x

26 färska skivor du bör kolla in

26 färska skivor du bör kolla in

Att lyssna på Esthers debut-EP är som att hamna i ett vakuum eller som att bli ett med klaustrofobin. För att återigen återkoppla till The Flaming Lips så luras du in en uppblåst bubbla. Det enda du har där inne är Esthers närgångna sång och en musikalisk maskinpark där varje ljud är minutiöst planerat. I likhet med Amason (Pontus Winnberg är Esthers högra hand) känns det som att man har jobbat bort effekt efter effekt för att slutligen presentera låtens kärna. Inledningen Second Heart visar vägen. Med pianot till hjälp ber hon någon rädda hennes andra hjärta. Det första har blivit krossat. Spänningen går att ta på, den finns i det där vakuumet som musiken omges av. Och sen kommer vibrafonen, en stilla puls och allt lyfter.

Något oväntat bjuder Borlängebröderna Gustaf & Viktor Norén inte alls på indierock, det är Simon & Garfunkel-akustiska övningar i till exempel Two Roads och typiskt svensk vismelankoli i stråkmättade Let Me In och Brother. Sannolikt ett resultat av duons nyväckta intresse för folkmusik, som de visade upp under fjolårets gemensamma turné med Floda Spelmän. - Janne Hallman

Vanligtvis brukar Yo La Tengo vräka på med fuzziga gitarrväggar, men på sin nya EP är de väldigt lågmälda. Knappt ett enda riff släpps loss, och Ira Kaplans mjuka stämma är lika mjuk som drömmig, medan frugan Georgia Hubley sjunger överraskande likt Hope Sandoval. Fast ny och ny – låtarna fanns ursprungligen med på en LP som släpptes i samband med en utställning med den japanske konstnären och Yo La Tengo-entusiasten Yoshitomo Nara (som för övrigt gjort omslaget till EP:n). - Janne Hallman

Liksom sist, då Necrophobic berömdes för de snabbaste låtarna, lyckas de fint även i nya upptempostycken. Men eldfängda Darkness Be My Guide är inte skivans enda trumfkort, det ambitiösa sjuminutersverket The Infernal Depths Of Eternity intar flera olika dimensioner och har ett riktigt elegant gitarrsolo. Ytterligare utropstecken är det stilsäkra mötet mellan Strokirk och Destructions frontman Marcel Schirmer i den thrash-doftande Devil's Spawn Attack. Lite mattare blir man av Necrophobic i singeln Mirror Black och den utdragna The Return Of A Long Lost Soul. - Kristofer Hadodo

Johan Airijoki har en förmåga att skriva texter som har en viss naivitet och arbetar med liknelser som går att förstå, ett uppskattat grepp. I samklang med den ganska råa musiken bestående av skräniga elgitarrer, bankande på tvättbräda och klarinett brukar det allt som oftast bli en smakfull upplevelse där vemodet och kärleken bärs framåt av ackompanjemanget. Får Jag Vara Din Kille har kvar många av kvaliteterna, men blir tidvis lite spretig. - Ernst Adamsson Borg

Blue Öyster Cult bildades 1967 på Long Island i New York, USA. De är kanske mest kända för låten The Reaper från 1976. De spelar traditionell hårdrock med rötter i 70-talet, men bär också spår av jazz, blues och psykedelia.

Det amerikanska syntpopbandet Future Islands bildades 2006. Många har genom åren dragits till frontmannen Samuel Herrings karakteristiska scenpersona som bjuder på mjuka dansmoves, klassiska metalposer och gospeleufori.

I'm Kingfisher, aka Thomas Jonsson, har med det nya albumet återvänt till den country och americana som inspirerade honom när han tog sina första steg som artist, med artister som Courtney Marie Andrews och Dwight Yoakam som stora inspirationskällor. Sin vana trogen gästas Jonsson av ett gäng artister under albumets 13 spår, bland andra Slowgold, Damien Jurados gitarrist Josh Gordon, Vilma Flood och Ella Blixt, och albumets tema kretsar kring åldrande och hur minnen kan vara bitterljuva.

Machinedrum lever och verkar inom genrerna IDM, alternativ hiphop, house och glitch. För vänner av Hudson Mohawke, Clark och Lone.

Kanadas finest Metz pumpar ur sig malande noiserock och hardcorepunk utan stopp. För vänner av No Age, The Jesus Lizard och Girl Band.

Singer-songwritern Mina Tindle från Paris blandar eleganta indiepop-låtar med svepande lugn atmosfär och klassisk tropicália. För vänner av sophisti-pop-hjältar som St. Vincent, Feist och Regina Spektor. 

Touché Amores musik stämplas gärna som post-hardcore, screamo och melodisk hardcore. För vänner av Defeater och La Dispute.

Travis är numera veteraner i gemet. Britpopbandet från Glasgow, med Fran Healy i fronten, har två gånger vunnit priset Årets brittiska skiva på de årliga BRIT Awards och har inspirerat band och artister som Coldplay, Keane, The Killers, Amy Macdonald och Snow Patrol.

Kanada-bördige Bahamas har nått ut fint med sin softa och 70-talsaktiga country och soul. Han har även varit på turné med Wilco, bara en sån sak.

Jeen sysslar med alternativrock som osar 90-tal och drömmig indiepop som osar 2000-tal.

Mary Lattimore från Los Angeles är en harpist som har figurerat på massor av etablerade indierock-akters album – exempelvis Jarvis Cocker, Thurston Moore och Kurt Vile.

Slow Pulp från Chicago skapar ljuv folkpop och informationsrik indierock. Ett av det mer intressanta albumsläppen den här fredagen.

Cut Worms nya album sammanfattas bra på Spotify: "the album is a snow globe of the mid-twentieth-century’s popular music filled with chiming guitars, honkey tonk pianos, and Telstar organs". Det osar retro om det här.

Det är inte någon munter värld Wolfsheim-grundaren presenterar på sin solodebut som Renard. Med syntpop som sin specialitet i snart tre decennier är det inga större komplikationer för tysken att skapa nio nya låtar utifrån konventionens bojor. Att dessutom kunna handplocka två så karismatiska vokalister från genren, som Alphavilles Marian Gold och Clients Sarah Blackwood, vittnar om ett stabilt nätverk. Men jisses vad de låter plågade! - Kristofer Hadodo

Viktor Olsson är tillbaka med nya albumet Allt jag Ville Säga som bland annat innehåller P4-favoriten Evergreen som ingen mindre än Peter LeMarc kallat fantastiskt bra.

"We Live In Trenches har ända sedan starten 2007 bråkat med att förvalta arvet från Little Richards rock’n’roll samtidigt som de omfamnat Sonic Youths allra mest olyssningsbara stunder. Både med deras debutalbum Modern Hex (2010) och uppföljaren Life Crisis (2014) hade de klåfingrigt stoppat ner handen i oljudsburken och nu efter en sex år lång tystnad så kan dom fan inte hålla fingrarna i styr nu heller. Ur samma DNA-fålla som Pissed Jeans eller Metz fortsätter We Live In Trenches att plåga sin omgivning med 'all things primal' så att säga. De kallar det själva för dumrock. Jag tänker inte argumentera emot, skriver Max Lingmark i ett pressmeddelande.

Om Kakafoni: "Ena sekunden ekar ett Khruangbin med hemläxa ifrån Jan Johansson, medan nästa får en att tänka Four Tet i organisk bandversion. Låtarna pendlar mellan lightspräck i Contemporary, loungesväng i Moserobie och upptempo-pop i Orbit. Högt upp i himlen svävar Jonatan Gustavssons (trumpet) och Pelle Nilssons (saxofon/klarinett) kristallklara blås, så snyggt att öronhåren krullar sig av eufori. Bandet svingar sig hela tiden, själv- och stilsäkert, över alla möjliga gränser och karvar metodiskt in en helt egen nisch i jazzträdets eklektiska bark." (Utdrag ur pressmeddelande.)

Anna Bergendahls färska EP innehåller fem helt nya låtar, alla med ett tidstema som både tar oss tillbaka till en svunnen barndom och in i en efterlängtad framtid. Sentimentalitet, flyktiga romanser och framtidstro är alla inslag som reflekteras i texterna.

Juno Francis skapar psykedelisk disco med allt vad det innebär.

Sedan debutalbumet Set Your Loved Ones Free, We Have You Surrounded från 2017 har den
svenske folksångaren Nicky William tillbringat sin tid med att mogna i sitt sound, med idiosynkratisk
alternativ-folkmusik och komplext låtskrivande. Genom att smälta samman gammal americana med det kantiga och aviga formar han ett alternativ folk värd att lyssna in sig på.

Ellen Sundberg är tillbaka med nyskrivna egna låtar för första gången sedan 2016. Och den här gången gör hon allt själv. Räkna med ljuv och trygg americana från landsbygden.

Exakt alla släpp hittar du i den här spellistan. Bara att plocka ut det som lockar mest!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA