x

KRÖNIKA: ”Damn, how much damage can you do with a pen?”

KRÖNIKA: ”Damn, how much damage can you do with a pen?”

Tjugotre dagar in på det nya året och vi har redan fått en omfattande kulturdebatt. What a time to be alive! Nej, jag snackar inte om John Dillermands pick, utan om diskussionerna som rasat gällande rapparen Yasin.

Som musikjournalist med mångårig hiphop-bevakning i bagaget, har det varit intressant att följa men svårt att tillägga något av värde som inte redan sagts. Debatten i sig är heller inte ny och ”verk vs artist” är något mina kollegor och jag med jämna mellanrum tvingas diskutera.

Att det som kokat rört gangsterrap, häktad brottsmisstänkt artist, SVT och Sverige Radio samt P3-Guld verkar ha gjort det hela än hetare denna gång. Lägg till några riksdagsledamöter (som velat hor-plocka politiska poänger) och det hela får fyr.

Vissa har nu slagit knut på sig själva i ”intellektuell analys” med hänvisning till diverse studier, litteratur och forskning. Hiphopens allierade har dumförklarat alla utanför den inre cirkeln som försökt närma sig genren/kulturen. Enstaka kulturellt bajsnödiga har även velat trolla fram något ur Yasins musik som ingen annan tycks ha sett. Krydda sedan i vanlig ordning med rassar och troll.

Det är således precis som vanligt i landet Sverige.

Missförstå mig rätt, undertecknad är välbekant med några av dessa roller själv efter snart åtta år som musikjournalist. Jag har analyserat, intellektualiserat och källhänvisat till förbannelse, varit precis lika bajsnödig i mitt musikhyllande ibland men också dumförklarat ”alla som försöker fatta hiphop”.

Denna krönika kommer därför att ta en mer personligt slingrande stig. Låt oss börja med att jag oblygt citerar mig själv:

”Mitt starkaste intryck är dock revanschlusten, självförtroendet och arbetsmoralen som väcktes i mig av att lyssna på Shawn. Om han kunde, kunde jag. Orden skulle bli mina verktyg en dag.”

I fjol skrev jag om vilken betydelse albumet The Blueprint av Jay-Z har haft i mitt liv. Att få göra det kändes som en seger för den musikintresserade, tysta tonårstjejen i mig. Hon som nockades av musikens kraft och lockades av … hiphop och gangsterrap.

Att Jay-Z rappade om en annan typ av verklighet än min egen fann jag fängslande, samtidigt kunde jag konstigt nog identifiera mig med den. Det var något med energin och stämningen i musiken. Shawns stolthet, frispråkighet och kaxiga attityd fann jag som 15-åring inspirerande, men framförallt var det känslorna som släpptes lös i mig, hur musiken fick mig att må.

I samma veva, åren runt millenniumskiftet, är Eminem artisten på allas läppar. Marshalls vibrerande ilska och obscena ordspottande väcker något slumrande i min tonårskropp, en upproriskhet och tro på att allt är möjligt om man vågar. Jag blir förundrad över hiphop som känslomässigt uttrycksmedel.

Lyssnar jag på Eminem idag påminns jag om den där frihetskänslan; att i konst och kultur få uttrycka vad fan man vill, att musik kan få vara en teaterscen där vad som helst kan hända (”Dr. Dre's dead he's locked in my basement”) och att musik inte måste vara vare sig moraliskt korrekt eller en sann återgivning av verkligheten.

Kill You var en Eminem-favorit som jag sjöng med i trots vidriga textrader. Jag kan fortfarande tycka att den låten är bra.

“Just bend over and take it like a slut—okay, Ma?

Oh, now he's raping his own mother

Abusing a whore, snorting coke

And we gave him the Rolling Stone cover?"

Hiphop och gangsterrap är populära och kommersiella musikgenres, samtidigt har utbudet idag blivit rätt så urvattnat och enkelspårigt. Att Eminem på sin tid skapade rabalder med sina texter i konservativa delar av USA vet vi, men hur många rappare skapar kontrovers med obscena texter idag? Ytterst få. Det som hamnar i fokus är rapparnas liv och leverne.

Provokation och att få vuxenvärldens ogillande reaktioner är en del av att vara tonåring, men det har också blivit synonymt med hiphop-kultur. Att rappare vill bibehålla provokation karriären igenom är heller inget ovanligt, för hur blir man annars ihågkommen?

När Ken Ring i fjol blev intervjuad av SvD uttryckte han dock det mer sällsynt motsatta, att som rappare vilja bli bortglömd. Ken tar numera avstånd från sin gamla artist-persona och att ungdomar inte längre känner till hans musikaliska gärningar tycker han är skönt. Han är också kritisk till dagens hiphop-klimat:

– I dag känns det mer som att vår musikgenre uppmanar folk till att skjuta, ta mer droger, sälja mer droger, vara destruktiva. Det är nästan häftigt att sitta på anstalt i dag. Jag står inte riktigt för det.

41-åringen identifierar sig inte längre med sitt yngre jag och känner ångest. När fan blir gammal blir han religiös? Ja, detta ordspråk kan i alla fall Sebastian Stakset skriva under på. Kartellen-medlemmen som lämnade den kontroversiella hiphopgruppen, sin kriminella bana och blev frälst.

Men att förpassa den musikkatalog som t.ex. Ken Ring och Kartellen lämnat efter sig till en dammig garderob? Nä, det är att göra det enkelt för sig. Musiken i sig är också för bra för det.

Att verk och individ numera ses som hand i handske är problematiskt; artisten är musiken hen skapar, författaren är böckerna hen skriver, skådespelaren är rollerna hen spelar osv. Det är problematiskt inte bara för alla som sätter likhetstecken mellan kreativt uttryck och person, utan också för individen som blir omtyckt/bedömd utifrån verk och prestation.

Den förskjutning som skett från ”konsten som det viktiga” till individen, ser vi även på alla nivåer i samhället. Det är politikerna hellre än själva politiken som är i fokus. Individualiseringen har blivit så smalt anal att en enda person (!) kan ses som någon form av representant för allt och alla. Det är som att vi inte längre kan tänka flera tankar samtidigt eller involvera fler personer i ett och samma rum.

De som cyniskt konstaterar att vissa använder konstnärligt skapande för att gödsla sitt ego och tjäna pengar har nödvändigtvis inte fel, men det går inte att ignorera popularitet. Det kan tyckas enkelt att få fans och bli strömmad. Det är det inte, fråga artister som kämpar med att nå ut med sin musik.

Det är uppenbart att gangsterrap och hiphop har något som många (unga) tilltalas av. Musiken säger något om samtiden och att vuxna vill analysera det (läs: tävla i åsikts- och kunskapsbajsande) säger också något om hur långt ifrån själva målgruppen för musiken man är. För är det några som inte hörts eller blivit tillfrågade i denna debatt så är det väl lyssnarna?

Eminem fick motta kritik för att hans musik ”uppmuntrade” barn och unga till svordomar, kriminalitet, sex och våld. Detta bemötte han och på Who Knew rappade han ironiskt ”Damn, how much damage can you do with a pen?”. I samma låt menade han också att det är vuxna och föräldrar som bär det yttersta ansvaret, inte han som artist:

“Quit tryin' to censor music

This is for your kid's amusement (the kids!)

But don't blame me when little Eric jumps off of the terrace

You shoulda been watchin' him, apparently you ain't parents”

Som konstnär är väl kommentaren ”wow, det ser exakt ut som i verkligheten” rätt så tröttsamt att få höra? Tricket oavsett konstform är ju att förhöja, intensifiera eller förvränga verkligheten. Om man vill få en reaktion eller uppnå innovation vill säga. Dumheten i att tolka låttexter rent bokstavligt rappade Eminem om i låten Criminal:

“A lot of people think that what I say on a record

Or what I talk about on a record

That I actually do in real life or that I believe in it

Or if I say that I wanna kill somebody

That I'm actually gonna do it or that I believe in it

Well, shit, if you believe that, then I'll kill you”

Sen behöver man väl inte vara Einstein för att räkna ut att det ligger en viss attraktionskraft i själva mystiken: om orden ändå kan ha viss bäring eller verklighetsförankring. Ty vad lockar ungdomen mer än det farliga och förbjudna?

Censur är en tråkig väg att gå, för då har man uppenbarligen missat hela poängen med vad kreativitet är och gör med oss. Det är i skapandet vi ventilerar tankar och bearbetar känslor samt kommer till insikter om oss själva. Dessa tankar och känslor är inte alltid rumsrena. Insikterna kan dröja.

Om gangsterrap kan man tycka vad man vill, men att unga människor uttrycker sig kreativt (genom musik) får min röst alla dagar i veckan. Något som jag även insett som kritiker är att musik inte enbart kan förstås med hjälp av kunskap, intellekt och åsikter. Att förstå musik är att lyssna, lyssna på vad andra har att säga men också vad som inte sägs eller sägs mellan raderna.

Det är en konst att i musik kunna ge uttryck för en känsla, en stämning eller en energi. Och det är ju exakt det vi vill åt när vi trycker på play. Vi vill omfamna en energi, få en känsla bekräftad eller förändra vår sinnesstämning: vi vill bli arga, glada, modiga, peppade, melankoliska, kåta…

Musik har ju också den fantastiska funktionen att den får oss att hitta till vår egen röst, så har det i alla fall varit för mig.

När Ken Ring i SvD fick frågan om vad han ångrar under sin artistkarriär svarade han festandet, att alla pengarna försvann. Följande rader av omstridde rapparen Kanye West på låten No Church In The Wild åsyftar visserligen något annat, men de sammanfattar också gangsterrap:

“It’s something that the pastor don’t preach

It’s something that a teacher can’t teach

When we die, the money we can’t keep

But we probably spend it all 'cause the pain ain’t cheap”

Den kyligt dystra verklighet som beskrivs inom gangsterrap och viss hiphop är också del av den emo-kultur som pågått länge. Unga vill lyssna på andra unga, de ser upp till rappare, till Greta och Billie. Vi vuxna har ingenting att komma med, för vi har misslyckats. Världen i ungas ögon ser jävligt deppig ut. Det går att hålla med, men det går också att hålla ut handen och inspirera, visa en positiv väg framåt.

För tar vi ansvar, visar vi omsorg och föräldraskap om alla barn, ungdomar och unga vuxna får vi det åter när vi halkat med bruten lårbenshals och vår inkontinensblöja ska bytas.

KRÖNIKA: Bojkotter driver konstnärer längre bort från konsten


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA