x

"Behövde panikångest-attacker för att förstå" – intervju med Shame

"Behövde panikångest-attacker för att förstå" – intervju med Shame

Det var på Queen’s Head, en pub i stadsdelen Brixton i södra London, där killarna i Shame förstod att de ville skapa något tillsammans. Med hjälp av trummisen Charlie Forbes pappa Lenin fick de tillgång till en replokal och började spela in demos till vad som blev den hyllade debuten Songs Of Praise

– Lenin har alltid varit en väsentlig del av vårt band, säger Charlie Steen när han visar det monokromatiska fotot på omslaget till Drunk Tank Pink

– Han namngav bandet och har stöttat oss sen början. Han stod ofta längst fram på våra första spelningar. Sen ser det ju lite ut som ett krigsfoto, så det är fett.

Då som nu var det inte mycket prat inom bandet om vad det egentligen var för slags musik de helst ville göra. Det var underförstått på ett sätt som inte är så märkligt kanske, med tanke på att de flesta medlemmarna har varit kompisar sedan de var barn. Fansen och kritikerna var dock inte alltid överens om genren som debutalbumet hamnade i. 

– De där diskussionerna stör mig inte så mycket, de är ganska oundvikliga. När vi skriver har vi inte så mycket av det i tankarna. Vi pratar knappt musik när vi skriver och spelar in. Vi lyssnar på så pass olika saker att vi inte ens snackar om influenser. Ljudet kommer naturligt.

Om bandets sound är debatterat så finns det något alla identifierar dem väldigt tydligt med, och det är deras konserter. Shame är kanske främst ett liveband. Hur känns det då att ge ut ett andra album i en tid då liveshower inte kommer att se ut på samma sätt som de en gång gjorde?

– Det är väldigt intressant tycker jag. När vi gav ut Songs Of Praise var det många som diskuterade skillnaden mellan hur låtarna lät live och inspelat. Även om vi har ett fåtal konserter med social distansering inplanerade för i år så kommer vi bara ge musiken till lyssnarna och låta dem uppleva den. Nu känner jag en helt annan slags tacksamhet att vi överhuvudtaget kan få ge ut ett album. Förr kom vi på låtarna efter hur publiken reagerade och hur allt kändes när vi spelade live. Nu var till exempel en del av skrivandet och demo-inspelningen i Joshs sovrum. Där hade vi på ett konstigt sätt mer utrymme att hitta nya sätt att skriva, och kände oss friare att använda nya medel, som syntar och så vidare.

Märkte du skillnaden på ditt eget textförfattande också?

– Efter en turné uppskattar man avskildhet och ensamhet mycket mer, helt enkelt för att man inte har tillgång till det. Så jag blev mycket mer introspektiv, till skillnad från texterna på Songs Of Praise som vände sig utåt och ville kommentera omvärlden. Det mesta här handlar om att lära sig att tycka om sitt eget sällskap, och därmed behöva konfrontera sig själv.

Enligt Steen är 6/1 den låten där de självifrågasättande tankarna är tydligast. "I love what I hate and I hate what I love", sjunger han. Låtens explosiva crescendo kommer när sångaren verkar komma till en insikt med mantrat "I hate myself and I love myself". Något som han lärde sig att acceptera när spelningarna tvingade honom att vara av och på oavbrutet, samtidigt som resandet tärde på hans kropp. 

– Att lära sig att skilja sin egen identitet från sitt jobb är så viktigt. Mycket handlar om att balansera tacksamhet för det vi har uppnått med kreativiteten. Det är bara så lätt att trötthet under en turné leder till att man blir arg och glömmer vilken tur man har. Som tur är lär man sig att ta ett steg tillbaka från allting efter några panikångestattacker. Det verkar som att jag behövde några sådana för att förstå.

Vem? De fem killarna började skriva ihop musiken som hamnade på deras debut när de var i 16-årsåldern. Det är Sean Coyle-Smith och Eddie Green på gitarr, Josh Finerty på bas, Charlie Forbes på trummor och Charlie Steen som står för texterna och sången.

Vad? Det är svårt att placera bandets intensiva grovkorniga sound i punk-facket utan att påpeka att de så ofta gör renodlad rock i den klassiska brittisk andan. Vad som är säkert är att de är som mest obundna och tilltalande på scen.

Var? För cirka fem år sedan var Shame ett av en handfull band som växte fram i södra Londons punkvänliga replokaler. På samma scen skapades Dead Pretties och Goat Girl. Deras andra album spelades däremot in i en studio i Paris.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA