x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 15-1

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 15-1

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

15. Let’s Dance (från Let’s Dance, 1983)

David Bowie tog in Chics Nile Rodgers som producent när det var dags att spela in sin nya skiva 1982. Han hade siktet på topplistorna och vem bättre att ta in då än den hitskapande rytmgitarristen. Resultatet blev något helt nytt både för Bowie och Rodgers. Let’s Dance låter inte som någonting någon av dem hade gjort förut. Det var långt ifrån Rodgers klassiska Chic-disco, men gitarristen förändrade produktionen och känslan. Istället för skränig och avantgarde var den polerad och skapad för dansgolven. Rodgers har sagt att han var förvånad när Bowie kom med Let’s Dance. “Vem gör en danslåt som bara heter, vi dansar?”, undrade Rodgers. Och Let’s Dance är inte din vanliga discolåt. För även om det är en låt som handlar om att dansa, lyser Bowies mörker igenom. Faktum är att sångaren skrev Let’s Dance som en folkrock-låt, han beskrev till och med originalet som “dark sounding”. Kanske är det därför den är så bra. Ett sprakande möte mellan mörker och ljus. 

14.  Sound And Vision (från Low, 1977)

En av Bowies kanske mest upplyftande låtar. Lite av en sommardänga till och med. Bakom Sound And Visions komposition ligger ingen mindre än Tony Visconti. Han spelade in låtens grund tillsammans med sin fru som körar vid ett tillfälle här. David Bowie upptäckte senare Viscontis komposition och lade på egen sång. Sound And Visions genialitet ligger i låtens stämning. Det gungande gitarriffet, de mjuka syntarna som kommer in och liksom smeker trumhinnorna. Att låten pågår en och en halv minut innan Bowie börjar sjunga. Och hur han sedan kombinerar smörig skönsång, med blygt pratsjungande. Det är enkelt, minimalistiskt och helt perfekt. 

13. Rock’n’Roll Suicide (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Tony Visconti är oftast den producent man tänker på när man talar om Bowie, eller kanske Brian Eno. Men man får inte glömma Ken Scott. Producenten som jobbade med sångaren under glamåren. På Rock’n’Roll Suicide gjorde han ett fantastiskt jobb. Bowies bästa powerballad. Som börjar enkelt med bara David Bowie och en akustisk gitarr, men som i takt med Bowies allt mer intensiva sång bygger på med trummor, bas, stråkar och blås. Bowie såg Rock’n’Roll Suicide som en chanson-låt, en typ av sång inom den franska cabaret-kulturen. Vem han var inspirerad av? Jacques Brel såklart. Men Rock’n’Roll Suicide överträffar Brel. Den överträffar det allra mesta. Hur Bowie passionerat sjunger ut raderna “you’re wonderful, give me your hand”. Det är otroligt starkt. Och sedan när låten är som mest intensiv, parkerar den plötsligt tvärt och lämnar lyssnaren överväldigad. 

12. Blackstar (från Blackstar, 2016)

När David Bowie släppte videon och låten Blackstar, golvades jag helt. Och jag lär inte ha varit ensam. Ett av Bowies mest komplexa och storslagna verk någonsin. Med den mystiska texten och den nästan religiösa undertonen i både videon och låten. Det fick en att börja tänka. Vad är meningen med allt det här? Vad är det David Bowie försöker säga oss? Snart skulle vi få ett svar. Det var Bowies storslagna farväl. Sångaren var döende och ville lämna oss med ett sista mästerverk. Och till skillnad från vissa spår på The Next Day, är Blackstar långt ifrån någon nostalgitripp. Den sprudlar av nya influenser. Bowie hämtade inspiration från Kendrick Lamar som nyligen släppt sitt jazzrapepos To Pimp A Butterfly. Här blandas jazzinfluenserna med electronica och ett stick med lugna stråkar. Det är lite extra roligt att Bowie lyft in lite drum’n’bass i produktionen. En homage till ett av sångarens minst populära perioder i karriären. David Bowie var en expert på att skapa en mytologisk känsla runt sig själv. På Blackstar förvandlade han sin egen död till någonting magiskt. Han entrade världen som en magisk alien och lämnade den som en gud. 

11. Aladdin Sane (från Aladdin Sane, 1973)

Albumet Aladdin Sane är bland Bowies mest intressanta. Det var första gången han började tänja mer på gränserna, efter två album som håller sig relativt mycket till den enkla rocken och poppens strukturer. Bowie försökte fortfarande vara sin publik till lags, med mer klassiska glamrocklåtar som The Jean Genie och Watch That Man. De fungerade som en ursäkt för de mer utsvävande spåren som Aladdin Sane, som visade på att Bowie kanske var sugen på något helt annat än regelrätt pop. Men Aladdin Sane var också Mike Garsons stora entré. Pianisten som kunde förverkliga Bowies experimentella ambitioner med sitt helgalna pianospel. Hans solo här är bland de bästa någonsin på piano i rockens historia. Ett frijazzande odjur som släppts lös. Men också en perfekt tonsätttning av Ziggy Stardusts onda tvilling från USA: Aladdin Sane, eller A lad insane.

10. Lazarus (från Blackstar, 2016)

Lazarus är en karaktär från Nya Testamentet. En som blir återupplivad av Jesus efter att ha varit död i fyra dagar. Här namnger den bibliska karaktären Bowies mest gripande konfrontation med döden. Lazarus produktion är dyster, med en pendlande lite Joy Division-liknande gitarr, sorgsna saxofonslingor och en annan elgitarr som liksom skriker på hjälp. Ibland tar saxofonen ton tillsammans med elgitarren i ett ondskefullt och samtidigt uppgivet dån. Bowie sjunger med passion, han vet att det är bland de sista gångerna han sjunger in ett spår. Men i slutet lyckas Bowie övervinna sin dysterhet. “Jag kommer vara fri” sjunger han. Döden innebär inte bara ett slut utan också ett frigörande. Friheten från sjukdomen, all smärta och ångest.  

9. Changes (från Hunky Dory, 1971)

Changes är en av de mest symboliskt viktiga låtarna David Bowie gjort. Den handlar om att vara i ständig förändring. Han bygger upp myten om sig själv. Sin ombytlighet. Jag rör mig så snabbt från det ena till det andra, att det blir omöjligt att se om jag är fejk eller inte, sjunger Bowie. En mening han ordagrant skulle praktisera framöver. Men Changes är också den kanske mest udda låten i hela David Bowies diskografi. Sångaren har låtit på så många olika sätt att det är helt omöjligt att definiera honom. Changes ligger dock längst bort från vad som kan uppfattas som en röd tråd i sångarens musik. Den kanaliserar inte riktigt något mörker, i varken text eller stämning. Changes känns inte utomjordlig. Det är en löjligt enkel komposition. Hurtig och utan skumma budskap. En låt som lika gärna skulle kunna vara plockad från Carole Kings Tapestry. David Bowie kunde skriva myspop. Changes är en av de mest perfekta poplåtarna som någonsin har skrivits. Men han gjorde det aldrig igen. Inte på det här sättet. 

8. Space Oddity (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Även om Space Oddity var mer av en försmak än det stora genombrottet. Var det ändå starten på den David Bowie vi känner till. En artist som jobbar med alter egon och framför allt rymden som återkommande symbol. Låten kom som från ingenstans. Bara något år efter att Bowie skrivit låtar som The Laughing Gnome. Men för första gången lyckades sångaren hitta rätt. Space Oddity handlar om astronauten Major Toms resa upp i rymden. Bowie fick inspiration till Major Tom när han såg Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr. Och rymdtemat var i tiden, ämnet var otroligt hett. Låten släpptes bara någon månad efter att NASA:s månresa genomfördes. Och även om inte Bowie insåg det direkt, var det just rymden som skulle bli hans nyckel till framgång. För snart skulle Bowie gå från vilsen sökare, till musikvärldens mest skickliga trendkännare och trendskapare. Med rymden som tematik skulle han iscensätta sig själv som den ultimata rockstjärnan. Och Space Oddity förblev en av nyckellåtarna i sångarens diskografi. En fantastisk ballad med enastående produktion. Att den handlar om just resan upp i rymden, kan inte bli mer bildligt talande för var Bowie var på väg. 

7. Under Pressure (med Queen från Hot Space, 1982)

David Bowies samarbete med Queen var inte det mest väntade. De extravaganta rockgiganterna och den oberäknelige musikikonen som lämnat klassisk rock för längesedan. Men under tidigt 1980-tal var Queen och Bowie på väg åt ungefär samma håll. Bowie, trött på det avantgardistiska new wave-influerade soundet, skulle snart ta sig an dansmusiken. Queen hade redan släppt den discoinfluerade Another One Bites The Dust och var mitt i inspelningen av Hot Space, ett regelrätt discoalbum. Nu är Under Pressure ingen discolåt, men det är ett chockerande välfungerande möte mellan David Bowie och Freddie Mercury. Mästerligt bollar de huvudrollen mellan varandra. Mercury med sin lekfullhet och mäktiga röst. Bowie med sin nakna sånginsats. De möts över basgångens rogivande värme. Kontrasterar varandra till musikalisk excellens. 

6. Golden Years (från Station To Station, 1976)

David Bowie lyser på Golden Years. En låt vars coola stabilitet lyfter fram hur viktig Bowies närvaro var för musiken. En av anledningarna till att sångaren kunde röra sig från genre till genre, personlighet till personlighet och röst till röst med sådan framgång var just närvaron. Få sångare kan mäta sig med den. Den är så personlig, sårbar, excentrisk. Hela David Bowie lyser igenom varje gång han öppnar munnen. Trots att man inte riktigt vet vem han är, vet man precis vem han är. Svaret finns där, i närvaron. Och det är just därför som Golden Years är så bra. Thin White Duke-karaktären med sin iskallhet, den bistra funken och de Elvis Presley-liknande körerna. Man skulle kunna tro att det tillsammans med kokainyran distanserar Bowie från sina lyssnare. Men sångarens närvaro skär rakt igenom allt. Han gör kompositionens stelhet levande. Hur mystisk Bowie än försöker vara, kan han aldrig dölja sin mänsklighet. För i slutändan är det den som gör honom så bra. 

5.  “Heroes” (från “Heroes”, 1977)

Jag vågar gissa att “Heroes” är topp tio låtar som berört flest människor någonsin. Att låten är uttjatad kan inte ta bort hur bra den är. David Bowie sjöng allt som oftast om konstiga saker. Rymden, auktoritära ledare och jungianska ideal. Men på “Heroes” sjöng han enkelt, direkt till sina lyssnare. “Heroes” är hoppfull och sorglig på samma gång. Bowie försöker motivera den han sjunger till, men under ytan skriker det tragedi. Handlingen är från början den om två älskare på två sidor av Berlinmuren. En från Öst- och en från Västberlin. Kärlek begränsad av det uppdelade samhället. Men “Heroes” kan appliceras på helt andra berättelser. Inte minst den om Christiane i den tyska filmen Vi Barn Från Bahnhof Zoo. En tragisk berättelse om barn som blir beroende av tunga droger, tvingas prostituera sig för att finansiera sitt beroende. Där blir “Heroes”, som tonsätter filmen en strimma av hoppfullt drömmande i en vardag fylld av tragedi. Och någonstans är det också låtens styrka. Det är de orättvist behandlades stora anthem. Den lidande individens rätt att drömma sig bort i kärlekens namn. 

4. Life On Mars? (från Hunky Dory, 1971)

Det finns en briljant scen i Five Years-dokumentären om David Bowie när Rick Wakeman förklarar vad som är så speciellt med Life On Mars?. Den följer nämligen inte den typiska låtstrukturen för en ballad förklarar Wakeman. Vid varje tillfälle där låtar vanligtvis brukar gå ner en tonart gick Life On Mars? istället upp en tonart. Kanske är det här en nyckel till varför låten är så fängslande. David Bowies kanske mest hyllade och älskade låt. Den låter aldrig lyssnaren andas. Life On Mars? blir bara mer och mer intensiv för varje minut som går. Rick Wakemans otroliga pianospel är såklart en annan anledning till låtens exceptionalitet. Life On Mars? är så elegant med Wakemans nästan klassiska pianostil. Tillsammans med stråkarna gör det låten till mer än bara en låt. Den är ett fenomen. 

3. Moonage Daydream (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Ziggy Stardust-albumet är inte bara en av de bästa samlingarna låtar som någonsin släppts på skiva. Det är också det kanske mest perfekta soundet någonsin släppt på skiva. En blandning av rock och pop – det hårda och det mjuka – piano och gitarr. Moonage Daydream är det bästa exemplet. En extraordinär låt i sitt sätt att kombinera olika musikaliska element. Låten tar lyssnarens absoluta uppmärksamhet när den hugger in med Mick Ronsons hårda gitarriff. Fängslade av det abrupta introt omfamnar den sedan sina lyssnare med en mjuk akustisk gitarr. Invaggade i det akustiska lugnet tar den oss vidare till en passionerat elegant pianodriven refräng. Men när vi minst anar det slår plötsligt den hårda gitarren rakt igenom ljudbilden igen. Och så har en minut av låten gått, en av musikhistoriens mest briljanta minuter. Moonage Daydream ska senare ta in stråkar och slutar i någon form av extas med ett otroligt solo från Mick Ronson. Men den första minuten av låten – det är komposition och produktion i perfektion.

 

2. Ashes To Ashes (från Scary Monsters [And Super Creeps], 1980)
  
Även om David Bowie antog Ziggy Stardust och Thin White Duke som alter egon i större utsträckning, var Major Tom den kanske symboliskt starkaste karaktären i Bowies musikvärld. Det var Major Toms resa ut i rymden som satte fart på David Bowies omtumlande 70-tal och det var hans uppgivna drogmissbruk som satte punkt på årtiondet. På Space Oddity sköts Major Tom upp i rymden, precis som Bowie sköts upp i rymden. Blev en stjärna. Och där har han också stannat. Tio år har gått men Tom är fortfarande där uppe. Men den exalterade astronauten är förlorad för länge sedan, nu är han vilsen, nerknarkad och längtar tillbaka till jorden. Precis som Bowie befann sig högst upp, isolerad med knarket som enda vän i mitten av 70-talet. Att Bowie gick från att iscensätta sin egen stjärnstatus till att ständigt fly den kan inte ha symboliserats på ett bättre sätt. Få låtar gestaltar den geniförklarade rockstjärnans öde lika bra. Till råga på allt hör låtens produktion till de bästa i sångarens diskografi. Den klassiska syntslingan, distinkta basen och det magiska slutet när körerna mynnar ut över lager av magnifika melodier på synten.

1. Five Years (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Five Years börjar med bara Mick Woodmanseys trummor. Hans takt är ledmotivet i låten, högst upp i mixen rakt igenom. Det är tryggheten Five Years lutar sig mot samtidigt som den växer och växer. I början av Five Years text annonseras det att jorden bara har fem år kvar innan den går under. Låten följer en person som tar del av nyheterna och ser hur paniken uppviglas och skapar kaos omkring honom. Både i text och sång dras vi med i de känslor som väcks hos jordens invånare när de långsamt inser vart de är på väg. Precis som med Rock’n’Roll Suicide bygger Bowie upp en starkare och starkare känsla för varje sekund som går, för att sedan abrupt släppa lyssnaren. Den här gången till ljudet av den trygga takten som inleder allt ihop. Musik kan betyda väldigt många olika saker för olika människor. Men vad det verkligen handlar om är att tala direkt till våra känslor. Bara musik kan framkalla så mycket känslor hos oss människor. Musik kan väcka saker till liv inom en, som annars bara väcks genom kärlek eller förlust. Och ingen låt väcker känslor som Five Years. Det är en omskakad champagneflaska, en mentosimpregnerad Coca-Cola. Vi nästan drunknar i Five Years apokalyptiska panik. Därför är det David Bowies bästa låt. Ja, kanske den bästa poplåten som någonsin skrivits och spelats in. 

Exakt alla låtar i en Spotify-lista:

Kolla in listan från början här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA