x

KLASSIKERN: En ångande tanks med alla reglage på 11

KLASSIKERN: En ångande tanks med alla reglage på 11

"Kiss my soundsystem
Eat my headache"

När Mudhoney skrev på för det stora bolaget och fick den stora säcken med pengar spelade de in plattan in sin replokal i stort sett gratis och använde pengarna till att köpa ny utrustning och nya hus. När Girls Against Boys 1997 skrev på för Geffen skapade de en lång fest och en underskattad klassiker.

Efter att ha gjort tre lysande plattor på indiebolaget Touch & Go i Chicago blev New York-bandet, med två basister, erbjudna att gå till Geffen. Stora plånboken kom fram, dyra studior förslogs och trendiga producenter. Men Girls Against Boys valde den brittiska producenten Nick Launey som mest var känd för att ha producerat P.I.L:s fantastiska men högst okommersiella Flowers Of Romance samt skivor med The Birthday Party och Gang Of Four. Och istället för en dyr studio i LA eller hemstaden New York valde de att komma bort från stressen, vännerna och lockelserna. De hamnade i den lilla studion Seedy Underbelly i downtown Minneapolis. Bandet hyrde ett hus och kontaktade den lokalen rockklubben 400 Bar där de varje vecka ordnade fest under hela inspelningen.

Den allmänna uppfattningen var att Girls Against Boys sålde ut när de skrev på för Geffen och saken blev inte bättre av att bandet, efter skivrelease, öppnade för Garbage på deras USA-turné. Men även om skivan är den som sålt bäst av alla de mäktade med var den också slutet på bandets historia. Var det då verkligen så att Girls Against Boys uppfyllde profetian om indiebandet som skriver på för ett storbolag, släpper en medioker skiva och försvinner? Självklart inte. Och att bandet sålde sig är också väldigt svårt att motivera.

Freak*on*ica som är en lek med ordet elektronika är en stenhård, kompromisslös skiva där frasen extra allt får en helt ny innebörd. Mer disco, mer rock, mer metal och mer pop. Volymen skruvades upp till elva om inte tolv och alla kanaler på mixerbordet fylldes och sen öste de på med mer. Freak*on*ica är en skiva som är så överfull och överproducerad att det är som en fet, dansvänlig, groovande vägg som slår emot lyssnaren och sen aldrig låter oss andas eller ta en paus. Det är egentligen så okommersiellt att det är otroligt att den sålde så mycket som den gjorde.

Där bandets tidigare skivor var avskalade svängiga, sexiga, groovemaskiner där de två basisterna fritt kunde leka fram riff medan Scott McCloud väste fram sina popkulturella slagord rullar Freak*on*ica fram som en samplad tanks med alldeles för många gitarrer. Öppningen med Park Avenue är fortfarande en av bandets bästa låtar och kombinerar allt de bästa de gjort tidigare med elektronika och industri utan att förlora en uns av bandets egensinniga sväng. Det är pulserande synthar, dundrande trummor, stenhårda riff och Scotts väsande stämma som landar nånstans där en nykter och amerikansk Mark E Smith hade kunnat hamna om han vuxit upp i Washington DC:s förorter.

"Disco kill style

Punk ass gold power"

På 400 Bar skapade bandet en återkommande festkväll som de döpte efter deras senaste skiva House of GVSB. Så länge de drog minst 75 personer så öppnade ägaren dörrarna och de fick göra vad de ville. Dörrarna var alltid öppna och Girls Against Boys gick in med allt de hade. De turades om att DJ:a och artister som besökte staden hälsade på och festade och gästspelade i DJ-båset. Lokala band som Babes In Toyland, Soul Asylum, The Jayhawks och Arcwelder uppträdde oannonserat och bandet såg till att det alltid hände något. När jag intervjuade dem 2002 berättade Scott att vissa veckor blev han så besatt av festkvällen att han ägnade mer tid åt att leta upp clowner och eldslukare än att spela in musik. Och festen smittade av sig i studion där det alltid hängde folk. Bland besökarna på 400 Bar märks Nine Inch Nails, Wu-Tang Clan och Atari Teenage Riot vars Alec Empire tog över DJ-båset en blöt kväll.

DJ:andet influerade bandet som snabbt tog in en DJ i studion som fick scratcha fritt över det nya materialet medan basisten Eli Janneys nya sampler fyllde den lilla luft som fanns kvar i låtarna. Bandet ville prova något nytt efter att stått still på tre skivor och alla influenser fick klämmas in i budgeten.

Black Hole börjar som en Atari Teenage Riot-låt men Girls Against Boys midtempo-svassande tar snabbt över och tillsammans med en DJ-scratch och en blytung basslinga glider låten över dansgolvet. Scotts texter skalade bort allt överflödigt och istället skapade han överdrivna popkulturella slogans som passade perfekt till den musikhybrid bandet skapade bakom honom.

"Club now kiss the strobe light

Club now 98 99

Whatever"

Men även om bandet och producenten öste på med allt vad de hade så drog de samtidigt ner på tempot och Scotts väsande sång gör att den mörka musiken är smått skrämmande i sin extrema återhållsamhet. Roxy med sin riffande bas, stöddiga xylofon och nonchalanta körer är en av skivans absoluta höjdpunkter och blytung i all sin återhållsamhet. Typiskt bandet och i tradition med tidigare skivor så har de lagt den bästa låten i den andra halvan av skivan. Exorcisto är en best till låt där de två basarna tillsammans med diverse samplingar och Alex Fleisigs drivande trummor maler på och omintetgör allt motstånd. Det pågår så mycket i den låten att den nästan bäst upplevs i hörlurar och är den perfekta toppen på allt bandet försökte genomföra den där hösten i Minneapolis.

Skivan kom ut i juni 1998, den hösten åkte de som förband åt Garbage och 1 januari 1999 upphörde Geffen att existera som skivbolag. Bandet hamnade i ett vakuum av brutna löften, saknade pengar och ett kontrakt som gällde för ett skivbolag som inte fanns. Det tog fyra år att reda ut och när sörjan väl var löst var all lust slut, momentum förlorad och Girls Against Boys kom egentligen aldrig tillbaka igen. De släppte en helt okej platta på ett litet bolag 2002. En skiva som totalt försvann. De gjorde några sporadiska turnéer och ströspelningar de närmaste åren men ingen hade direkt viljan, orken eller lusten att satsa igen.

"Disneyland, NYC

You got Mickey Mouse

You got pornography right"

Nu finns Girls Against Boys musik äntligen på Spotify. Lyssna på Freak*On*Ica här:

LÄS OCKSÅ: GAFFA-Priset 2021 – och vinnarna är ...


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA