x

BÄST JUST NU: Brustna hjärtans electropop-R&B

BÄST JUST NU: Brustna hjärtans electropop-R&B

Yarlie – Wreck

Ett brustet hjärta. En lekfull och hookfylld produktion. En refräng med tyngd och popkänsla.

Jag har följt Hanna Lindgrens förehavanden i ett par år, dels hennes egna projekt men även de gästspel hon gjort med bland annat Movits och Zacke. I somras hade jag förmånen att få tjuvlyssna på en handfull demos Lindgren mestadels spelat in i gamla hemstaden Luleå, även om hon mest huserar i Stockholm. I mina öron lät det som material för en urstark EP och jag har väntat med spänning på vad det skulle bli av allt.

Det gläder mig att första släppet från den förhandslyssningen nu äntligen blivit verklighet i form av Wreck, debutsingeln under namnet Yarlie (skrivs ut YARLIE stilistiskt). Den företagsamma produktionen får mig spontant att tänka på soundet Timbaland skapade med hjälp av en Roland TB-303 i Aaliyah-klassikern Try Again, men där den sistnnämnda bär drag av acid house flörtar Wreck liksom lite i smyg med kylig synt, inte minst i refrängen där en fläskig slinga fått ta nästan vulgärt mycket plats.

Låten är producerad av Lindgren själv tillsammans med Zacke.

Den rytmiska ljudbilden har skapats av att vi har lekt något så djävulskt, förklarar hon på klingande lulemål. Vi har haft produktionslekstuga istället för att använda sådant som vi brukar tycka låter snyggt. Röstprodden har dessutom fått mycket kärlek av både mig och Zacke men också av Anders [Rensfeldt] från Movits som har mixat.

En hel del vintagesyntar används – Lindgren nämner såväl Roland Juno-60 som Ensoniq ESQ-1 för den som nu vill nörda ner sig i sådant – men för den skull är inte Wreck det minsta retro utan en fräsch nypa electropop-R&B med en tydlig, stursk popmelodi.

Däremot har Yarlie gått in i lite av en rosaskimrande retrobubbla i det visuella, ett konceptuellt tänk rotat i tidsperioden kring millennieskiftet som för den skull inte känns det minsta konstlat utan som hon skapat helt utifrån sig själv. “Mina vänner”-böcker, Windows 95-gränssnitt, glitter och hjärtan från en tid i livet när ens personlighet började ta form utan att vara så värst säker på hur den formen skulle te sig.

Jag ville att det skulle få vara lite glatt och färgstarkt, men samtidigt inte så att det blev fjantigt och opersonligt. Då kom jag fram till att det ska kännas lite tryggt, som att man redan känner igen sig fastän det är nytt. När andra hittar mig på Instagram vill jag att de ska känna sig hemma där, på samma sätt som jag själv känner mig hemma där. 90-talet och tidiga 00-talet är ju min barndom som jag ser tillbaka på med 100% värme och trygghet.

Få för den skull inte för dig att allt är gulligull. Notera det subtila långfingret på pressfotot ...

De närmaste månaderna ligger ett par ytterligare singlar planerade innan en EP släpps efter sommaren.

När jag till slut satte mig ned med allt fattade jag ju hur de här låtarna hade kommit till, varför texten var skriven som den var. Då kändes det också viktigt att få presentera dem tillsammans. De hör ihop. Alla är “broken heart songs”, men inte så himla hårda och arga. Det är okej att vara ledsen, men det är också okej att inte ha självdisciplin och inte låta bli att svara på SMS. De här låtarna har varit en snuttefilt, helt enkelt, och det vill jag att andra också ska känna. Så även om musiken inte är 90-tal är det ändå temat som håller ihop det hela.

KLASSIKERN: Tiny Tim – verklighetens Joker


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA