I GAFFAs artikelserie RESAN berättar albumaktuella Skoj om att nästla sig in, hitta synergi, få diabetes typ 1 och om att skapa en topprankad musikpodd på mindre än ett år.

SKAMMEN

– Jag vet inte vad de såg i mig. 2006. Min bästis och jag bildade bandet Decorum tillsammans med två gamla klasskompisar, eller rättare sagt, de bildade bandet. Jag lyckades nästla mig/ta mig eller rent av tvinga mig in när de hade rep och sno åt mig mikrofonen. Förmodligen fick jag vara med eftersom jag var bra på engelska. Vi spelade P-funk och var så där klyschiga som ett kulturgårdsband ska vara. Mina kumpaner var, i brist på bättre benämning, ”riktiga musiker” med kunskap och enorma färdigheter med sina respektive instrument. Jag gillade att stå på scen, var förvisso ambitiös, men någon skicklig sångare var jag ej. Först efter ett par spelningar och en riktig studiosession gick det upp för mig: Hur grymma och skickliga mina bandmates än var så kunde de inte maskera min brist på tonsäkerhet. Jag minns tydligt skammen, när jag insåg att det inte räckte med att lattja runt. Lite grejer behövde jag faktiskt lära mig. Detta var det första bandet jag var med i och det skulle inte bli det sista.

PARKEN

– Precis som i det första bandet var min ingång till Djurparken en rätt slingrig sådan. Jag hade lyckats övertyga dessa artister, som jag var bekant med om att få hänga med till en stuga utanför Ödeshög för att spela in musik. Detta trots att jag aldrig riktigt spelat in svensk rap förut. Å andra sidan hade jag inget att förlora, tänkte jag. Det är märkligt när en grupp människor direkt får en synergi. Vi blev förälskade i varandra direkt. Djurparken är och förblir det viktigaste i min musikkarriär, om man ens kan kalla det karriär. Inte bara för vår kärlek och vänskap, utan också för alla upplevelser och kamper vi delat. Det vi har ihop är ovärderligt och jag blir glad av bara av att tänka på hur lyckligt lottade vi är, som kan ha en så vacker och kreativ sak ihop. Utan att vilja ha ihjäl varandra. Jesper i bandet tipsade Pizzaslize om mina filmiska färdigheter, som i sin tur gjorde att jag kom i kontakt med Frej Larsson. Det samarbetet öppnade ytterligare dörrar, som jag vill påstå att jag sprang igenom barnsligt djärvt. Att på diverse spelningar hänga med och filma det fantastiska crewet var ett spektakel, minst sagt. Och det ledde till nästa era.

DANSEN

– Efter att ha träffat och filmat artisten Joy M’Batha i olika sammanhang med Pizzaslize fick jag äran att vara DJ åt henne på Dovaskryssningen 2016. Jag som bara hade lite erfarenhet av att DJ:a åt artister var minst sagt lite nervös innan. Men på något sätt gick det bra och jag fick hänga med henne på spelningar hela året. Det var bland det roligaste jag har fått göra, och en crash-course i att turnera med en framgångsrik och fantastisk artist. Joys spelningar gästades ofta av Panda da Panda (Thibo Girardon) och jag kan nog tacka – eller skylla på – just Thibo för att jag vågade satsa på en sologrej. När jag såg hur han skötte allting, låtskrivning, produktion och grafik helt själv så började jag förstå att det inte nödvändigtvis behöver finnas massa folk runtomkring en för att man ska kunna vara en stor och lyckad artist. Att säga att han öppnade mina ögon är ett understatement. Detsamma gäller Joy. Att kunna jobba med någon med ett sånt otroligt unikt uttryck var så jävla lärorikt. Jag försökte på ett ganska lökigt sätt studera de artister som dök upp i deras krets (shoutout till Ängie) och försöka förstå hur stjärnor blir till. Fattade väl redan då att någon stor stjärna kommer jag nog själv aldrig bli, men det kanske kan vara ganska kul att låtsas. Mycket av det jag idag gör i mitt artisteri är egentligen skamlöst belånat av de personerna och jag hade verkligen inte varit här utan deras inspiration, som är jag evig tacksam för.

KRISEN

– 2018 anlände med ett akutbesök på Södersjukhuset, efter att ha mått dåligt en längre tid. Jag hade gått omkring och varit utmattad och fick en kraftig käftsmäll, min första riktiga livskris, när jag fick diagnosen diabetes typ 1, den där varianten man oftast får redan som barn. Isolerad låg jag hemma i flera veckor och försökte klura ut varför min kropp ville ta kål på mig. Som en eremit gömde jag mig från omvärlden och stängde ute människor. En person som hjälpte mig enormt under denna ensamma tiden var musikproducenten Tony Senghore. Jag hade visat honom mina skisser till Skoj och vill minnas att hans reaktion var: ”Kan bli något, men jag hör fan inte ett enda ord du sjunger”. Den kritiken har jag försökt att komma ihåg varje gång jag spelat in sedan dess, därav de ganska påkryddade r:en i min lökiga identitetssökande sångdialekt. Jag åkte ut till Tony i Sandviken och spenderade en hel vecka i hans studio. Dessa underbara dagar är bland de absolut viktigaste för just Skoj-projektet. Tillsammans satt vi och formade hur denna gestalt skulle låta och upplevas. Allt föll på plats där.

CHANSEN

– Jag, David och Anthon i Djurparken lyckades av ren tur fixa en helt perfekt källarlokal lokaliserad mitt i vår lilla sfär i Stockholm. Efter skrubb och städ lyckades vi forma den till den ödmjuka studio vi har idag. Med täcken hängandes i taket och morgonrockar på väggarna inredde vi den till vårat kreativa palats. Vi hade en gemensam dröm: detta ska bli ett ställe där artister dyker upp och skapar ihop. En fristad för oss skapare och hipsters där alla idéer kan frodas fritt. Det var i denna veva som David började dra i oss om att starta en musikpodd. Jag var ganska skeptisk i början, mest för att jag inte trodde vi var intressanta nog att hålla någons uppmärksamhet, men när konceptet för det som blev ”Osläppt” började uppenbara sig förstod jag att vi hade något som vi kunde ge musiksverige: en plattform för alla osläppta låtar som våra ”kollegor” och vänner sitter på. Idén var rätt simpel men originell nog att vi behövde bara ett par minuter i pitchmötet med Acast för att de skulle bli pepp på att sponsra oss. Det var då vi började fatta att det här var något som inte bara kunde hjälpa oss med vår dröm om en plats där olika artister kan mötas men också skapa något lättsamt och magiskt i denna bransch som är så konkurrenskraftig. Efter bara ett år har vi nu lyckats bli bland de högst rankade musikpoddarna i landet och fått träffa och bli uppläxade av helt underbara människor. Nu börjar detta bli alldeles för skrytsamt för min smak så jag ska sluta sitta och belåtet tjata om all flax jag haft. Kontentan är att jag inte skäms längre, tack vare er.

Lyssna på Skojs nya album: