x

"Den här ska spelas på min begravning" – Nina Persson om den 20-åriga A Camp-debuten

"Den här ska spelas på min begravning" –  Nina Persson om den 20-åriga A Camp-debuten

Nina Persson tar oss igenom 20 år gamla A Camp-debuten – ett album som präglas av ett fint Mark Linkous-samarbete, flyktig tillvaro, sena nätter och ljuvlig dekis.

Idén med A Camp (a:et uttalas som ett ö, reds. anm.) föddes någonstans efter First Band On The Moon-turnén. Då träffade jag Niclas Frisk på någon skivbolagsbaluns (Atomic Swing låg under den tiden på samma skivbolag som The Cardigans). Jag minns att jag hade börjat vidga mina vyer från att vara en indieslukare till att gå ner mer i americanan. Jag och Niclas pratade om musik och vi bestämde att vi skulle ses och göra musik ihop.

Det var så ljuvligt under hela den tiden minns jag. Jag bodde i Stockholm i ett halvår. Även om jag var singel på ett jobbigt sätt så kändes det så himla bra att vara i ett nytt musiksammanhang och göra något på ”egna ben”, utanför Cardigans.

På den tiden bodde vi i princip i en replokal under Kvarnen på Södermalm. Gick uppför trappan från källaren klockan sex (på kvällen), och drack öl med alla dem som hängde där då, en massa musiker, sen ner och skriva musik igen. Dekigt, men fint på något sätt, och i retrospektiv tror jag att jag befann mig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vilket jag tror genomsyrar varje låt på debutalbumet.

När vi väl skulle producera färdigt skivan, några år senare efter Gran Turismo-turen med The Cardigans, så hade Niclas fått en jobbig tinnitus så han kunde inte vara med i studion i längre perioder och kunde inte heller vara lika drivande. Som tur var hade jag lärt känna min man Nathan då och så hade jag lärt känna Mark Linkous lite. Minns att när jag frågade Mark om han var intresserad av att producera min platta och undrade vad han ville ha betalt så skickade han bara en bild på en lyxig ny Moto Guzzi (en italiensk motorcykel) till svars. Han hade ett väldigt stort motorcykelintresse, han ägde redan ett par skruttiga gamla Guzzis. Tror jag svarade att det är bättre att du får pengar och köper en motorcykel själv. Minns så här i efterhand inte om han köpte nån.

  1. Frequent Flyer

Den skrev jag med min nuvarande man när vi bodde i vår första lilla gemensamma lägenhet i New York. På Albany Street, två kvarter söder om World Trade Center (vi hann flytta innan attentatet). Nykära. Låten handlade mycket om hur jag upplevde min flyktiga tillvaro. Som om mitt liv var knutet till ett ”SAS-bonuskort”. Men den låten skrev vi alla fall tillsammans och är en av få låtar på plattan som är skrivna utan Niclas.

  1. I Can Buy You

Den här låten skrev jag och Niclas en kväll i hans lägenhet. På en kväll, och sen skrev jag färdigt texten under min promenad hem från honom. Ibland så händer låtar bara. Som en ren kanalisering av något och sen är den klar. På inspelningen är det Niclas som spelar munspel men jag har lärt mig melodin så jag spelar den live.

  1. Angel Of Sadness

Vi bodde i princip i replokalen under Kvarnen på den tiden. Jag och Niclas och vårt band satt och jammade på dagtid och sen gick man upp och hängde med rockgubbar, drack öl och fortsatte. Vi hängde mycket med musiker då. Så låten handlar väl om denna ljuvliga dekis. Låten handlar också om depression. Att man kånkar omkring med ett bagage som man inte packat själv.

  1. Such A Bad Comedown

Such a bad comedown”, det är ju knarkromantik. När jag jobbade med den tillsammans med Mark fick den mer karaktär än när jag och Niclas skrev den från början. Vi använde oss av ”Mark Linkous-tricket”, en ”smutsig” mick och en ”ren” mick. Den var mer romantisk när jag gjorde den med Niclas men jag ville bort ifrån det. Så när vi spelade in den blev den mer kantig och sprakig. Jag hade levt med de äldre låtarna så länge, så jag ville göra något annat med den som passade bättre in på den estetik som jag hittade med Mark.

  1. Song For The Leftovers

När jag skrev den här låten så kände jag mig ensam. Jag tror att Niclas gjorde det också, så där möttes vi på något sätt, skillnaden var att han dejtade tjejer och jag träffade ingen. Jag minns en Alla Hjärtans Dag och Niclas skulle på någon dejt, så han frågade mig om hjälp med att hitta en present till henne. Det kändes sorgligt. Låten handlar lite om det. De som blev kvar. Ensamma. Jag har sagt till många musikervänner att den här ska spelas på min begravning men jag ska nog skriva in det i Vita Kuvertet också, så att det blir av.

  1. Walking The Cow

Jag minns att det var Mark som spelade upp Daniel Johnston för mig och det var första gången jag hörde hans musik. Mark tog tidigt Daniel under sina vingar och hjälpte honom både som en vän och med hans musik. Jag tror jag valde mellan två av hans låtar från en kassett – Walking The Cow och Story Of An Artist.

  1. Hard As Stone

Här kommer Niclas Rolling Stones-rock fram. Och jättemycket Velvet! Den var kul att skriva, "you're mean but I'm a man". Ganska våldsam.

  1. Algebra

Algebra är en av de låtar som jag skrev efter Niclas. Den handlar om Nathan som jag precis hade börjat träffa. Han har alltid, så länge jag känt honom, varit en väldigt känslosam person. Känslorna på utsidan, både glädje, kärlek, ångest och ilska. Och han har på riktigt ett hjärta tatuerat på sitt hjärta. Först hade han tatuerat namnet "Kerri", en gammal flickvän. När det tog slut tatuerade han över namnet med ett svart ifyllt hjärta, fast "Kerri" lyste fortfarande igenom när jag och han blev ihop, så då tatuerade han en pil genom hjärtat och skrev "N hjärta N".

  1. Silent Night

Stilla natt, också en av de ”stonesiga” låtarna jag skrev med Niclas. Tyckte det var lite kul att skriva en låt som hette Silent Night/Stilla Natt. Jag har alltid älskat och hatat den där tystnaden som uppstår på natten. Vara uppe sent och dricka massor av alkohol ... jag har alltid varit en nattuggla. Alltid haft mest inspiration då. Det kan jag inte göra på samma sätt längre när jag är äldre och har barn så nu har jag helt skolat om mig. Kan vara lite därför jag inte känner suget att skriva musik på samma sätt längre. Jag behöver nog det där för att bli kreativ. Jag får ta tag i det igen när min son har flyttat hemifrån.

  1. The Same Old Song

Den var Mark skeptisk över. Tror inte att han hatade låten men han tyckte den var problematisk att jag sjunger så där, lite ”rappigt”. Han tyckte nog det var lite cringe. Det är det kanske också. Det kanske var en tidig “CA”-diskussion, eller någonting liksom, kommer inte ihåg om det slutade med att han tyckte om den eller om det var så att jag tjatade till mig den. Men det var också en låt som kom från mig och Niclas, och som vi skitade ner ordentligt. Vet att vi la på mycket nya trummor. Vilket vi gjorde ganska konsekvent genom alla låtar.

  1. The Oddness Of The Lord

Vi spelade in de första versionerna av alla låtar i Silence-studion i Koppom. Där använde vi en liten rullbandspelare av märket Tandberg, en sån där som man brukade ta fram i klassrummen förr när jag gick i skolan om man skulle lyssna på musik eller fågelljud. Med den kan man göra band-ekoeffekt, som ofta finns i till exempel dub-musik. Så gjorde man på den tiden. Vi spelade även med den live. Vi gjorde också en ännu flummigare version av låten, som heter Sympathy For Ned Merrill och handlar om Burt Lancasters karaktär Ned Merrill i den fantastiska filmen The Swimmer, som vi spisade där i Koppom. 

  1. Rock 'n' Roll Ghost

En cover på The Replacements som Niclas föreslog att vi skulle göra, och sen följde den med. Mer än så har jag nog inte att säga. En fin låt, tyckte att den handlade lite om mig själv då. Jag kände mig gammal och sliten, men idag så skrattar jag bara åt att jag kände så då. Den där 27-årsåldern du vet, så den handlar väl om det. Om man var ett rockspöke redan då, vad är man isåfall nu?

  1. Elephant

Den gjorde jag och Mark tillsammans och den betyder mycket för mig just på grund av det. Han hade idéer till låtar men det här var den enda vi skrev tillsammans. Både musik och text. För mig var det stort eftersom jag var ett sådant stort fan av Sparklehorse. Minns att vi skrev den när vi spelade in plattan, så den inspelningen skedde sent mot slutet och vi var så himla trötta då. Så det var lite jobbigt just därför, och det var synd att den hamnade så sent i processen. Jag blir fortfarande rörd när jag lyssnar på den för den är så mycket Mark.

LÄS OCKSÅ: Jenny Wilson guidar dig genom 11 år gamla Hardships! – "en morsas bekännelser"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA