i höjd med Gävle. I P3 pratar man om Felix Baumgartner som snart ska slå rekord genom att hoppa från stratosfären och falla fritt från en höjd av 39 068 meter. Samtidigt hålls det parlamentsval i Angola. Därefter spelar de min nya låt. Jag höjer volymen. Som att den är en del av det där som ständigt pågår. Det är en mäktig känsla. Sen ringer min telefon. 

Det blev året jag började dela musiken med andra.

Öl, svett och vilja i väggarna

Higher tar mig ut i världen och väskorna är alltid packade. I alla fall mentalt. Jag reser runt i Europa – Italien med tåg, Tyskland med bil och med så lätt packning som möjligt. Ofta ensam och jag flyger mer än jag borde. Paulina och jag åker till London för att spela på Shacklewells Arms och de kallar det headline. Ett band ska spela innan oss och jag ska få låna en bas. Lokalen är trång och det sitter öl, svett och vilja i väggarna. Staden känns så stor och vi så små, men just den kvällen bär vi varandra och jag minns alla ansikten. Jag minns även att basriggen var sås fet att en lampa släppte från taket. Och jag släppte kontrollen. Det finaste hände den kvällen. Som jag alltid kommer bära med mig. Det var en tjej där som åkt från en mindre stad i England för lyssna på oss. Hon berättade att min musik vid ett tillfälle hade hjälpt henne att vilja fortsätta, när hon egentligen inte orkade mer. Det var så jävla fantastiskt att hon kom dit och att hon ville dela det med mig. Just där och då blev musiken större och mäktigare än någonsin. Sen åkte vi vi vilse med röda bussar och fick se London vakna igen. 

Det var då jag kände att det var på riktigt.

“Låtit mig få vara grön och ömtålig”

– Varje album och låt är som en egen resa. Med omständigheter och anledningar. Långdistans och under huden. Det är vilja som drar mig ut för att hitta ny mark. Bekant men ändå outforskat. Denna gång visste jag att mycket förändrats men osäker på vilket sätt och på om jag hunnit med. Så stod jag där en tidig morgon i korsningen i rusningstid. Vad vill du ha? Vad letar du efter? Om ingen lyssnar vad säger du då? Vilket bränsle använder du denna gång? Även små skitstenar skaver och bränner hål. Tunga stenar grusar maskineriet. Flyktigheten för lätt för att fästa någonstans. Så jag lät lusten luta sig in över mig som ett skyddande tak och tittade på mitt bagage i hallen. Stolt. Ninjō blir mitt fjärde album. Det är så viktigt för mig och jag är tacksam för alla som varit med längs vägen. Många gånger då jag skrivit detta album har jag känt den där känslan som jag hade för länge sen på ön. Att något bara måste ut och det handlar om att följa med. Så det har jag gjort. Låtit mig få vara grön och ömtålig, glasklar och orubblig.

Och nu är nu.

LISTA: Rockhistoriens 10 mest hatade band


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA