x

"Ett folkhälsoproblem att det är så låg volym på spelningar i Sverige"

"Ett folkhälsoproblem att det är så låg volym på spelningar i Sverige"

30 april släpper Promise And The Monster, aka Billie Lindahl, EP:n Chewing Gum. Här berättar hon om fem platser och upplevelser som etsat sig fast för alltid.

Moskva 

– Vi åkte till Moskva över ett dygn för att spela och när vi kom fram till flygplatsen var Lisas (Isaksson, reds. anm.) väska kvar i Sverige. Där låg flöjten och trummorna och det var såklart omöjligt för väskan att komma fram i tid. “När åker ni hem?”, frågade flygplatspersonalen och när Lisa sa “tomorrow” skakade de chockat på sina huvuden. När vi gick i de långa gångarna, där tjänstemän stod i varje hörn för att peka ut rätt väg, ringde vi runt till våra kontakter som i sin tur ringde runt till stans musikaffärer för att leta efter substitut. Vi jagade över stan i taxibilar och precis innan spelningen hade vi lyckats lösa allting. Vi tog bara ett djupt andetag och hoppades på det bästa. Den lånade flöjten visade sig vara omöjlig att intonera och spelade hela tiden en halvton lägre än den skulle. Vi genomförde konserten och drack vodka i köksdelen på stället efteråt. Dagen efter gick vi en rundtur i stan med Svenska Institutet som anordnade spelningen. Vi gick genom tunnelbanan, världens längsta och djupaste, och genom gallerior och restauranger. Det sista stoppet var Vasilijkatedralen på Röda Torget. Det var svalt och lugnt därinne och jag och Lisa smög omkring i gångarna. Rätt var det var hörde vi människor sjunga. I en sal som öppnade sig stod en manskör och sjöng rysk folkmusik och det kom som knivar i bröstet. Vi grät båda två. Tonerna ljöd av smärta och hemlängtan och ljuset lyste in på oss genom katedralens fönster. 

Paris/Skogen 

– Kommer ihåg en lustig intervju i Paris. Två killar i långt hår och svarta kavajer hade åkt tåg i flera timmar. Den ene satt tyst och rökte, den andre ställde frågor om Sverige: “Brukade jag bada med laxar? Bodde jag i skogen? Hur hade skogen och den skandinaviska naturen påverkat mig?” Vi satt på en lummig innergård, jag tittade på dem båda, på deras polotröjor och filterlösa cigaretter, och fattade inte om de skämtade eller var allvarliga. Log ett vingligt leende och åkte hem och berättade det för kompisar. Det är fortfarande kul att tänka tillbaka på, men har insett nu långt senare att de hade lite rätt ändå. Jag växte upp i skogen och jag drömmer om den på natten. I skogen hör man varelser komma innan man ser dem, man måste spetsa öronen när grenar knäcks och mossan knarrar och fåglarna flyger över himlen. 

Reykjavik 

– Åkte till Island för att spela in en låt med Alcest, ett franskt shoegaze/black metal-band, i Sundlauginstudion som Sigur Rós byggt upp i en gammal simhall. Byggnaden låg högt uppe på en dalsluttning och solen lyste alltid in från havet, över alla pianon och klaviatur som stod i den gamla poolen. Vi spelade in på dagarna och på eftermiddagarna åkte jag in till Reykjavik och promenerade runt med Neige som sjöng och skrev låtar i bandet. En kväll gick vi till en bar och såg ett isländskt indiepop-band spela. De var liksom blyga och fumliga och visste inte riktigt vart de skulle ta vägen. Och när de började spela var de så bra! Neige berättade att han hade tröttnat på black metal och att skivan de höll på med skulle handla om att bada i ljus. 

Krakow 

– Var i Polen på turné och det hade alla Promise And The Monster-komponenter: Det vill säga mycket slarv, knasbollsstämning, stök och emellanåt hög koncentration, skönhet och värdighet. Köpte en silversprejad Jungfru Maria-ikon på byloppis och hamnade en sen kväll på husfest med ugly sweater-tema. På festen spelade ett dansband bestående av mor, far och son som körde låtar på polska. Underbart. 

Tilburg 

– Promise And The Monster har alltid haft lite av en metal-following, vilket förvånade mig i början, men det finns väl förmodligen något folkigt och allvarligt i musiken som många i den scenen gillar. Ett år blev vi bjudna till Roadburn i Nederländerna och förutom att se sjukt mycket bra band och spy i syntar, så spelade vi en eftermiddag när både vi och alla andra på festivalen var ganska bakfulla. Det var fullsmockat med folk trots att klockan inte var mycket och det fanns en skörhet i luften eftersom alla var så trötta och utkörda. Det blev en jättebra spelning. Alla var så mottagliga. Minns att det var extremt hög volym på alla andra spelningar. Organen vibrerade och kändes ofta som att strupen skulle skaka ur kroppen, vilket gjorde yoga och annan träning överflödig i månader framåt. Tycker man skulle kunna se det som ett folkhälsoproblem att det är så låg volym på spelningar i Sverige.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA